Vad hände i Kampuchea? – Jan Myrdal, Martin Wicklin – och alla andra

Vid morgonens söndagsintervju fick Jan Myrdal bl.a. en fråga om ”folkmordet i Kambodja”, som programledare ansåg att Myrdal inte besvarade.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/722686?programid=4772
Frågan om ”Folkmordet” belyses i inlägget nedan, som först publicerades hösten 2013 som ett nytt gästblogginlägg om Kampucheas (Kambodjas) historia av Ulf Bjerén, som är pensionerad sjuksköterska från Karlskrona. Han har även bl.a. skrivit om valet i Libyen, om fredsmötet i Degerfors och om erfarenheter av tidningsförsäljning i kamp för yttrandefrihet i praktiken. Han har också skrivit en läsvärd broschyr om Libyen ”Vad händer i Libyen”? (10 kr), som kan beställas via ulf@bjeren.se. Synpunkter på inlägget är som alltid välkomna.
Jag kan inte undgå att påpeka att av allt att döma så har fler dött i USA-initierade krig detta millenium än vad som dödades i Kampuchea av USA, de röda khmererna och Vietnam.
Varför tiger politikerna och massmedia om det? Se där en tusen gånger viktigare fråga!

Blogginlägget.
”I en artikel (28 oktober) till minne av den vietnamesiska krigshjälten Vo Nguyen Giap skrev jag att han motsatte sig Vietnams angrepp på Kampuchea i december 1978 och därför sattes i politisk karantän.

En bloggkommentator skrev upprört: ”Kan inte se detta som någonting annat än att artikelförfattaren anser att det var fel att gå in och stoppa Pol Pots mördande i Kampuchea.”
Pol Pot 2 untitled

Budskapet om ”Pol Pots mord på sitt eget folk” har i årtionden hamrats in i folks medvetande. I Sverige har sanningsministeriet ”Forum för levande historia” kampanjat för denna verklighetsuppfattning och stigmatiserat de som resonerat i sak kring skeendena.

Demoniserade ledares (Gaddafis, Assads) ”mord på sin egen befolkning” har på senare tid varit ett favorittema i interventionspropaganda. Den unga generation som är aktiv i dagens fredsarbete och vars antiimperialistiska medvetande formats av genomskådandet av de krigslegitimerande lögnerna mot Libyen och Syrien lär därför känna igen propagandaklichén ”mord på sin egen befolkning”.

Det gemensamma då och nu är att en genom utländsk aggression skapad humanitär kris används för att legitimera intervention. Så var fallet med Kampuchea december 1978. Första gången anklagelsen om ”Pol Pots folkmord” användes var som krigsförberedande propaganda i den sovjetiska pressen november -78, bara en månad före den vietnamesiska invasionen. Det tog ett tag för USA att haka på. ”Pol Pots folkmord” är idag den förhärskande bilden i det allmänna medvetandet om vad som hände i Kampuchea.

Vid tiden för Vietnams invasion var det inte någon obskyr uppfattning att Vietnams anfall på Kampuchea var en aggression i strid med FN-stadgans våldsförbud och folkrätten. Tvärtom. Företrädare för Sverige delade den. I fyra år i sträck 1979-82 krävde FN:s generalförsamling i resolutioner med överväldigande majoritet att de främmande trupperna skulle dras tillbaka.
Bomplan USA images

Ett folkmord i Kampuchea är bevisat och dokumenterat och det begicks av USA-imperialismen. Från 4 oktober 1965 till 15 augusti 1973 fällde USA betydligt fler bomber över Kampuchea än vad de allierade fällde under hela andra världskriget.

I januari 1973 undertecknade Vietnam och USA Parisavtalet. Det innebar att hela USA:s bombflotta kunde koncentreras på Kampuchea. USA krävde att Kampucheas enhetsregering under prins Norodom Sihanouk skulle skriva på avtalet och lät hälsa att de skulle ”utplånas” om de inte underkastade sig. Men Kampuchea vägrade acceptera ett avtal som tillkommit över huvudet på dem och bombningarna beordrades av Henry Kissinger.
Kambodja karta imagesCAUBP3SS

Historiens sannolikt mest massiva bombterror följde. Den pågick från januari till augusti 1973. Trettio städer utplånades helt, i några provinser fanns inte ett helt hus kvar efter bombningarna. Nixon avsåg att bombkriget skulle hållas hemligt. Det misslyckades visserligen, men i den ”fria pressen” i väst var rubrikerna små. Medan folkmordet fullbordades var tystnaden öronbedövande.

