Nedan följer ett nytt gästblogginlägg om Kamucheas (Kambodjas) historia av Ulf Bjerén, som är pensionerad sjuksköterska från Karlskrona. Han skrev nyligen ett annan gästblogginlägg här om den store militären och socialisten Nguyen Giap. Han har även bl.a. skrivit om valet i Libyen, om fredsmötet i Degerfors i augusti och om erfarenheter av tidningsförsäljning i kamp för yttrandefrihet i praktiken. Han har också skrivit en läsvärd broschyr om Libyen ”Vad händer i Libyen”? (10 kr), som kan beställas via ulf@bjeren.se. Synpunkter på inlägget är som alltid välkomna.
Blogginlägget.
”I en artikel (28 oktober) till minne av den vietnamesiska krigshjälten Vo Nguyen Giap skrev jag att han motsatte sig Vietnams angrepp på Kampuchea i december 1978 och därför sattes i politisk karantän.
En bloggkommentator skrev upprört: ”Kan inte se detta som någonting annat än att artikelförfattaren anser att det var fel att gå in och stoppa Pol Pots mördande i Kampuchea.”
Budskapet om ”Pol Pots mord på sitt eget folk” har i årtionden hamrats in i folks medvetande. I Sverige har sanningsministeriet ”Forum för levande historia” kampanjat för denna verklighetsuppfattning och stigmatiserat de som resonerat i sak kring skeendena.
Demoniserade ledares (Gaddafis, Assads) ”mord på sin egen befolkning” har på senare tid varit ett favorittema i interventionspropaganda. Den unga generation som är aktiv i dagens fredsarbete och vars antiimperialistiska medvetande formats av genomskådandet av de krigslegitimerande lögnerna mot Libyen och Syrien lär därför känna igen propagandaklichén ”mord på sin egen befolkning”.
Det gemensamma då och nu är att en genom utländsk aggression skapad humanitär kris används för att legitimera intervention. Så var fallet med Kampuchea december 1978. Första gången anklagelsen om ”Pol Pots folkmord” användes var som krigsförberedande propaganda i den sovjetiska pressen november -78, bara en månad före den vietnamesiska invasionen. Det tog ett tag för USA att haka på. ”Pol Pots folkmord” är idag den förhärskande bilden i det allmänna medvetandet om vad som hände i Kampuchea.
Vid tiden för Vietnams invasion var det inte någon obskyr uppfattning att Vietnams anfall på Kampuchea var en aggression i strid med FN-stadgans våldsförbud och folkrätten. Tvärtom. Företrädare för Sverige delade den. I fyra år i sträck 1979-82 krävde FN:s generalförsamling i resolutioner med överväldigande majoritet att de främmande trupperna skulle dras tillbaka.
Ett folkmord i Kampuchea är bevisat och dokumenterat och det begicks av USA-imperialismen. Från 4 oktober 1965 till 15 augusti 1973 fällde USA betydligt fler bomber över Kampuchea än vad de allierade fällde under hela andra världskriget.
I januari 1973 undertecknade Vietnam och USA Parisavtalet. Det innebar att hela USA:s bombflotta kunde koncentreras på Kampuchea. USA krävde att Kampucheas enhetsregering under prins Norodom Sihanouk skulle skriva på avtalet och lät hälsa att de skulle ”utplånas” om de inte underkastade sig. Men Kampuchea vägrade acceptera ett avtal som tillkommit över huvudet på dem och bombningarna beordrades av Henry Kissinger.
Historiens sannolikt mest massiva bombterror följde. Den pågick från januari till augusti 1973. Trettio städer utplånades helt, i några provinser fanns inte ett helt hus kvar efter bombningarna. Nixon avsåg att bombkriget skulle hållas hemligt. Det misslyckades visserligen, men i den ”fria pressen” i väst var rubrikerna små. Medan folkmordet fullbordades var tystnaden öronbedövande.
Amerikanska regeringskällor uppskattade antalet döda av bombningarna till mellan 600 000 och 700 000, oräknat de döda i det bombkrig USA faktiskt länge lyckades hålla hemligt 1965-69 (Michael Vickery, ”Cambodia 1975-1982”, 1984). Det finns andra beräkningar som landar på högre siffror.
Den sekundära överdödligheten på grund av bombningarna förväntades av USA-administrationen bli uppåt en miljon människor, enligt samma källa. Exempelvis hade hundratusentals dragdjur dödats. Napalmbombningar av landsbygden, under hela kriget daglig rutin, skapade en enorm flyktingkatastrof.
Kampuchea skulle bombas till underkastelse. Men 17 april 1975 intog befrielsefronten huvudstaden Phnom Penh. USA:s ambassadör fotograferades i vild flykt med stjärnbaneret under armen. Bilden skickades ut i världspressen. En oerhörd förödmjukelse för supermakten. Några veckor efter befrielsen gick USA till attack igen från krigsfartyg och bombade städer i Kampuchea. Det var en bidragande orsak, förutom hotet om epidemier och svält bland flyktingmassorna, att organisera evakuering av städerna till jordbruk på landsbygden.
Segern i Kampuchea innebar en utmaning också mot den andra supermakten, Sovjetunionen. Kampuchea hade segrat med egna krafter. I enlighet med Parisavtalet hade Vietnam inställt allt bistånd till Kampuchea och stoppat Folkrepubliken Kinas stöd.
Vietnam hade under krigets slutfas blivit alltmer beroende av det vid denna tid expansionistiska Sovjetunionen, som understödde Vietnams planer på en ”indokinesisk federation” under vietnamesisk överhöghet. När kambodjanerna motsatte sig en sådan föll också Sovjet och Vietnam in i USA:s propagandakampanj mot Kampuchea.
