Lokalvalet i Sydafrika blev ett väntat bakslag för ANC och ett framsteg för det liberala Democratic Alliance som länge har styrt i Kapstaden, men förra året blev Mmusi Maimane dess förste svarte ordförande. I år blir tillväxten noll, vilket inte botar en arbetslöshet på drygt 25 procent. ANC har förlitat sig på att expandera den offentliga sektorn och ge jobben till sina supportrar, men när statens intäkter sinar fungerar inte modellen. Miljoner människor saknar fortfarande drägliga bostäder och skolor. Lokalvalen är en förövning till striden om den nationella makten 2019. DN om valet i Sydafrika Nu kanske ANC tvingas ingå samarbete med det radikala partiet EFF, som vill expropriera det land som de vita inkräktarna bara tog från urinvånarna då de kom till landet. Ungefär som de vita inkräktarna gjorde i USA, i Australien, i Nya Zeeland, i Zimbabwe. EFF för fram det krav som ANC hade i sitt program till detta ändrades av Mandel efter dennes makttillträde…

Rapporterna om Sydafrika är långtifrån alltid så positiva sedan ett par år faktiskt. SvD skrev förra sommaren”Efter sju timmars debatt, knytnävar, skrik och polisingripanden friade Sydafrikas parlament president Zuma från alla anklagelser i samband med Nkandla-skandalen. Zuma ska inte behöva betala något av de 180 miljoner kronor som staten lagt ned på upprustningen av hans privatbostad.” I somras slutade en strejk bland 220 000 metallarbetare med en rejäl löneökning. Nu rapporterar Flamman 20/11 2014 att metallarbetarfacket Numsa uteslutits ut den fackliga landsorganisationen Cosatus. Numsa menar att ANC-regeringen är alltför företagsvänlig och har flera gånger krävt president Zumas avgång.

Här övergår blogginlägget till att återge en artikel av Mpoletsang Raymond Montshosi, som publicerats i Pambazuka News och
på http://blackagendareport.com/content/twenty-years-democracy-south-africa-should-we-celebrate. Han studerar politik och internationella relationer vid North West University Mafikeng Campus vid fakulteten för Human- och samhällsvetenskap.

Vi har skrivit om Sydafrika tidigare: 29/12 kom ”Mandelas utrikespolitik innebar stöd till Libyen, Palestina och Zimbabwe”, 2/5 Den store Nelson Mandelas död – grundlade frihet men bidrog till ekonomisk ojämlikhet” och 7/5 ”Valet i Sydafrika”. Inläggen kan sökas på ”Kategorier” i höger kolumn.

I inlägget 7/5 2014 skrev jag avslutningsvis ”Sydafrika är nu ett världens mest ojämlika länder. Varför blev det så? Ett viktigt skäl var att apartheidregeringens ledare de Klerk med stöd av ideologin i ”Washington Consensus”, den neoliberala politiken i samförstånd mellan Världsbanken, IMF och USA:s finansdepartement, som gjort sådan skada i många länder, och nu gör det i Grekland, lyckades föra över kontrollen över landets nyckelsektorer till påstått oberoende experter hos Världsbanken och IMF.

Artikeln. Tjugo års demokrati i Sydafrika något att fira?
Varför såg ANC inte detta, eller ville delar av ANC:s ledning inte se det? Förhandlingarna inom ekonomiområdet leddes av förre presidenten Thabo Mbeki. Men inget hindrar Sydafrikas regering att fatta beslut enligt sitt program – eller…?
Naomi Klein nämner i ”Chockdoktrinen” i kapitlet om Sydafrika ”Att slå igen dörren om historien” boken ”Thabo Mbeki and the Battle for the Soul of the ANC” som beskriver hur ANC förhandlade bort landets ekonomiska suveränitet”. Vad visste inte ANC:s högste ledare Nelson Mandela om detta?

ANC lät bygga bostäder, telefonledningar och ge tillgång till vatten. Efter ett årtionde stängdes miljontals människor av från detta, då inte kunde betala räkningarna – varför sänkte man inte tarifferna? År 2005 var 70 % av Sydafrikas land monopoliserad av de vita som utgör 10 % av landets befolkning. Man har inte kunnat hantera HIV/AIDS-epidemin. En sannings- och försoningskommission kom med den blygsamma rekommendationen att ta ut en engångsskatt på en procent av bolagens vinst för att finansiera ersättning till apartheidepokens offer. Svarta gruvarbetare hade 1/10 av vita gruvarbetares lön, till exempel.

Hade Nelson Mandela varit lika aktad av Väst, av befolkningen i Sydafrika, om han följt ANC:s program?

