Venezuela-valets vinnare – varför?


Detta inlägg baseras på artikeln ”När kommer Washington att acceptera den nya verkligheten”? – Chavez och det nya Sydamerika i det radikala nyhetsbrevet Counterpunch 10 oktober av Mark Weisbrot, som är ekonom och ställföreträdande direktör för Centrer for Economic and Policy Research.

Inlägget följer nedan:

Hugo Chávez omvaldes till Venezuelas president, med en marginal på 11 procentenheter. För de flesta människor som har läst om Chávez i internationella medier kan detta vara förbryllande. Nästan alla nyheter vi ser om Venezuela är negativa. Chávez är elak och ställer till bråk med USA och tar parti med ”fiender” som Iran. Han är en ”diktator” eller ”en stark man” som har förslösat landets oljerikedomar och ekonomin är vanligtvis på randen till kollaps.

Sedan finns den andra sidan av historien. Sedan Chávez’ regering fick kontroll över den nationella oljeindustrin har fattigdomen halverats och den extrema fattigdomen med 70 procent. Antalet studenter på college har mer än fördubblats, miljontals människor har tillgång till hälso-och sjukvård för första gången, och antalet personer som är berättigade till de allmänna pensionerna har fyrdubblats.

Så det är inte förvånande att de flesta venezuelaner skulle åter välja en president som har förbättrat deras levnadsstandard. Det är vad som hänt med alla de vänsterregeringar som nu styr i större delen av Sydamerika. De har blivit omvalda. Detta trots att de, liksom Chávez, har de flesta av sina länders media mot sig och trots att de också har de flesta rika människor mot sig i sina respektive länder.

Listan innehåller Rafael Correa, omvald till president i Ecuador med bred marginal under 2009, den enormt populära Lula da Silva i Brasilien, omvald 2006, som framgångsrikt valarbetade för sin tidigare stabschef, den nuvarande presidenten Dilma Rousseff i 2010, Evo Morales, Bolivia första inhemska president som omvaldes 2009, José Mujicasom efterträdde sin föregångare från samma politiska allians i Uruguay – Frente Amplio – under 2009 och Cristina Fernández änka efter förre presidenten Néstor Kirchner som vann det argentinska presidentvalet 2011 med god marginal.

Alla dessa vänsterpresidenter och deras politiska partier blevomvalda eftersom deras regimer, precis som Chávez, innebar betydande och i vissa fall stora förbättringar i levnadsstandard. De bedrev alla ursprungligen kampanjer mot ”nyliberalism” ett ord som används för att beskriva den politik som de föregående 20 åren, då Latinamerika upplevde sin sämsta ekonomiska tillväxt på mer än ett århundrade.

Föga förvånande har de andra vänsterregeringarna sett Venezuela som en del av ett team som har medfört ökning av demokrati, nationell suveränitet och ekonomiska och sociala framsteg i regionen. Ja, demokrati, också. Även det mycket förtalade Venezuela är erkänt av vetenskaplig forskning som mer demokratiskt än det var före Chávez.

Och demokrati var en fråga när Sydamerika stod tillsammans mot Washington om sådana frågor som 2009 militärkuppen i Honduras. Skillnaderna var så uttalad att de ledde till bildandet av en ny politisk organisation i Sydamerika, där nästan alla stater deltog utom USA och Kanada. Detta som ett alternativ till USA-dominerade Organization of American States (OAS).

Brasiliens förre president Lula da Silva sade förra månaden: ”En seger för Chávez (i det kommande valet) är inte bara en seger för folket i Venezuela, utan också en seger för alla människor i Latinamerika. . . denna seger kommer att träffa ett slag mot imperialismen.” De andra vänsterpresidenterna har gjort liknande bedömningar.

Bush’ administration försökte isolera Venezuela från sina grannar, och blev själva isolerade. President Obama lovade i 2009-toppmötet i Amerika att följa en annan kurs, men det gjorde han inte, och vid ett reginalt toppmöte i år var han lika isolerad som sin föregångare.

Fastän media har dominerats av berättelser om Venezuelas förestående ekonomiska kollaps i mer än ett decennium har detta inte hänt och kommer troligen inte att hända. Efter att återhämtat sig från en lågkonjunktur som började 2009, under den globala ekonomiska krisen, har ekonomin i Venezuela vuxit i två och ett halvt år nu och inflationen har fallit kraftigt samtidigt som tillväxten har accelererat. Landet har en stort handelsöverskott. Statsskulden är relativt låg och det är också skuldräntebördan. Den har gott om utrymme att låna utländsk valuta (den har lånat 36 milarder US Dollar från Kina, främst med mycket låg ränta) och kan låna nationellt till låg eller negativ realränta. Så även om oljepriserna skulle krascha tillfälligt (som 2008-2009) skulle det inte finnas något behov av hårda åtstramningar och större risk för lågkonjunktur. Och knappast någon förutspår en långsiktig kollaps av oljepriserna.

USA:s ekonomiska embargo mot Kuba har funnits i mer än ett halvt sekel, trots sin uppenbara stupiditet och misslyckande. USA:s fientlighet mot Venezuela är bara ca 12 år gammal, men visar inga tecken på att omprövas, trots att det också alienerar USA från resten av kontinenten.