Amerikanska regeringskällor uppskattade antalet döda av bombningarna till mellan 600 000 och 700 000, oräknat de döda i det bombkrig USA faktiskt länge lyckades hålla hemligt 1965-69 (Michael Vickery, ”Cambodia 1975-1982”, 1984). Det finns andra beräkningar som landar på högre siffror.

Den sekundära överdödligheten på grund av bombningarna förväntades av USA-administrationen bli uppåt en miljon människor, enligt samma källa. Exempelvis hade hundratusentals dragdjur dödats. Napalmbombningar av landsbygden, under hela kriget daglig rutin, skapade en enorm flyktingkatastrof.

Kampuchea skulle bombas till underkastelse. Men 17 april 1975 intog befrielsefronten huvudstaden Phnom Penh. USA:s ambassadör fotograferades i vild flykt med stjärnbaneret under armen. Bilden skickades ut i världspressen. En oerhörd förödmjukelse för supermakten. Några veckor efter befrielsen gick USA till attack igen från krigsfartyg och bombade städer i Kampuchea. Det var en bidragande orsak, förutom hotet om epidemier och svält bland flyktingmassorna, att organisera evakuering av städerna till jordbruk på landsbygden.

Segern i Kampuchea innebar en utmaning också mot den andra supermakten, Sovjetunionen. Kampuchea hade segrat med egna krafter. I enlighet med Parisavtalet hade Vietnam inställt allt bistånd till Kampuchea och stoppat Folkrepubliken Kinas stöd.

Vietnam hade under krigets slutfas blivit alltmer beroende av det vid denna tid expansionistiska Sovjetunionen, som understödde Vietnams planer på en ”indokinesisk federation” under vietnamesisk överhöghet. När kambodjanerna motsatte sig en sådan föll också Sovjet och Vietnam in i USA:s propagandakampanj mot Kampuchea.
Kambodja - Vietnam ut ur imagesCAH341NI

Ungefär var sjätte månad under 1975-78 avstyrdes en Vietnamstyrd kupp i Phnom Penh. I juli 1978 anslöt sig Vietnam till Comecon och i november undertecknades en militärpakt med Sovjetunionen. 25 december startade blixtkriget. Sovjet stod för MiG-bombarna och den sofistikerade krigsmaskinen. Den vietnamesiska insatsen av soldater steg under 1979 till en kvarts miljon. Efter den sovjetisk-vietnamesiska invasionen ”hittade” vietnameserna massgravar med tusentals lik som påstods vara offer för ”röda khmerernas terror”. Högar av dödskallar visades upp.
Vad expertis invände negligerades, nämligen att det skulle ta mellan sju och tolv år innan en kropp förmultnat så mycket att endast skelettet återstod och att ännu endast fem år förflutit sedan segern över USA.

Snabbt byggdes ett ”museum över Pol Pots terror” i Phnom Penh. Denna ”dokumentation” stod klart i krigspropagandans tjänst och uppfattades av samtiden till viss del så. Den kom att fungera som en ”cover”, en täckmantel, för verkningarna av USA:s bombterror.

Jan Myrdal sammanfattade i Folket i Bild/Kulturfront 17/87: ”Men det är svårt att tänka sig en mer massiv internationell propaganda än den som Demokratiska Kampuchea utsattes för. Moskva, Vatikanen, Pentagon och Hanoi och hela den internationella opinionsbildningen enades den gången i fördömanden.

Detta var inte konstigt. Men det var lärorikt att bevittna. De kampucheanska revolutionärerna hade begått två oförlåtliga brott mot världsordningen.

Dels var de nationella, de lät sig inte ledas av någon främmande herre, vare sig Hanoi eller Moskva (eller för den delen Peking). De hade därför vägrat godkänna det storpolitiska diplomatiska spelet. De hade vägrat gå med på de andras uppgörelser och istället fortsatt sitt nationella krig och själva segrat och därmed fått såväl vietnamesiska officiella allierade som Förenta Staterna och Sovjetunionen att förlora ansiktet.