Artikeln.
”Det sägs ofta att skillnader i levnadsvillkor är en direkt konsekvens av apartheid-tiden”. ANC har suttit vid makten i tjugo år. Samtidigt som det har skett vissa framsteg kvarstår hög arbetslöshet och stora inkomstklyftor. En nyliberal demokrati har dragit fram en svart elit och dess vita minoritets motsvarighet. Tjugo år av nominellt svart styre har misslyckats med att förbättra ekonomisk rättvisa och ekonomisk makt i Sydafrika – världens mest ojämlika land. En afrikansk man tjänar i genomsnitt 2, 400 rand per månad, medan en vit man tjänar i genomsnitt runt 19, 000 rand per månad. Vita kvinnor tjänar i genomsnitt 9, 600 rand per månad, medan afrikanska kvinnor tjänar i genomsnitt 1, 200 per månad. Skillnaden i månadsinkomst mellan afrikanska män och vita kvinnor är 7 200 rand.

Det var 27 april 1994, för 20 år sedan, som landets första demokratiska val medförde att i African National Congress (ANC) blev det styrande partiet med den första svarta presidenten i Sydafrika, Nelson Mandela. Detta markerade en ny historisk epok i politiken i Sydafrika och världen i stort och förde apartheid ned på knä. Det politiska etablissemanget i Sydafrika har dominerats av ANC-regeringen alltsedan det första valet 1994. I alla fem val ANC fått mer än 60 procent av rösterna.

Tjugo år efter kollapsen för apartheid Sydafrikas 20 år av demokrati

Det råder ingen tvekan om att den ANC-ledda regeringen har bidragit till vissa framsteg som kan firas. Den demokratiska regeringen har lyckats förvandla apartheidregeringens system. Sydafrika har en av de mest demokratiska konstitutionerna, med olika medborgerliga rättigheter och författningsdomstolar som genomför kontroller av om regeringen handlar i överensstämmelse med konstitutionen. Den ANC-ledda regeringen kan få beröm för detta.

Arvet efter apartheid varierar, men det har inte i grunden ifrågasatts i tjugo år av demokrati. Det har skett förbättringar i bostäder sedan ANC bildade regering 1994, men arvet från apartheid är påtaglig. De råa raslagarna som bestämde var människor bodde, var de arbetade, och hur de var representerade har avskaffats. (3) Sedan tjugo år av demokrati ”finns det allmän rösträtt, rörelsefrihet, yttrandefrihet, och frihet till sexuell läggning.” (4)

I strävan för att ge inflytande för sin väsentligen svarta bas fick ANC lita på en begränsad grupp av begåvade svarta tjänstemän. Oundvikligen utvecklades nepotism, karriärism och korruption. Partilojalitet belönades istället för kompetens; teknisk expertis gick före svart representativitet; ideologiska ideal sattes före pragmatisk nödvändighet. Således finns det kriser inom tjänstesektorn inom nästan alla områden för statliga och halvstatliga organ. ANC är mycket medvetet om dessa brister i sina offentliga uttalanden, men föga händer. ”(5)

Inom utbildningspolitiken har ANC inte varit framgångsrikt. På låg-och gymnasienivå finns det en allvarlig brist på kompetens och engagemang från lärarkåren, vilket leder till svaga resultat och bristfällig utbildning av de fattiga massorna. (6) 12-åringar i Sydafrika presterar tre gånger mindre än 11-åringar i Ryssland när det gäller läsning och 16-åringar i Sydafrika presterar tre gånger mindre än 14-åringar i Cypern när det handlar om matematik. Men vita elever ligger på det internationella genomsnittet i både naturvetenskap och matematik, vilket är dubbelt så hög som resultatet för afrikanska elever. (14)

Under tjugo år av demokrati har vi dock sett en ökning av svart medelklass. (7) Trots tillväxten i denna lilla klass har Gini-koefficienten har inte förändrats. 1995 var Gini-koefficienten 0,64 men hade ökat till 0,68 under 2008. (8)
Den demokrati som kan firas är en nyliberal demokrati, som klassmässigt har gynnat de som äger de ekonomiska resurserna, mer än arbetarklassen och de fattiga. Beslut om kapitalackumulation, social och ekonomisk politik, rättsliga institutioner och kulturella uttryck, politisk praktik och förvaltning av staten tillvaratar fortfarande kapitalistiska klassintressen. Till stor del förblir staten okänslig för den svåra situationen för arbetarklassens majoritet. (9)

Arbetslösheten är mycket hög och har ökat från 31 % år 1995 till 39 % år 2005. Bland afrikaner är siffrorna 38% respektive 45 % (10). Denna humankapital skulle kunna användas för att utveckla landet, och är nu bara slöseri med mänskliga resurser. Den högsta arbetslösheten observerades i Kvartal 2: 2013 4,7 miljoner.