Ungefär var sjätte månad under 1975-78 avstyrdes en Vietnamstyrd kupp i Phnom Penh. I juli 1978 anslöt sig Vietnam till Comecon och i november undertecknades en militärpakt med Sovjetunionen. 25 december startade blixtkriget. Sovjet stod för MiG-bombarna och den sofistikerade krigsmaskinen. Den vietnamesiska insatsen av soldater steg under 1979 till en kvarts miljon. Efter den sovjetisk-vietnamesiska invasionen ”hittade” vietnameserna massgravar med tusentals lik som påstods vara offer för ”röda khmerernas terror”. Högar av dödskallar visades upp.
Vad expertis invände negligerades, nämligen att det skulle ta mellan sju och tolv år innan en kropp förmultnat så mycket att endast skelettet återstod och att ännu endast fem år förflutit sedan segern över USA.
Snabbt byggdes ett ”museum över Pol Pots terror” i Phnom Penh. Denna ”dokumentation” stod klart i krigspropagandans tjänst och uppfattades av samtiden till viss del så. Den kom att fungera som en ”cover”, en täckmantel, för verkningarna av USA:s bombterror.
Jan Myrdal sammanfattade i Folket i Bild/Kulturfront 17/87: ”Men det är svårt att tänka sig en mer massiv internationell propaganda än den som Demokratiska Kampuchea utsattes för. Moskva, Vatikanen, Pentagon och Hanoi och hela den internationella opinionsbildningen enades den gången i fördömanden.
Detta var inte konstigt. Men det var lärorikt att bevittna. De kampucheanska revolutionärerna hade begått två oförlåtliga brott mot världsordningen.
Dels var de nationella, de lät sig inte ledas av någon främmande herre, vare sig Hanoi eller Moskva (eller för den delen Peking). De hade därför vägrat godkänna det storpolitiska diplomatiska spelet. De hade vägrat gå med på de andras uppgörelser och istället fortsatt sitt nationella krig och själva segrat och därmed fått såväl vietnamesiska officiella allierade som Förenta Staterna och Sovjetunionen att förlora ansiktet.
Dels hade de brutit ut Kampuchea ur världsekonomin. Gränserna hade stängts för såväl de transnationella utsugarna som deras hycklande förtrupper – hjälporganisationerna och utvecklingsarbetarna. Kampuchea skulle ostört kunna utvecklas av egen kraft.
För dessa brott var inget fördömande starkt nog. Beteendet kunde smitta.”
Jag har inte i denna text behandlat alla aspekter av Kampucheafrågan.
Vad jag här skrivit innebär till exempel inte att jag betvivlar att våldsexcesser ägt rum i Kampuchea åren 1975-78. Det var en bonderevolution. En revolution är med Maos ord inte en tébjudning och det är välkänt i historien att i bonderevolutioner tar ofta förtryckta fattigbönder hämnd på seklers oförätter. Men det finns inga belägg för att avsiktliga massmord skulle ha beordrats eller organiserats centralt. Det är också känt att många i den kampucheanska underrättelsetjänsten var utbildade i Vietnam och snarare tog order därifrån än från Kampucheas regering.
Vad som hände var alltså komplext och med flera aktörer.
Det finns flera vittnesmål och dokument om att utvecklingen i Demokratiska Kampuchea före invasionen trots de enorma svårigheterna vänt och att risskördarna utvecklades positivt, mot ett exportöverskott.
Jag har heller inte berört den nya flyktingkatastrof av gigantiska mått som orsakades av Vietnams invasion.
En undersökning av Kampucheas historia under hela skeendet från det att USA inledde angreppet till Vietnams reträtt har efterlysts, i Sverige bland annat av Jan Myrdal, men avvisats. Imperialisterna fruktar sanningen.
Idag när ”frihet och demokrati” sägs råda i Kampuchea präglas landet av utbredd undernäring bland stora delar av befolkningen, korruption, enorm skogsskövling av utländska storbolag som också hänsynslöst exploaterar mineralfyndigheter, markrofferi, utbredd sexhandel och en miserabel situation beträffande mänskliga rättigheter.”
i Andra om:Kambodja imperialism, USA, Vietnam, röda khmerer,folkmord,
Politik, massmedia FNL-rörelsen, bombningar napalm enhetsfront krig,fred,
BjörnbrumInt. J of Social Renewal om Giap Aftonbladet 30/11 Anders Svenssons blogg Ulf Gudmundsson ledare i SvD 1/12 Hogrelius tankar Erik Weimans blogg DN 1/12Bilderblogg M Omars blogg Ingemar Folke om Tryyckfrihetsförordningen 2010 Åtta dagar. Stefan Lindgren USA-bloggen SvT om al-Qaida-svenskar
Nyhetsbanken Sunday Express 19/11 New York Times 16/11
Folket i Bild Kulturfront Mohamed Omars tal på hans blogg Syriensolidaritets hemsida Stefan Lindgrens blogg New York Times 31/10 Washington Post 1/11 Bill Auken Countercurrents 2/10 Konflikt 27/10 S Hersh i The New Yorker 2007 Aftonbladet – Bildts strategiråd FolkrättsbevakningenDN 12/10Anförande av Rysslands ambassadör
27 svar till “Vad hände i Kampuchea?”
Jag gjorde en reflexion omkring senaste sekelskiftet, vid den tid de riktiga siffrorna för utrensningarna i Sovjet under Stalins tid kom fram: flera studier av riktiga historiker visade att de verkliga talen var mycket mindre än vad som påståtts tidigare. Detta borde ha varit en god nyhet. Inte så många döda. Men det har bemötts med surmulen tystnad vad jag vet. Och när det inte går att med trovärdighet prata om Sovjet får man ta upp andra ställen där man hoppas det skall vara svårare att få fram vad som verkligen hänt. Kina lär knappast öppna sina arkiv på ett tag, så där går det att klämma till med ”uppskattningar”. Samma gäller norra Korea och Indokina, inklusive Kambodja/Kampuchea.