Dels hade de brutit ut Kampuchea ur världsekonomin. Gränserna hade stängts för såväl de transnationella utsugarna som deras hycklande förtrupper – hjälporganisationerna och utvecklingsarbetarna. Kampuchea skulle ostört kunna utvecklas av egen kraft.

För dessa brott var inget fördömande starkt nog. Beteendet kunde smitta.”

Jag har inte i denna text behandlat alla aspekter av Kampucheafrågan.

Vad jag här skrivit innebär till exempel inte att jag betvivlar att våldsexcesser ägt rum i Kampuchea åren 1975-78. Det var en bonderevolution. En revolution är med Maos ord inte en tébjudning och det är välkänt i historien att i bonderevolutioner tar ofta förtryckta fattigbönder hämnd på seklers oförätter. Men det finns inga belägg för att avsiktliga massmord skulle ha beordrats eller organiserats centralt. Det är också känt att många i den kampucheanska underrättelsetjänsten var utbildade i Vietnam och snarare tog order därifrån än från Kampucheas regering.

Vad som hände var alltså komplext och med flera aktörer.
Det finns flera vittnesmål och dokument om att utvecklingen i Demokratiska Kampuchea före invasionen trots de enorma svårigheterna vänt och att risskördarna utvecklades positivt, mot ett exportöverskott.
Bekämpa USA-imp KP stockholm_bekampa_usa_1
Jag har heller inte berört den nya flyktingkatastrof av gigantiska mått som orsakades av Vietnams invasion.

En undersökning av Kampucheas historia under hela skeendet från det att USA inledde angreppet till Vietnams reträtt har efterlysts, i Sverige bland annat av Jan Myrdal, men avvisats. Imperialisterna fruktar sanningen.

Idag när ”frihet och demokrati” sägs råda i Kampuchea präglas landet av utbredd undernäring bland stora delar av befolkningen, korruption, enorm skogsskövling av utländska storbolag som också hänsynslöst exploaterar mineralfyndigheter, markrofferi, utbredd sexhandel och en miserabel situation beträffande mänskliga rättigheter.”

i Andra om: , , , ,,
, , napalm ,,

  7 comments for “Vad hände i Kampuchea? – Jan Myrdal, Martin Wicklin – och alla andra

  1. 24 april, 2016 at 17:32

    Jag har varit i Kamboja och där läste jag en bok av David Chandler som är ganska bra även om den inte säger 100% som det är. Det är nog inte möjligt i Kambodja att skriva det du skrivit här på din blogg.

    Men en sak fick jag reda på av människorna. De ogillade ofta Lon Nol, men inte inte så ofta Pol Pot eller de Röda Khmererna. En annan sak jag kan bekräfta är att kapitalismen i kombination med fattigdomen lett till kriminalitet, drogmissbruk och barnprostitution.

    Samtidigt är kambodjanerna ofta glada att de har mat. Under Pol Pot var det knapert pga. att Pol Pot fick skönmålad information och bytte därför för mycket ris mot vapen med kineserna. samtidigt behövde de vapnen för att skydda sitt land mot invasionen.

    Bönderna drevs in i städerna i hatet mot USAs bomber. Pol Pot som länge gömt sig i djungeln fångade tillfället i flykten.

    Morden på det egna folket och minoriteter blev en konsekvens och drabbade naturligtvis också de stadsmänniskor som hade behandlat bönderna illa och stöttat Lon Nol.

    De ville inte mörda dem men hade de inte mördat delar av sitt eget folk hade sannolikt hela folket strukit med. Det var det kända spårvagnsproblemet.

    Vietnam har tagit territorium från Kambodja, ex. Phucoq-ön. Jag var där. Folket där är egentligen kambodjaner. Det ser man på dem. Samtidigt har Vietnam sannolikt lidit av Lon Nol-regimen som var USA-stödd och har rätt till någon typ av ersättning.