Den ANC-ledda regeringen gjorde framsteg när det gäller tillhandahållande av bostäder. Men trots dessa framgångar bor 46 procent av sydafrikanska hushåll (55 % bland afrikanska) i bostäder med inte mer än 3 rum, och 17 procent (21 % bland afrikanska) i 1-rumslägenheter. (15)

Mot bakgrund av den beskrivna situationen är det inte så konstigt att våldsamma protester förekommer då det gäller leverans av tjänster. Sydafrikas konstitution betonar vikten av att ”läka orättvisor som skapats under apartheidtiden genom att forma ett samhälle som bygger på demokratiska värderingar, social rättvisa och respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna. Vidare lägger konstitutionen grunden för ett demokratiskt och öppet samhälle där alla medborgare är lika och skyddas av lagen och, konstitutionen erkänner vikten av mänsklig värdighet realiseras genom förbättringar av livskvaliteten för alla medborgare. Den våldsamma karaktären av gemenskap protest reflekterar orättvisor, ilska och andra missförhållanden som råder i många tidigare försummade samhällen, där de hårda livsvillkor relaterade till misär, fattigdom, sjukdom och utanförskap upplevs mest. ”(18) Demokrati som ska firas har mest gynnat den lilla svarta medelklassen och de vita eliten, men inte de fattiga och arbetarklassen.

Vad gick fel?

Felet är att vi haft en regering som saknar social vision och befrielseideologi. Ideologi är viktigt för att bestämma riktningen av revolutionen. (19) Det styrande partiet verkar ha övergett sina vägledande dokument för den sydafrikanska revolutionen och den nationella demokratiska revolutionen. Den ANC-ledda regeringen har ”misslyckats i sitt försök att lindra fattigdomen, inte bara på grund av brist på resurser, utan också på grund av specifika politiska val.” (20) De gångna 20 åren är 20 år av nyliberal demokrati. Under dessa 20 år har den politiska demokratin fördjupas på många sätt, men misslyckades med att slå rot inom ekonomi och ideologi.

De senaste 20 årens politik har misslyckats med att leverera konkreta framsteg för arbetarklassen. Arbetarklassen har marginaliserats från att effektivt delta i och framföra sina anspråk i ekonomin på flera sätt: genom arbetslöshetens gissel, en mycket flexibel arbetsmarknad i form av tillfälliga jobb, outsourcing och användning av arbets-mäklare, kommersialiseringen av grundläggande behov och nedtryckandet av arbetarnas löner på bekostnad av produktivitetsvinster. Detta har medfört den olyckliga massakern på arbetare vid Lonmins platinagruva i Marikana och den längsta arbetarstrejken i Sydafrikas historia. Den nuvarande ekonomiska politiken reproducerar ojämlikhet, arbetslöshet, fattigdom och fördjupar de klassmotsättningar som skapats av apartheidregeringen.

Slutsats
Tjugo år av demokrati bör inte att firas av arbetarklassen och de fattiga i Sydafrika. Snarare applåderas en nyliberal demokrati endast av de vita som fortfarande har makten över ekonomin och den svarta eliten som uppstod efter 1994. De demokratiska regeringsbesluten om kapitalackumulation, social och ekonomisk politik och administration av staten är fortfarande till kapitalistklassens fördel. Skuldebrevet för bättre liv för fattiga och arbetarklassen har kringgåtts liksom demokratin för de fattiga och arbetarklassen i Sydafrika. Därför de har inget att fira, men måste fortsätta att kämpa för att bli helt befriade, politiskt och ekonomiskt.
Kommentar: Återstår att se om ANC inleder samarbete med EFF och då slår in på en vänsterpolitik. Att bedriva en mer högerinriktad politik torde bara gynna Democratic Alliance.

Referenser
1. Venter, A. 2011 ’The Context of South African Government and Politics’ in A. Venter & C. Landsberg, eds. ’Government and Politics in South Africa’ 4th Edition. Pretoria: Van Schaik, pp. 3-19.
2. Gibson, N. 2001. ’The Pitfalls of South Africa’s “Liberation” in ’New Political Science, 23 (3), pp. 371-387.
3. Ibid, Gibson, 2001.
4. Ibid.
5. Ibid, Venter, 2011.
6. Ibid.
7. Ibid, Gibson, 2001.
8. Presidency, T. 2009 ’Development Indicators’, Pretoria: Department of communication, information systems.
9. COSATU, 2010. ’A Growth Path Towards Full Employment: Policy Perspectives of the Congress of South African Trade Unions’. Johannesburg: COSATU.
10. ANC, 2007. ’The Role of the Working Class and Organised Labour in Advancing National Democratic Revolution.’ Online. Available at: http://www.anc.org.za/show.php?id=2376 Accessed 30 April 2014
11. Ibid, COSATU, 2010.
12. Barnard, G. 2009′ Realising South Africa’s Employment Potential’. OECD Working Paper, Issue 662.
13. Ibid, COSATU.
14. Ibid.
15. Ibid.
16. Ibid.
17. Kunene, ML & Maseng, OJ 2011 ’Violent Service Delivery Protests in Global Perspective: Issues of Governance’ in ’Post-apartheid South Africa’ in L. Boulle, ed. ’Globalisation and Governance’ Cape Town. Siber Ink, pp. 252-266.
18. Ibid.
19. Ibid, Gibson.
20. Ibid.
21. Ibid, COSATU.