Beträffande det sistnämnda landet har jag för mig jag såg en uppgift på 130.000 offer under Demokratiska Kampucheas tid, och det skulle huvudsakligen ha rört sig om människor som befann sig i områden nära den vietnamesiska gränsen där regeringen hade dålig kontroll. Det var en artikel i FIB/k för många år sedan, tror det var en italienare som gjort en utredning. Hur mycket på fötterna, och vilka underlag denne hade, vet jag inte. Men 130.000 skulle vara mindre än tio procent av den 1,7 miljoner som påståtts, och det stämmer ju rätt bra med den nedskrivning som historikerna gjorde vad det gällde Sovjet.
Om en generation när de med direkta intressen är döda kommer säkert någon forskare att gräva fram vad som hände.
Jag minns bara att jag läste en tysk bok för ca 25 år sen – ingen aning om vare sig författarnamn eller titel – som la fram ungefär den här bilden:
Den segrande alliansen i Kambodja bestod av tre fraktioner: de vietnaminspirerade kommunisterna som var ganska svaga, Pol Pots aristokratiska klick som bestod av traditionella jordägare och var besläktade med kungahuset, samt en autentisk bonderörelse.
För Pol Pot m.fl. var det väsentligt att inte bonderörelsen gick för långt. Det skulle äventyra deras projekt med en kambodjansk maktstat, plus förstås deras egna intressen som jordägare. Så den måste stoppas. Häri handlade de precis som konstitutionalisterna under Carranza i Mexico 1914, dvs vände sina vapen mot bönderna. Men det fanns ingen Zapata i Kambodja.
Jag har förstås ingen aning om tysken hade rätt, det finns inget att jämföra med. Men det är logiskt och snyggt.
Vilket förstås inte är ett bevis för att det är sant.
En bra sammanfattning av Ulf Bjéren
Och Thatcher var som vanligt USAs entusiastiska medlöpare
Intressant är hur hätskt Noam Chomsky har angripits för att inte ’ha insett’ hur ond Pol Pot-regimen var.
Numera har väl Kampuchea i sitt underläge styckats upp till privata utländska intressenter.
A propos Björn Nilssons kommentar om att Utrensningarna under Stalin överdrevs.
Ett annat intressant exempel på överdrifterna av Stalintidens nackdelar är fallet med svälten i början av 1930-talet. Där lär siffrorna ha överdrivits med en faktor 10. Och dessutom förhöll det sig så att England vägrade att ta emot betalning i guld från Stalin för Sovjets stora import från England. England krävde endast betalning med spannmål för att avsiktligt framkalla svält.
Peter: Sånt man får räkna med om man förklarar krig mot hela världen.
I praktiken ägnade sig ju inte Sovjet åt att försöka störta regeringar i resten av världen. Så då var det ju ganska korkat att påstå att man tänkte göra detta. För då var det ju självklart att dessa regeringar skulle försvara sig. Kina har ju visat att man faktiskt kan leva i fred med världen så länge man nöjer sig med inhemska förändringar – åtminstone om man är stor nog.
Användningen av förfärande dödstal skulle kunna tyckas vara en grund för att motsätta sig krig i alla dess former, ett gott argument för att försöka finna fredliga lösningar på det allra mesta i konfliktväg – allt enligt FN-stadgans huvudsyfte. Men icke så. Tvärtom, stora offertal blåses upp, vid behov, främst för att visa på nödvändigheten av upprustning och militära ingripanden. Medan andra stora (USA-ledda) massakrer som den i Indonesien 1961 – 65 knappast finns på den västerländska mediekartan! Lika lite som USA:s härjningar genom ombud i Salvador och Guatemala under 70- och 80-talen, för att bara nämna några.
Märkliga siffror blir heliga, överdrifterna får inte ifrågasättas i det hycklande väst när överdrifterna har ett politiskt syfte. Detta sker i det väst som i hyllningstalen lovprisar yttrandefriheten men i vardagen uppenbart söker hålla tillbaka för makten oönskade sanningar. Skulle det uttryckas tvivel, uppträder en härskara av avlönade skribenter och talesmän/kvinnor som i högan sky vrålar ”förnekare”, för att effektivit få tyst i klassen.
Krigets Jugoslavien illustrera situationen väl. Säg Srebrenica eller säg Krajinamassakern. Reaktionerna hos en stor allmänhet blir med säkerhet alldeles olika – på ett sätt som tydligt återspeglar de journalistiska pekpinnarna. Frågan är om detta mediala lurendrejeri måste pågå evigt? Public Service ger heller ingen från de stora västliga bolagsmedierna avvikande mening i de stora internationella frågorna.
Inför ordet ”Srebrenica” tror sig alla veta vad som hände och varje avlönad journalist kan mitt i natten väckas för att rabbla upp meningen: ”Orten där 8000 muslimska pojkar och unga män kallblodigt mördades av serber i början av juli 1995”. Brukar vara en standardfras på text-TV! Säg emot och en Sarajevofödd, folkpartistisk statssekreterare med ensamrätt på sanningen och i hans följe ett släptåg av journalister rycker genast ut och vrålar ”folkmordsförnekare”. Med krav på tystnad!
De upptrissade siffran 8000 kommer som en bruttosiffra från två olika listor, den ena en interneringslista om 3000 personer och den andra en lista över 5000 flyende. Det fanns klara överlappningar mellan de båda listorna och det var tidigt känt att många verkligen hade lyckats undkomma striderna. Men Sarajevoregimen har senare aldrig velat avslöja namnen på de överlevande! Och det ”internationella samfundet ” tiger och samtycker, i spelets intresse.