Venezuela har omkring 500 miljarder fat olja och utnyttjar nu en miljard fat per år. Chavez eller en efterträdare från samma parti kommer sannolikt att styra landet i många år framöver.
Den enda frågan är när – om någonsin – Washington accepterar resultaten av demokratiska förändringar i regionen.


i Andra om: , ,, , , , , , , , ,

Counterpunch 10/10 EIN news kl 03 8/10 CBS 8/10 SvD 8/10 Sveriges Radio 8/10Expressen 8/10DN 7/10Aftonbladet 7/10 DN 8/10 DN 11/10

  7 comments for “Venezuela-valets vinnare – varför?

  1. 15 oktober, 2012 at 09:35

    Såg att SvD under rubriken ”Chávez seger nagel i ögat på USA” skriver att ”Under Chávez år har både fattigdomen och arbetslösheten halverats, barnadödligheten har gått ned kraftigt, och den så kallade deltagandedemokratin har gett tidigare marginaliserade grupper inflytande.”
    Chavez fick 10,2 % fler röster än utmanaren

  2. 15 oktober, 2012 at 11:48

    George Orwell konstaterade för sjutti år sen att ett imperium på dekis styrs av de dumma, de som har så mycket pengar som en stoppning runt sig själva att de inte behöver ha nån koll på verkligheten.

  3. 15 oktober, 2012 at 12:41

    Meningen ”Skillnaderna var så uttalad att de ledde till bildandet av en ny politisk organisation i Sydamerika, där nästan alla stater deltog USA och Kanada” bör väl lyda ”Skillnaderna var så uttaladE att de ledde till bildandet av en ny politisk organisation i Sydamerika, där nästan alla stater deltog UTOM USA och Kanada.” Annars kan den kanske vara lite svårförståelig.

    Problemet med Chávez och mycket av den parlamentariska latinamerikanska vänstern kan vara att man lik förbaskat är ganska borgerliga, i bästa fall socialdemokratiska. Och därigenom öppnar man hela tiden för möjligheten att borgarna kan kuppa sig tillbaka igen.

  4. 15 oktober, 2012 at 14:12

    Tacj Björn, korrigerar texten direkt. Tror att du har rätt om de förhållandevis radikala regimerna i Sydamerika. Se vad som hände i Hounduras, och i Paraguay i somras. (Blogginlägg tidigare här).

  5. Jeppe
    15 oktober, 2012 at 16:05

    Skulle önska att sossarna läser och tar åt sig av det här för då skulle vi garanterat slippa se de konservativa och reaktionära hatarpartierna triumfera med ökade opinionssiffror och angenäma platser i den offentliga debatten.

  6. 15 oktober, 2012 at 17:09

    Nu hörde väl regimerna i Honduras och Paraguay också till de mer måttligt reformistiska, om man jämför med Ecuador, Bolivia och Venezuela. Problemet för dem var att i dessa länder accepteras inget som helst avsteg från jordägarintressena, inte ens stadsmedelklassen tolereras.

  7. 15 oktober, 2012 at 20:29

    Ja, ”de fattigas biskop” Fernando Lugo vann valet 2008 och bröt den mycket konservativa Coloradopartiets 61-åriga maktinnehav i Paraguay. Jag återger delar av mitt blogginlägg 15/8 (ett av få utan kommentarer).

    Han definierade sig som mitten-vänsterpolitiker, ledde en bred valallians och distanserade sig från Latinamerkas mer radikala ledare. Som president har han fört en försiktig, progressiv politik satsat på de fattigas grundläggande behov av mat, vatten, utbildning och vård, men avstått från att infria löftet om jordreform. Dock hade Lugos valallians inte majoritet i parlamentet.

    Förevändningen för att avsätta honom var en sammanstötning 15 juni mellan polis och husockupanter, som medförde skottlossning, varvid 11 bönder och 6 poliser dog. Bönderna uppgav att de var obeväpnade och anklagade jordägare för att ha placerat ut krypskyttar som besköt både bönder och poliser och framkallade massakern.Lugo sparkade direkt inrikesministern och polischefen och tillsatte en kommission för att utreda det hela. Det var 39 ledamöter av senaten, som helt dominerades av USA-vänliga oligarker som efter en mycket snabb “parlamentarisk rättegång” avsatte den förre biskopen Lugo, som fick 2 timmar på sig att förberda sitt försvar.

    Dagens Nyheter skrev “Paraguays president Fernando Lugo avsattes hastigt sedan en riksrätt, tillsatt av kongressen, hade fällt honom. Presidenten kallade domen likvärdig med en politisk kupp men sade att han ändå accepterade avskedandet. Riksrätten fällde honom på fredagen med 39 röster mot fyra. Federico Franco svor presidenteden drygt en timme efter domen. Den avsatte Lugo ersattes därmed av sin vicepresident.”

    Man kan se en parallell med den av USA sanktionerade kuppen mot Honduras folkvalde president Manuel Zelaya i juni 2009. Venezuelas vicepresident Jauna menar att detta är ännu ett kuppförsök av de oligarker och den imperialistmakt som legat bakom kuppförsök i Venezuela, Bolivia och Ecuador. Svenska Dagbladet skriver “Den sydamerikanska handelsorganisationen Mercosur beslöt på fredagen (30/6) att formellt ta in Venezuela som ny medlem. Samtidigt stängdes Paraguay av, till följd av att landets nationalförsamling i förra veckan avsatte president Fernando Lugo. “

Comments are closed.