Utdrag från blogginlägg i maj 2014.Valet i Sydafrika 2014
Frihetsdeklarationen.Mandela tillhörde, liksom de senare presidenterna och regeringsledamöterna ANC, Afrikanska nationalkongressen, vars grundläggande dokument var Frihesdeklarationen. Processen bakom den inleddes 1955 då ANC skickade 50 000 volontärer ut bland folket i landet för att samla ihop politiska önskemål och krav. Dessa antogs sedan 26/6 1955 på den legendariska folkkongressen i Kliptown, en ”buffertzon” som byggts för att skydda via bostadsområden från de svartas Soweto.

Första kravet var ”Folket ska styra”. Frihetsdeklarationen slg fast rätt till tankefrihet, yttrandefrihet, rätt till arbete – och radikalast av allt rätt till en andel av rikedomarna i Sydafrika. (I USA och Sverige saknar folken rätt till produktionsmedlen och landets resurser, vilka ju kontrolleras av en liten grupp medborgare utan demokratisk insyn).
Man deklarerade ”Vårt lands rikedomar, sydafrikanernas arvedel ska åter till folket. Mineralfyndigheterna, bankerna och monopolindustrierna ska bli hela folkets ägande. Alla andra industrier ska kontrolleras så att de bidrar till folkets välstånd”

Just före sin frigivning skrev Mandela ett kort meddelande till sina anhägnare. Det löd ”ANC:s politik är att nationalisera gruvorna, bankerna och monopolindustrierna och varje förändring eller modifiering av vår uppfattning i detta avseende är otänkbar. Att ge svarta ekonomisk makt är ett mål vi helt stödjer och uppmuntrar, men i vår situation är statskontroll över vissa ekonomiska sektorer ofrånkomlig”.

ANC följde inte sitt program trots stort majoritetsstöd.
Trots tydligt stöd från majoriteten i befolkningen, bl.a. vid allmänna val (vid senaste valet 2009 fick ANC 66 % av rösterna) infriades inte programmet. Sydafrika är nu ett världens mest ojämlika länder. Varför blev det så? Ett viktigt skäl var att apartheidregeringens ledare de Klerk med stöd av ideologin i ”Washington Consensus”, den neoliberala politike i samförstånd mellan Världsbanken, IMF och USA:s finansdepartement, som gjort sådan skada i många länder, och nu gör det i Grekland, lyckades föra över kontrollen över landets nyckelsektorer till påstått oberoende experter hos Världsbanken och IMF.

Varför såg ANC inte detta, eller ville delar av ANC:s ledning inte se det? Förhandlingarna inom ekonomiområdet leddes av förre presidenten Thabo Mbeki. Men inget hindrar Sydafrikas regering att fatta beslut enligt sitt program – eller…?
Naomi Klein nämner i ”Chockdoktrinen” i det utförliga kapitlet om Sydafrika ”Att slå igen dörren om historien” boken ”Thabo Mbeki and the Battle for the Soul of the ANC” som beskriver hur ANC förhandlade bort landets ekonomiska suveränitet”. Vad visste inte ANC:s högste ledare Nelson Mandela om detta?

ANC lät bygga bostäder, telefonledningar och ge tillgång till vatten. Efter ett årtionde stängdes miljontals människor av från detta, då inte kunde betala räkningarna – varför sänkte man inte tarifferna? År 2005 var 70 % av Sydafrikas land monopoliserad av de vita som utgör 10 % av landets befolkning. Man har inte kunnat hantera HIV/AIDS-epidemin. Under de 15 första åren efter Mandelas frigivning har sydafrikanernas förväntade medellivslängd sjunkit med 15 år. En sannings- och försoningskommission kom med den blygsamma rekommendationen att ta ut en engångsskatt på en procent av bolagens vinst för att finansiera ersättning till apartheidepokens offer. Svarta gruvarbetare hade 1/10 av vita gruvarbetares lön, till exempel.

ANC avslog detta. Varför? Vems intressen tjänar egentligen ANC? Hade Nelson Mandela varit lika aktad om han följt ANC:s program?

i Andra om: Mandela, ANC, Sydafrika , korruption, socialism, kapitalism, svek, Politik, terrorism, orättvisor kapitalism