Trots att Srebrenica var en FN-zon, en ”safe haven”, avväpnades aldrig de muslimska styrkorna där. De kunde fullt beväpnade vila upp sig där mellan sina stridsuppdrag mot olika serbiska byar i kringliggande område, och det redan från 1992!
Idag är det känt att det antalet döda i området i samband med slutstriden där mellan serber och muslimer var maximalt 2000, kanske betydligt färre – och dessutom att de döda kom från båda nationaliteterna. Ändå pågår där en årlig sommarcirkus med ständigt nya begravningar – av vad preciseras aldrig närmare!
Händelserna kan beskrivas mycket utförligare men ingen svensk journalist som vill behålla sin anställning kommer att göra det – trots att det mesta vid det här laget är välkänt och dokumenterat, med ett helt annat innehåll än som sprids medialt!
Säg Krajina och knappt någon svenska vet att det var en kroatisk fördrivning, en total etniskt rensning av mer än 200 000 Krajina-serber som med sina förfäder bott i området i hundratals år, på gränsen mellan dagens Kroatien och Bosnien. Den massakern inträffade ungefär en månad efter Srebrenica, alltså i augusti 1995. Här var det verkligen fråga om en massaker – och den mediala behandlingen blir så olika. Man räknar med att minst 2 000 personer, framför allt äldre, kvinnor och barn som inte orkade eller hann undan angriparna krossades av kroatiska stridvagnar. Här är den mediala tystnaden kring begångna brott total! Som jämförelse: äldre, kvinnor och barn fördes ut från stridszonen runt Srebrenica med buss!
Fördrivningen från Krajina leddes bakom kulisserna av ”pensionerade” US-amerikanska militärer, dessutom med navigering från amerikanska militärsatelliter. Samtidigt som det förelåg ett internationellt embargo mot militär hjälp till de stridande parterna! Det internationella hyckleriet saknar alla gränser!
Den mediala sifferexercisen kring dödssiffror som för Kampuchea eller för det tidigare Jugoslavien – om helt olika i storleksordning – dödssiffror som efter behov blåses upp eller döljs, visar bara att den politiska makten har helt andra syften än att komma till fred! Det är något vi måste ta till oss.
Tack för värdefulla synpunkter. Blogginlägg om Jugoslavien fanns här 25/8, 20/7 och 21/7 (fullständig version av 20/7). Det blev en het debatt, där särskilt en kommentar av Ulla Johansson blev kraftigt kritiserad av ett par personer. Dina kommentarer till dessa är välkommen, enklast som komplement till din kommentar här.
Intressant att se att det tydligen finns en liten klick människor som fortfarande försöker förneka, förminska och bortförklara kommunismens fruktansvärda brott mot mänskligheten och därmed indirekt hävda att den svenska myndigheten forum för levande historia sysslar med historieförvanskning.
Missförstå mig inte, jag tycker ert historieförnekande är underbart då ni för den stora massan framstår som oseriösa, vilket gör att ingen tar er berättigad kritik på alvar.
Intressant att det finns människor som blundar för imperialismens större brott mot mänskligheten idag, sedan Sovetunionen upphörde, och tidigare. Som så ofta har du inga fakta att presentera för dina värderingar
Historieuppropet, mot ideologiserande historieforskning, samlade 500 underskrifter från yrkesverksamma historiker och historielärare och var riktat mot Forum för levande historia.
Som vanligt så försöker du vinkla saker så att de skall passa in i din världsbild. Den kritik som riktats mot forum för levande historia i det så kallade ”Historieupproret” har på inget sätt gått ut på att deras historiebeskrivning skulle vara felaktig. Därmed är det knappast så att dessa 500 historiker håller med dig i denna fråga även om du försöker ge sken av det.
Det är väl klart att alla 500 historikerna varken håller med om min eller din världsbild, men det är inte vad fråga gäller. En kritisk, allsidig analys av olika uppgifter och fakta. Du har inte anfört någon konkret kritik av uppgifter i gästblogginlägget noterar jag.
Ur historieuppropet som hade titeln ”Upprop mot statlig kampanjhistoria”
”Som professionella forskare med historien som arbetsfält känner vi en växande oro över att historieämnet görs till slagfält för ideologiska regeringskampanjer och att den öppenhet, kritiska hållning och tolerans som Forum för Levande Historia var avsett att stimulera hotas. På flera håll i världen har politiker under senare år alltmer försökt detaljstyra historieförmedlingen i samhället. Historiska skeenden lyfts ur sitt sammanhang och ges en officiellt sanktionerad tolkning. Att ifrågasätta den kan vara förenat med betydande risker”…
”De betydande skillnaderna mellan olika historiska perspektiv på till exempel den kommunistiska erfarenheten visar riskerna med statliga historiekampanjer i blixtbelysning. Ska nästa regering satsa Levande Historias 43 årliga miljoner på upplysningskampanjer om massmorden som följde i koloniseringens spår under borgerliga regimer? Eller på historiskt ansvar för världssvält och ojämlikhet?”…
”Risken är överhängande att historiska exempel på ondska – som alla tycks kunna enas kring – används för att snäva in gränserna för vad som anses gott och demokratiskt i dagens samhälle”…
Men som sagt. Historieupproret påstår inte på något sätt att uppgifterna gällande kommunismens brott som förs fram av forum för levande historia skulle vara felaktiga.
Nej, syftet med uppropet är ju inte alls något sådant. Uppropet säger inte heller att uppgifterna i Forum för levande historia är korrekta.
Nej då historieupproret inte på något sätt berör innehållets äkthet, framgår det tydligt att det var irrelevant att hänvisa till det i en diskussion rörande riktigheten i faktan som presenteras av forum för levande historia, vilket du ändå valde att göra. Därmed kan denna hänvisning inte ses som något annat än ytterligare ett av dina försök att försöka blanda bort korten.