  2. 24 april, 2016 at 21:55

    Ingen vidare intervju. Det krävs en mer inläst och kunnig intervjuare för att kunna sparra Myrdal. Istället för att försöka spela moraliskt överlägsen när det gäller Kambodja och kräva någon slags bot och bättring (som ju Myrdal har vägrat leverera) kunde det ha skett en fördjupning av vad som hände därborta enligt JM. Han besökte ju Kambodja innan landet på allvar drogs in i Indokinakriget, och bör därmed ha ett ganska långt perspektiv även av egna observationer. Träffade han några av de som blev ledare för Röda Khmererna redan i början av sextiotalet, och hade de något att berätta? Givna följdfrågor ställdes inte, när Myrdal talade om intäkter från publiceringar i ex.vis Korea eller Finland borde det ju vara intressant att veta vad det är som publiceras. Tydligen läses han fortfarande. Myrdal är en av de få svenskar som träffat de stora kanonerna i Kina, som Mao Zedong och Zhou En-lai. Ville han berätta något om det, och kanske om andra kinesiska ledare? Etc. Jag tyckte det kändes tjafsigt med mycket i den här intervjun.

  3. Bert Hoflund
    24 april, 2016 at 23:47

    Jag fick intrycket att intervjuaren hade fått sina order uppifrån. ”Om du nu *måste* intervjua gubben, så är villkoret att du sätter dit honom på Pol Pot.”
    Scenariot från SVT:s ”Min sanning” 2012 upprepades, där intervjuaren Cecilia Bodström (Thomas Bodströms syster) ägnade halva intervjutiden åt Myrdals uppväxt och andra halvan åt att försöka sätta dit honom på Pol Pot.

  4. I Palestina pågår folkmord. Var god står ej.
    25 april, 2016 at 06:55

    I Palestina pågår folkmord. Var god står ej. Det är mottot för västs lugenpresse. Det har snackats hyllmeter om folkmord i t ex i Darfur, i Jugoslavien,mm av västs samlade press. Men det snackas sällan om Det VERKLIGA FOLKMORDET som har pågått i Palestina i över 100 år. Vill man veta om verkliga folkmord få man läsa i alternativ media. Läs mer här om zionisternas brottsliga upptåg bl.a. här:

    http://mondoweiss.net/2016/04/occupation-chronicle-stealing-trees-smashing-solar-cells-forcing-people-to-undress/

