Många av oss har nog funderat över vad en ”terrorist” och vad ”terrorism” är. Kanske har vi undrat över varför vissaa handlingar av en viss organisation kallas för terrorism, medan motsvarande handlingar av en annan organisation inte gör det. Vilka bestämmer, vilka sätter agendan för hur man använder ordet ”terrorism”. En intressant analys diskussion och problematisering av detta svåra begrepp ges av Michael Brenner, professor i International Affairs Vid Pittsburghuniversitetet I Counterpunch. Den återges här med förkortningar av utrymmesskäl.

”TERROR” är ett ord som terroriseras oss. Att uttala det är att framkalla rädsla. Amerikaner kan uppleva mardrömslika förnimmelser av 9/11. Den synliga fasan från bombdådet vid Boston Marathon intensifierades av att man associerade händelsen med ”terror” – en abstrakt destillation av allt som är främmande och ont. De traditionella medierna återgav detta. De är experter på att framkalla diffusa känslor. Var detta ”terrorism?” Landet väntade andlöst på besked från från Homeland Security, Vita huset, FBI. Som om beteckningen i sig förändrar något. Beteckningen ”terorrism” ökar adrenalinflödet.

Därför är det viktigt att separera de olika betydelser som finns i begreppet ”terror” för att bättre kunna förklara fenomenet och kunna tolka dess innebörd. En aspekt av ”terror” avser en strategi för att uppnå politiska syften. En sådan strategi kan ha två uttrycksformer: en rebellgrupp försöker störta en befintlig regering eller en regering eller ockupant som försöka undertrycka en oppositionsrörelse. Båda har målet att angripa civila med våldsamma medel. Denna taktik har ett dubbelt syfte. Först att utså rädsla bland befolkningen så att den kommer att vidta åtgärder mot angriparen. Dessa åtgärder sträcker sig från att gå med i upproret, stödja det och/eller bli illojal mot den sittande regeringen. Den önskade effekten är att urholka tilltron till att myndigheterna kan ge trygghet och stabilitet.

Detta har varit logiken bakom terrorismen som strategi på många ställen: bland annat i Irak, Afghanistan, Vietnam, Somalia, Iran, Kashmir och Sri Lanka. Å andra sidan kan myndigheten som har makten använder våld för att straffa civilbefolkningen om den ses som tillmötesgående mot de upproriska. Detta syftar till att skrämma och få fram budskapet att om upprorsmännen slår sig ihop med med civila riskerar dessa att bli offer. Detta mönster har varit tydligt i USA:s ockupation och åtgärder mot uppror i Irak, Afghanistan, Pakistan, Jemen och Somalia samt massivt i Vietnam.

USA har i denna mening bedrivit terror i alla dessa länder.
Definitionerna av terror som Washington gör är betydligt mer tvetydig. USA:s regering har stiftat lagar (t.ex. Patriot Act, Foreign Intelligence Surveillance Act (FISA), National Defense Authorization Act (NDAA) som är grundade på breda formuleringar av vad som utgör terroristhandlingar. De inkluderar kategorin medhjälp till terrorism.

Dessa lagparagrafer är så löst eller allmänt formulerade att rent praktiskt är en terrorist någon som myndigheterna vill kalla en terrorist. Det bör noteras att den amerikanska regeringens anklagelse mot Bostonbombaren innefattar ”användning av massförstörelsevapen.” Kan någon definiera massförstörelsevapen i detta sammanhang? För vetenskapliga och analytiska syften används termen ”terrorismen” så allmänt att den blir värdelös. För att göra etiska bedömningar är dessa breda formuleringar meningslösa eftersom de inte redovisar frågorna om normer, ansvar och redovisningsskyldighet på något användbart sätt.

Mot denna bakgrund är det vanliga antagandet att terrorism är något som karakteriserar rebeller, kvalitativt skiljt från våldet av etablerade regeringar eller ocukpanter inte hållbart. Det är sant att alla stater idag fördömer terrorism och fördömer attacker mot civila. Det råder konsensus om förbud mot att inleda eller stödja terroristhandlingar, men detta har liten betydelse då en uttrycklig definition på terrorism saknas. Båda terrordåd av icke-statliga aktörer, och de som utförs av aktörer erbjuder svåra och analytiska utmaningar – och härrör delvis från intresse hos parter att undvika tydliga definitioner.