Det skulle inte skada med litet mer konkret kritik av gästblogginlägget, snarare än sådant som kan uppfattas som allmän, löst hängande kritik eller rentav överdriven auktotitetstro.
Kritiken mot ”Forum för levande historia” gäller först och främst det faktum att det är en statlig myndighet som ger direktiv om vad som ska gälla som den historiska sanningen och också anordnar ideologiserade kampanjer. Om olämpligheten i detta finns nog en bred enighet bland en stor del av fackhistorikerna.
Men också innehållet bör kritiseras eftersom det genomsnittligt håller låg nivå.
Stefan Lindgren på Nyhetsbanken skrev om den kampanj Forum drev 2008. En del av Stefans uppgifter använde jag i en artikel som jag fick publicerad i Sydöstran 2008-05-19.
Citerar ur den:
”En detalj i detta är fotomaterialet som påstås illustrera svälten i Ukraina 1932-33. Om och om igen har upprörande bilder publicerats som vid närmare efterforskning visat sig härröra från svälten 1922. En svält som var ett direkt resultat av åtta utländska arméers olagliga intervention i Sovjetunionen på kontrarevolutionens sida.
Nu är det klarlagt att den statliga myndigheten ”Forum för levande historia” i sin masspridda kampanjskrift ”Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer” använt sig av sådana bildförfalskningar.
Verkets pressekreterare Jonas Morian medger att ”vi var medvetna om att det fanns problem med dem” och att man nu fått uppgifter av Itar-Tass som daterar bilderna till 1922. Han skyller på Scanpix och den franska bildbyrån Sipa Press som gett ”försäkringar” om bildernas äkthet.
En annan bildförfalskning i verkets ”informationsskrift” finns på sidan 30. Fotot uppges föreställa ”en grupp självägande bönder på väg att deporteras”, men visar en fattigbondedemonstration till stöd för kommunistpartiets beslut 1930 att inleda ”likvideringen av kulakerna som klass”.
Bildförfalskningen bygger på att läsaren inte kan läsa texten på de ryska banderollerna.
En korrekt bildtext hade f.ö. automatiskt vederlagt det falska påståendet på sidan 10 att Sovjetmakten ”i grunden såg hela bondebefolkningen som en småborgerlig klass”.
Kvalitén på Forums material, som ska användas i gymnasieundervisningen, är alltså generande låg, även med antikommunistiska mått mätt.
Hela materialet vimlar av sakfel och dess hantering av bildmaterialet kunde motivera en ändring av myndighetens namn till Forum för bildförfalskning.”
Så långt min artikel i Sydöstran ”Forum för bildförfalskning”, 2008.
Av olika skäl har jag missat de tidigare viktiga inläggen om Jugoslavien du hänvisar till. Det finns många trådar att dra i. Jag kan bara ta tag i några av dem nu.
Att Ulla Johanssons kommentar till inlägget den 20 juli på något sätt skulle vara uppseendeväckande förstår jag inte. Den som vill veta mer i den riktning hon pekar ut, kommer en bra bit på väg genom att ta del av följande skrifter:
1. Edward S. Hermans text som också omnämns i en annan kommentar av dig vid samma tillfälle. Den ger en bra redovisning av vad Srebrenica handlade om, se här
http://www.nspm.rs/files/Srebrenica_Massacre_rev_3.pdf
2. Därutöver ges ett brett perspektiv på hur bl. a. Racak-händelserna kom att hanteras i händerna på en fingerfärdig veteran-apparatchik inom USA-administrationen som William Walker, ökänd från Reaganårens krig i Mellanamerika, i skriften
The Politics of Genocide
av Edward S. Herman och David Peterson
http://dimension.ucsd.edu/CEIMSA-IN-EXILE/publications/Scholars/2010.3.pdf
Christer Lundgrens inlägg om Jugoslavienkrigen på fredskonferensen i Degerfors 2012 http://www.fib.se/nordiska-fredssamtal/item/1661-jugoslavien-–-forebild-for-krig-i-var-tid
ger en fullgod sammanfattning av vad Jugoslavienkrigen handlade om!
Den mediala bilden av Srebrenica kom att bli ett verktyg för Natos (USA:s) nya bombkrig 1999. ”Vi kan inte låta det hända igen” blev ett västligt argument för krig enligt modellen R2P, innan denna PR-byråterm ännu uppfunnits. Så tog man som förevändning för krig Racak-händelserna i januari 1999, som vi idag vet var något helt annat än vad de då utgavs för att vara.
En annan tråd.
Agneta Norbergs kommentar till inlägget den 21 juli och Lars-Gunnar Liljestrands gästinlägg den 26 augusti pekar på ett tydligt slutresultat av västs krig mot Jugoslavien: USA:s jättelika militärbas, Camp Bondsteel, uppförd utanför Pristina omedelbart efter Natos (USA:s) Kosovokrig, på stulen mark, i ett land som tidigare stod utanför militärblocken. En del av den pågående, livsfarliga militära inringningen av Ryssland och Kina, som de hotade länderna naturligtvis både ser och förstår. En bas omgiven av en elva kilometer lång, hög mur. En skapelse på tvärs mot Bush den äldres muntliga löfte till Gorbatjov, att Nato inte skulle expandera. Samma form av bedrägeri som praktiserades redan mot indianerna, när deras land skulle erövras. Avtal eller överenskommelser gällde bara så länge en motkraft kunde hållas upp av indianerna, annars var det bara att roffa åt sig.