  5. Paul
    25 april, 2016 at 12:58

    1998: ”Stenalder-kommunismens” sidste bedrag:
    Pol Pot har nemlig snydt den frie verden for en regulær juridisk afregning med en i enhver henseende mønstergyldig systemfjende: ”Uhyret” (Bild, 18.4.98) dør simpelthen af et hjerteslag et eller andet sted i den kambodianske jungle, og ved at blive brændt unddrager han sig en sidste genetisk analyse og forhindrer på den måde den retfærdige bod for ”utallige forbrydelser”, som en international FN-strafferet efter anmodning fra USA skulle eksekvere over Pol Pot.
    Denne form for ”Vergangenheitsbewältigung”, opgør med fortiden, har nemlig haft højkonjunktur, lige siden statskommunismen a la Sovjet i sine forskellige udformninger blev til fortid: Det sejrende demokratiske system, værdigt repræsenteret af sin amerikanske ”supermagt” og mange ligesindede undermagter, sidder til doms over fjenden af igår, der ikke længere kan fremtvinge nogen respekt; moralsk finder fordømmelsen under alle omstændigheder sted, men om muligt også juridisk, hvis det ellers kan lade sig gøre og ser ud til at have effekt.
    Hvem ville have været mere velegnet til dette formål end Pol Pot, chefen for ”De Røde Khmerer”, ”Massemorder”, ”slagter” og ”monster”? Hundrede tusinder af døde (på en eller anden måde vinder tallet 2 millioner frem) rejser anklagen; og på anklagebænken sidder den personificerede ”kommunistiske lighedsfanatisme”, ophavsmanden til ”masseeksperimentet til avling af det nye menneske” (Neue Zürcher Zeitung, 18.4.98), altså den skinbarlige dødssynd mod det moderne uomtvistelige faktum, at kapitalistisk ulighed er det eneste fornuftige og at der ikke må ændres noget ved det menneske, der passer dertil.
    Manden er død; og således bliver processen – desværre kun – ført virtuelt, i form af ledende artikler og kommentarer fra den frie meningspluralismes produktionssteder. De er selvfølgelig fair og afbalancerede og fortier ikke, hvis sag det egentlig var, ”slagteren i Kampuchea” kæmpede for:
    ”USAs intervention i Kambodia muliggjorde De Røde Khmerers sejr, som blev støttet af kineserne. US-præsident Reagan brugte Pol Pot til at svække vietnameserne i Kambodia. Og FN anerkendte Pol Pots regime som den legitime repræsentant for det plagede land.” (NZZ, 18.4.98)
    Pol Pot – en nyttig idiot for den amerikanske krigsførelse? Ofrene for hans herredømme – blot de nødvendige omkostninger ved en strategisk kalkulation? Det var ikke lige det, man mente. Den sammenfattede lære lyder derimod som følger:
    ”Det grusomme rædselsherredømme forbliver usonet, moralske værdier blev underordnet magtpolitisk strategi.” (smst.)
    Det må man også tydeligt lægge amerikanerne til last, når man skuer tilbage. For kun denne tilbageskuende bebrejdelse gør det tilstrækkeligt klart,
    – at global ”magtpolitik” kun er i orden, hvis den orienterer sig efter imperativerne i den globale strafferetlige forfølgelse;
    – at amerikanernes brøde består i, at de for en tid ikke var konsekvente nok, men i stedet af beregning tilkendte de forskellige kommunistiske forbrydere kvaliteter som andet end forbrydere; og
    – at det nu skal være forbi med denne inkonsekvente opførsel.
    Hvad kommunismen angår, så bør man ikke mere lade det kriminalistiske syn på dette system sløre af erindringen om, at selv de stater, som førte det store korstog mod kommunismen, ikke havde nogen problemer med at opretholde temmelig normale relationer til ”røde regimer” ved siden af det generelle fjendskab. Dommen ”kommunisme = massemord” tåler ingen relativering. På den måde slipper man også for at undre sig over, hvad der egentlig skulle have været det ”kommunistiske” ved Pol Pots ”massemord” – den brutale fordrivelse af den kambodianske bybefolkning til landet, ved den voldelige subsumtion af samtlige indbyggere i byerne under den kendelse, at krigsprofitmagerne sidder i byen, mens landet går i hundene – og alle dets grusomme konsekvenser. Hvis man ønsker at vide det mere nøjagtigt, skal man forestille sig det som ”stenalderkommunisme”. Og så skal man ikke så meget tænke på de amerikanske generaler, der eksplicit forfulgte det mål, at denne kommunismetruede region skulle ”bombes tilbage til stenalderen”. Man skal derimod opfatte den herlige atavisme som en helt igennem passende beskrivelse af den østasiatiske kommunisme – så passer pengene igen.
    Hvad verdenspolitikken i det hele taget angår, så bliver det også i dette tilfælde tydeligt, hvordan den bør føres og bedømmes i dag: Menneskeheden bliver fodret med alle mulige skrøner om forholdet mellem politisk strategi på den ene side og en højere etik på den anden, indtil sammenblandingen af de to ting er endegyldigt banket ind. Det prøvende blik på fortiden afslører så regelmæssigt – og det er jo netop det, der gør det så pirrende – at de ansvarlige for verdenspolitikken langt fra altid retter sig efter retningslinierne for den moral, som de går så ubetinget ind for i dag. Dermed er det også klart, hvilken opgave deres politik skal lade sig lede af i fremtiden: Jo heftigere fortidens ”synder” er, jo mere påtrængende er forpligtelsen til virkeligt at sørge for, at fremtidens verden virkelig også retter sig efter de moralske regler, som de har udstedt; at enhver, der ikke overholder dem, bliver stillet til regnskab; og vel at mærke på ingen måde kun symbolsk og posthumt, men for det første omgående, for det andet betingelsesløst og for det tredje naturligvis i praksis, ved hjælp af magten, der jo ene og alene har til formål at sørge for god skik og anstændighed i fælleskabet mellem folkene.

  6. 25 april, 2016 at 19:43

    Man får väl undra vad intervjugärningsmannen anser om att ”datumstämpeln” på dödskallarna stämmer bättre med USA’s krigsbrott än Pol Pot’s.. Att döden inträdde och ger ett bäst före datum som passar till urskiljningslösa och makabra bombningar borde ju få både den värste och bäste journalist att hejda sig.

    Att mörda landsbygdsbefolkning, ris o grönsaksodlare kan ju bara vara i fientligt intresse..

    Sedan är det lite trist att JM inte anar faran med frågeställarnas idoghet trots att de upprepar sina anfall gång efter gång..

Comments are closed.