Bakgrund:
Att hälsa och dödlighet varierar med social ställning och ekonomiska tillgångar har man noterat åtminstone sedan medeltiden. Till en del beror dessa skillnader på att omfattningen (prevalensen) av hälsrelaterade vanor vanor (rökning, födointag som medför fetma etc) i olika klasser eller socioekonomiska grupper. Forskning har under de senaste decennierna visat att det finns sociala och socioekonomiska orsaker till ohälsa, sjuklighet och dödlighet även när man statistiskt kontrollerar för skillnader i hälsovanor. Denna omfattande forskning kallas ofta socialepidemiologisk eftersom man använder epidemiologiska metoder. Den här frågan har behandlas i flera blogginlägg tidigare, men är lika aktuell för det, tycker i alla fall jag.

Bilden ovan kommer från Västra Götalandsregionen och deras arbete ”Samling för social hållbarhet – åtgärder för jämlik hälsa i Västra Götaland” som antogs den 24 september 2013 av regionfullmäktige. Därmed var Västra Götalandsregionen först i landet med ett politiskt beslut kring åtgärder för en mer jämlik hälsa. Man kan läsa mer på www.vgregion.se/jamlikhalsavast.

I DN Debatt skrev 29/1 fyra forskare att de sociala skillnaderna i dödlighet har ökat i Sverige, Norge och Finland sedan 2-3 decennier, att skillnaden i livslängd ökat mellan olika länder i världen och att den globala ojämlikheten i livslängd ökat. Av forskarna har särskilt Denny Vågerö, medlem i Marmots WHO-kommission i frågan och Olle Lundberg studerat denna fråga sedan länge. Forskarna pekar på en ”Välfärdsparadox” ”ojämlikheten i hälsa och livslängd ökar faktiskt trots ett omfattande system av sociala skyddsåtgärder” och kritiserar socialförsäkringsminister Ulf Kristersson för dennes felaktiga påstående att ”jämlikheten i livslängd bland svenskarna har aldrig varit så stor som idag” (Newsmill 14(8 2012). De påminner om att ”jämlika förutsättningar för hälsa är inskrivet i den svenska hälso- och sjukvårdslagen”.

Författarna diskuterar på DN Debatt olika samhälleliga potentiella orsaker till de ökade hälsoskillander, på basis av en relativ omfattande forskning. De nämner inte explicit boken ”Jämlikhetsanden”, som de väl känner till. Baserad på vetenskapliga analyser fann professor Richard Wilkinson och universitetslektor Kate Pickett ett tydligt positivt samband mellan graden av jämlikhet i utvecklade länder och i USA:s delstater och olika mått på hälsa och sociala förhållanden. Boken väckte stor uppmärksamhet och fick väsentligen (mycket) positiva recensioner. ”Antagligen årets viktigaste bok” skriver recensenten i the Guardian, medan man i den aktade, väsentligen neoliberala ekonomiska tidskriften ”The Economist” faktiskt skriver ”Det är långtgående slutsatser författarna drar, men bevisen, som är smärtsamt tydligt framlagda, är svåra att säga emot”.

Läkartidningens recensent (undertecknad) ärockså klart positiv, men betonar att resultaten är begränsade bland annat då uppgifter från Asien, Afrika och Sydamerika saknas. Senare kom boken ”The spiritual level delusion”, på svenska påpassligt översatt med titeln ”Jämlikhetsbluffen” och utgiven av icke helt obekanta Timbro förlag, som kritiserar ”Jämlikhetsanden”. Den kritiken har i sin tur bemötts ganska övertygande på ”The equality Trust”, (http://www.equalitytrust.org.uk/docs/response-to-snowdon).
Jag skjuter här in andra erfarenheter. Den ansedda medicinska tidskriften the Lancet rapporterade 2009 (2009;373: 399-407) att dödligheten ökade och att medellivslängden minskade i de flesta post-kommunistiska länder i Europa i början av 1990-talet. Man fann att massprivatiseringsprogrammen (överföring av minst 25 % av stora statligt ägda företag till den privata sektorn inom 2 år) var förenade med en ökning av dödligheten bland vuxna män med 13 %. Detta genomfördes snabbast och mest genomgripande i Ryssland, där också dödligheten ökade mest.

Senare blogginlägg har också behandlat detta ämne. I detta inlägg behandlas policy eller åtgärder för att minska dessa skillnader.

Det mycket välmeriterade författarkollektivet till den vetenskaplig artikel ”Differences in life expectancy due to race and educational differences are widening and many may not catch up” (Health Affairs 2012;31:1803-1813) drar slutsatsen ”Budskapet för policymakers är klart: Sprid och öka utbildningen till unga, medelålders och äldre människor mede olika rasbakgrund för att minska det stora gapet i hälsa och livslängd som består idag”.. Min kommentar är att det finns visst vetenskapligt stöd för att utbildningsnivå har positiv betydelse för hälsa och livslängd, även om generaliserbarheten till hela befolkningen torde vara begränsad.

Men slutsatsen inte är tillräckligt hållbar av flera skäl.. Med tanke på den omfattande arbetslösheten i USA (officiellt omkring 8 % med ett mått men 20 % med ett annat mått som ligger sanningen närmare, se tidigare blogginlägg) är det högst osäkert om ökad utbildning (vem ska betala för den?) i dagens situation skapar jobb, ökad trygghet eller i sig bättre levnadsvanor bland de med lägre utbildning i hela befolkningen.

Professor Denny Vågerös har ett intressantare förslag och ligger närmare den bedömning som skett av Marmot-kommissionen på uppdrag av WHO. Han för fram tre punkter för en global folkhälsopolitik:
1. Förändring av den globala fördelningen av makt, pengar och resurser.
2. Förbättrade dagliga levnadsförhållanden för alla.
3. Löpande system för bevakning och analys av globala hälsotrender – samt av insatser för att lösa hälsoproblem.

Denny Vågerö: ”Huvudinnehållet i en ny politik för global folkhälsa måste handla om att reducera de enorma globala klyftorna i hälsa genom att lyfta de som släpar efter”.Han skriver att ”Det fanns tidigare en uppfattning att den globala ekonomiska tillväxten mer eller mindre automatiskt ledde till bättre hälsa för alla”, och nämner Globaliseringsrådets första rapport (Norberg 2007, sid 83-85). ”Idag vet vi att det inte stämmer”. Han nämner också att att ”Världsbankens och IMF:s roll och infolytande ofta varit negativt ur hälsosynpunkt”.
Detta behandlas ganska ingående i boken ”USA som världspolis – sen annons på bloggsidan.”

Men största potentialen ligger nog i att ersätta kapitalismen med ett mer humant och mer demokratiskt ekonomiskt system baserad på planekonomi och på att befolkningen kontrollerar resurserna och produktionsmedlen på jorden i stället för en liten, liten grupp som nu. Denna lilla grupp använder sin makt och sin fångenskap i kapitalismens tvångströja till att sträva efter att i konkurrens maximera företagens vinster i stället för att producera för befolkningens behov på basis av analyser och demokratiskt fattade beslut. Detta diskuteras i flera andra blogginlägg.