Ett annat, påtagligt och sorgligt resultat av Jugoslavienkrigen är idag den oerhörda fattigdomen hos stora delar av befolkningen – i hela det nu på sju klientstater uppdelade landet. Serbien är i dag utplundrat, fabriker nedmonterade och skickade utomlands, i den mån de inte redan var sönderbombade. Serbien befinner sig nu efter alla krigen i samma ekonomiska skick som Grekland – bara det att mycket litet av information om det når oss.
I det läget kommer, helt förmätet, MR-profeter från väst farande för att som det sägs lära ut demokrati (även Sverige bidrar med statliga medel till den här typen av NGO:er (!),för att helt historielöst fastslå vad som ska gälla. För berörda människor blir demokrati i den här tappningen liktydigt med att välja mellan kandidater, vars enda uppgift är att sitta i väntrummet på USA:s ambassader och ta emot order. Det är klart att befolkningen kan bli apatisk för mindre.
Mänskliga rättigheter – som de formulerats av FN – innehåller krav på mer grundläggande rättigheter som bostad, försörjning och social trygghet. Allt sådant lyser helt med sin frånvaro i den här sortens verksamhet. Vad vi får skåda är en MR-aktivism i US-amerikansk juridisk tappning, påminnande om den missionärsverksamhet som i Afrika föregått kontinentens utsugning! Det vilar närmast ett rasistiskt drag över den här typen av MR-engagemang; vi vet bäst.
Det finns många fler viktiga trådar att dra i i Ulf Karlströms blogginlägg den 21 juli, men det skulle föra för långt att diskutera alla här. Dock en sak. Ulf ställer den centrala frågan: Hade det inte varit mer historiskt riktigt att utlysa en minnesdag för Andra Världskrigets slut, till minne av krigets alla offer? Vi påminns om den frågan när i dagarna 75-årsminnet av Kristallnatten i Tyskland uppmärksammas, åtföljd av kommentareren att sex miljoner judar dödades i gaskamrar som om den siffran gällde judar i Tyskland. Judarna i Tyskland var före kriget drygt en halv miljon! Alla övriga hörde alltså hemma någon annanstans.
De stora offren gjordes öster om Tyskland, men var ändå bara en bråkdel av det totala antalet människor som dukade under. Vad som blir dolt genom sättet att koncentrera sig på judarna är, dels att man bortser från Tysklands förfärande krigföring som helhet, dels att Tyskland hade många hantlangare av annan nationalitet behjälpliga i sin judeutrotning. Hantlangare vars arvtagare väst idag inte alls generar sig för att arbeta tillsammans med – exempelvis vid utvidgningen av Nato!
Så slutligen. Här uppträder en märklig kommentator i inläggen, Tom Jensen. Han vet ”sanningen” och anser sig därför inte alls behöva argumentera i sak. Okvädingsord räcker. Att han står där alldeles naken generar honom tydligen inte, inte vid något tillfälle. Fast det syns så väl!
I diskussionerna om Jugoslavien och Srebenica har ICTY (International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia) liksom ett dokument från Nederländerna lyfts fram Om Netherlands Institute for War Documentation kan läsas här (på holländska är urspurngsnamnet NIOD = Nederlands instituut voor oorlogsdocumentatie) http://en.wikipedia.org/wiki/NIOD_Institute_for_War,_Holocaust_and_Genocide_Studies.
För egen del misstror jag både institutionerna, ICTY på alldeles egen hand av en lång rad skäl, och NIOD:s Srebrenicarapport från vad jag har läst på nätet, en glimt finns exempelvis på denna länk
http://iwpr.net/report-news/controversial-srebrenica-report-back-table
Sedan har vi själva folkmordsbegreppet som kommit att användas rent propagandamässigt. Kjell Magnusson vid Uppsala universitet har skrivit en bok (utkom 2006) om detta: Folkmord som metafor – Bilder av kriget i Bosnien och Hercegovina. Folkmordstermen myntades efter andra världskriget och fick då sin stadgemässiga reglering. Det så kallade folkmordet i Srebrenica har inga likheter med vad som beskrivs i dessa stadganden.
ICTY är en ren skendomstol (på engelska kangaroo court), ett propagandaverktyg betalt av dem som startat kriget och vissa icke-statliga institutioner som Soros. ICTY har ingen lagstiftande församling bakom sig och saknar en processordning. Det vilar ett stort mått av godtycke över dess göranden och låtanden, vilket lett till att endast serber dömts till långvariga straff som blivit bestående. Yrkesjurister kan det här mycket bättre än jag. Jag vill minnas att Anders Björnsson också skrivit något om detta!
Redan vid bombningarna 1999 sa mina serbiska vänner här i Sverige att Srebrenica är inte vad som sägs i media, men de kunde inte tydligt förklara varför. Så genom en bok av Jürgen Elsässer Kriegsverbrechen. Die tödlichen Lügen der Bundesregierung und ihre Opfer im Kosovo-Konflikt från år 2000 jag fick klart för mig, att Srebrenica var något helt annat än det som beskrevs i de västliga medierna. Elsässer hänvisade i sin bok till läkaren, rättsmedicinaren Zoran Stankovic som jag senare sökte upp i Belgrad för att höra hans egna ord i saken. Stankovic bekräftade – och kompletterade den bild Elsässer gett av hur serber systematiskt mördats i Jugoslavienkrigen, först uppe Slavonien under det kroatiska kriget och senare i Bosnien-kriget. Då i Kroatien hade han – och hans medarbetare – obducerat och dokumenterat offer av alla nationaliteter, senare alla de serber som mördats i Srebrenica-området genom åren fram till sommaren 1995, genom utfall från den då fredade staden! Jag har fått se ett antal av dessa dokument men som lekman säger de mig inte mer än att det var förfärliga bilder. Ur minnet kommer jag inte ihåg hur många mördade serber det var men det rörde sig säkert om minst 1000 personer. Stankovic berättade att han i två omgångar hade sänt alla dokument till Haag, som båda gångerna lät dem försvinna (!). Först tredje gången blev de registreradeför att användas mot den militärt ansvarig muslimen i Srebrenica, Nasir Oric! Som fick ett mycket symboliskt straff för alla sina mord. Han var ju hovmuslim, dvs bosnienmuslim. Det fanstastiska är att ingen västlig journalist gjort det jag gjorde. Sökt upp en källa för att ställa uppgifter mot andra uppgifter!
Ingen ska efter det till mig säga att ICTY är en seriös institution!
NIOD-rapporten är om jag minns rätt på 6000 sidor, tog sju år att utarbeta – av en institution för vilket detta egentligen var ett sidospår. Rapporten har beskrivits som rörig, där alla sidor kan plocka ut bitar som passar deras egna syften. Rapporten hade en politisk bakgrund i Holland och ledde sedan till en regeringsavgång år 2002. Som vanligt har man förbigått de verkliga källorna.
På tal om FLH och dess uppmärksammande av stora brott så kan man i korthet konstatera följande.
I Srebrenica ska 8 000 människor ha dödats och det klassas av Haagtribunalen som folkmord och uppmärksammas av FLH genom projekt i svenska skolan.
I Irak har miljontals människor dödats, inklusive Madeleine Albrights 500 000 barn som var ”värda priset” och det har inte lagförts av någon domstol i världen, och uppmärksammas inte av FLH.
Vad finns det för koppling mellan dessa två fall, kan någon undra. Kopplingen heter just Madeleine Albright. Det är hon som kallas Haagtribunalens moder. Hon tycker om rättvisa, och barn. Hon är värd priset. Liksom FLH.
Jag läste igår kväll en beskrivning av ett besök av en grupp i Kampuchea hösten 1978 av Pål Steigan i den nya boken ”En folkefiende”. Han beskriver en enorm förödelse, men är samtidigt en kritisk iakttagare som beklagar att man inte kände till mer om landet då man var där. USA lär ha släppt mer bomber över lilla Kampuchea än man släppte i Europa under andra världskriget. Nixons order till general Alexander Haig (senare befälhavare för NATO och utrikesminister” påstås ha varit att använda ”All that can fly against all that can move”. Samtidigt är marxisten Steigan i boken mycket kritiskt till Pol Pots politik som han inte menar var marxistiskt utan alltför mycket vilade på makt och terror. Själv är jag alltför okunnig om detaljerna. I ett krigsläge med upprepade statskupper, ett helt förrött land, med nödvändighet att få ut mer folk på landsbygden för att försöka skörda och med en invasion är det inte så lätt dock. Och tänk så bra för USA att kunna dölja sina egna krigsbrott med de enorma bombningarna. Man kan och måste instämma i kritiken av detta, utan att ta positiv ställning för Pol Pot. Man kan idag helt instämma i kritiken av den utländska och utlandsstödda interventionen i Syrien utan att ta positiv ställning just för Assads politik.
Och man måste instämma i att en oberoende utredning, lämpligen av forskare från flera länder, med eller utan de som närmaste berördes av händelserna i Kampuchea är angelägen.
Beskrivningen på Wikipedia är intressant, men inte nödvändigtvis korrekt ”Efter samtalen i januari (i slutskedet av kriget) slutade USA bomba Vietnam men de kom att under 140 dagar släppa 2,5 miljoner ton bomber som orsakade förlusten av 500 000 – 1 000 000 människoliv i Kambodja”.
Journalisten John Pilger avslöjar hur USA och Storbritannien gav stöd under många år till Pol Pot och hans Khmer Rouge i form av pengar, vapen, militärträning – och mat. En av Pol Pots medarbetare var erkänd som Kambodjas representant i FN av bl a USA, Storbritannien och Sverige – även efter att Khmer Rouge hade drivits ut ur Kambodja. Egendomligt nog finns ingen information om detta på Forums webbsajt.
Steigan skriver i sin bok att Norges regering 1981-93 stödde röda khemernas exilregering i FN. Det gjorde även andra västländer, under en tid då det var väl bekant att hundratusentals människor dött i Kampuchea och då det påstods av röda khemerna var ansvariga för åtminstone en del av detta. Steigan skriver korrekt att Norges regering gav mycket mer stöd åt röda khemerna än Norges marxist-leninistiska parti AKP gjorde, som tidigt intog en kritisk inställning.
Från dessa regeringar (USA m.fl.) handlade det inte om mänskliga rättigheter utan om missnöje över förlusten i kriget i Sydostasien.
Det handlar sällan om MR eller demokrati. Bahrain är ett bra aktuellt exempel. USA har flottbas, emiren är sunni och skyddas av Saudiarabien(sunni) medan majoriten är shia. Folkets uppror mot förtrycket slogs ner med hjälp av saudiska armen. Läkare som hjälpt skadade fick fängelsestraff. Inga drev i våra medier eller uttalanden från Bildt& trots att en svensk medborgare dömdes till livstid. Protester mot fel regim/förtryckare helt enkelt. Att det inte står något om USAs/väst stöd till Pol Pot är helt i linje med mörkandet av att tex. Saddam var allierad med USA fram till han föll i onåd genom att ge sig på Kuwait. Historien retuscheras allteftersom det passar och medierna är lojala. Jfr. Syrien idag. Efter ca. tre år får vi som är intresserade och kan hålla oss vakna på sen kvälltid se i Dokument Utifrån hur det verkligen var och hur mediaspelet bedrevs för att kratta manegen för ingripande eller sanktioner från USA/EU .
Du berör medias roll, som jag behandlade i 3 blogginlägg i början av augusti.
En viktig orsak till den sgtora bristen på saklig information är nog att ägarna av de stora massmedia värderings- och klassmässigt står det ekonomiska och politiska etablissemanget nära, eller snarare är en del av det ekonomiska etablissemanget. Det har under senare år skett en väldig koncentration av ägandet av massmedia till få aktörer. I USA äger 2011 6 bolag 90 % av mediamarknaden, jämfört med 50 bolag år 1983. De sex bolagen är General Electric (NBC, Universal), Newscorp (Fox & Wall Street Journal), Disney, Viacom (Paramount & MTV) och Time Warner (CNN, Time, Warner Brothers) och CBS. De är börsbolag som strävar efter största möjliga vinst, bl.a. åt mäktiga aktieägare. Man kan inte vänta sig att deras massmedia, och journalister, bedriver någon oberoende journalistik, även om intressanta uppgifter då och då kommer fram.
Exemplet Syrien
-Trots notiserna har massmedia inte klart och tydligt informerat om att det rör sig om ett sedan länge planerat angrepp av USA & Co
-Varför har man inte kritiserat att agerandet av USA & Co, EU-beslutet etc. är brott mot FN-stadgan?
-Varför har massmedia inte påtalat att sanktionerna är brott mot FN-stadgan?
-Var läser man inte att ”USA talar om fred men rustar för krig i Syrien”?
-Var i massmedia finns den förintande kritiken av krigshetsen?
-Varför skriver man inte om kriget mot Syrien som en möjlig etapp inför krig mot Iran, och senare mot Kina och Ryssland som alltmer ringas in av USA:s militärbaser?
Varför skriver inte massmedia om den tydliga kopplingen mellan USA:s strävan efter allt tydligare kontroll över naturtillgångar och resurser runtom i världen och de 700 militärbaserna, krigen mot Syrien och andra självständiga stater, stöden till lämpliga diktaturer – del av USA-imperialismen?
Zbigniew Brzezinski har erkänt öppet om att han uppfunnit och lanserat MR-doktrinen för att undergräva Sovjetunionen. Och Allen Weinstein som var med och skapade NED (National Endowement for Democracy) förklarade 1991:
”A lot of what we do today was done covertly 25 years ago by the CIA.”
NED finansierar alltså ”människorättsorganisationer” i världen och därmed kringgår FN-stadgans fundamentala bestämmelser och principer (om icke-inblandning i andra länders inre angelägenheter). För dessa så kallade NGO:s ”sysslar ju inte med politik utan med mänskliga rättigheter”… Jag har sett tillräckligt många exempel på Balkan där organisationer som t.ex. ”Kvinna till kvinna” egentligen springer imperiets ärenden och sysslar med saker som har ingenting med deras proklamerade kamp för kvinnors rättigheter.
Egentligen handlar det om en urartad utilitarism som skapat psykiskt och andligt sjuka eliter, och den utilitarismen (ge mig så mycket inflytande, resurser, råvaror, MAKT) ska kläs i humanistiska kläder. Det värsta är att befolkningen i väst är så skickligt manipulerad att förskräckligt många verkligen tror på att västmakterna kämpar för mänskliga rättigheter och ser inte den enorma förödelse som USA och dess ”allierade” – och alla dessa länder styrs av en gränslöst (makt)girig oligarki – sprider i hela världen. Så om man tar en kniv och skär någons hals så är det inte slakt om man tar på sig en vit rock och ”ansedd” media kallar en läkaren. Då framstår det som halsoperation som ju ”kan gå fel” (på tal om läkare är den ”ansedda” organisationen ”Läkare utan gränser” en av de mest vidrigaste krigshetsande spionorganisationer, grundad av figuren Bernard Kouchner). Givetvis klingar detta alldeles för radikala och som starka ord i en del öron, men verkligheten, i synnerhet den världspolitiska verkligheten, är lågt ifrån ”lagom” alla gånger.
PS.
På tal om folkmord och ”folkmord”:
http://www.amazon.com/The-Politics-Genocide-Edward-Herman/dp/1583672125
Ja, NGO:er är ofta verktyg för imperiet. Arundhati Roy har behandlat detta i en längre artikel i Clarté. (http://www.clarte.nu/laes-clarte-pa-naetet/2-2012-kapitalismen-en-spoekhistoria/8102-Det-handlar-ocksa-om-Sverige-81). Jag har också behandlat det här.
Debatten i kommentarerna håller på att spåra ur och jag har svårt att komma på hur jag ska tackla det.
Föreställningen att det är klandervärt att USA stödde Kampucheas lagliga regering företrädd av prins Sihanouk och också gav visst materiellt stöd efter den brottsliga invasionen vilar ju på att Pol Pot – som lett sitt land till seger – var just så ond som propagandan gör gällande.
Det är samma typ av argument som när man klandrar ledarna i Frankrike och Storbrittanien för att de tidigare handlat med Libyen under Gaddafi. Det underbygger självklart föreställningen att det var fult att bedriva normal handel med Libyen och att dess ledare, som varit med att lyfta Libyen ur djup misär, var just så ondskefull som propagandan gör gällande.
Det sättet att argumentera blåser under den västliga självbilden av civilisatorisk överlägsenhet, med andra ord vår tids herrefolkstänkande. Det sitter djupt hos vad som falskeligen kallar sig ”vänster” och det hindrar solidariteten, det hindrar att vi tar de förtrycktas parti.
Det i sin tur underlättar för vår härskande klass att hävda den bestående ordningen.
Ditt inlägg har lett till diskussion i flera frågor, och med ovanligt många kommentarer och kommentatorer. Detta visar att det är ett bra och viktigt inlägg. Din slutreplik är mycket träffande och bör stämma oss alla till eftertanke. För övrigt saknar jag en bra klassanalys för Sverige.