Det första hindret är dilemmat som ligger i det vanliga uttrycket att den som är terrorist för en person är en frihetskämpe för en annan. Få om ens någon regering klargör detta. Ett exempel: USA har just rehabiliterat Mujahedin-e Khalq-MEK, den radikala iranska organisation vars extrema våldshandlingar placerade den på allas lista över terroristorganisationer för några år sedan. Varför vändningen? Annat än MEK:s aggressiva PR-kampanj som innebar att MEK spred miljoner i föredragsarvoden till en mängd amerikanska offentliga personer och att MEK är en bitter motståndare till den islamiska republiken Iran. Washington stödjer också rebeller i den iranska provinsen Baluchistan som regelbundet attackerar både militära och civila mål. Sedan har vi de ”dödsskvadroner” som USA uppmuntrade och i vissa fall tränade och som härjade i flera latinamerikanska länder under 1980- och 1990-talet. Flera andra stater beter sig på liknande sätt.

Ett andra hinder kan ställas som en fråga: Spelar det någon roll vem som håller i avtryckaren? Detta väcker subtila frågor om offentlig etik. Låt oss säga att det inte gör någon skillnad för offret. Dessutom, om agenten kunde agera tack vare att någon annan skapar tillåtande eller nödvändiga förutsättningar, då har den sistnämnda parten del av skulden. Att skuldbelägga under dessa omständigheter blir en politisk process mer än en analytisk.

Tänk på användningen av drönare. USA:s regering vet mycket väl att den rutinmässigt dödar oskyldiga civila. Den kanske inte riktar in sig på just dem, men det godtar dessa offer som oundvikliga för att uppnå de önskade målen med drönarattacker. Detta beslut har både en praktisk och en moralisk sida. Praktiskt genom att USA betalar ett politiskt pris på marken, och diplomatiskt, vilket USA är berett att acceptera. Moraliskt i den meningen att det innebär att man accepterar att ändamålen helgar medlen som motivering för att försvara sitt agerande. Dessutom är även frågan om uppsåt inte kristallklar. Varför? Civila offer är inte alltid bara en oavsiktlig kostnad. De kan också räknas som en vinst när man vill avskräcka civila från kontakt med skurkar (”bad guys”) och motverka att skurkar sätter släktingar eller vänner i riskzonen.

Det finns ytterligare avgränsningar som bör ske. I ansvarsbedömningen av en terroristattack, bör vi skilja planerare från organisatörer och från de som utför attacken? Detta är en fråga som ofta uppstår i mer vardagliga brottmål. Den etiska frågan är en variant av den som uppstår i fall av handling av en stat se ovan). Den praktiska politiska frågan kretsar kring metoder för att besegra en grupp som använder terror. Ska man koncentrera sig på att fokusera på planerarna och anstiftarna, eller störa dess operativa förmåga (fokusera på logistik och skickliga operatörer) eller försöker man förhindra terrordåden. En sak kan sägas med säkerhet, om fokus i en upprorsbekämpningskampanj fladdrar så misslyckas man. Det är en del av orsaken till misslyckandet i Afghanistan. I Sydvietnam, försökte USA alla tre metoderna (utom att lönnmörda den kommunistiska ledningen i Hanoi), brände och förstörde hela landsbygden men misslyckades ändå.

En sista distinktion: att placera upproren och motståndet i Irak och Afghanistan och terrordåd i samma kategori är meningslöst. Det är inte svårt att förstå varför irakiska sunniter tog till vapen mot USA och den regering USA etablerade. Att al-Qaida i Mesopotamien genomförde flera terrorhandliggar är förmodligen rätt, men här ingår våldet mot civila i deras politiska strategi.

Varje systematiskt försök att tolka innebörden av begreppet ”terrorism” leder sannolikt till frustration hur man än anstränger sig. Det är ett lovvärt syfte att tydliggöra politiska handlingsalternativ som ett förspel till att informera allmänheten. Men detta är politiskt orealistiskt i dagens politiska klimat, där våra ledare trivs i dunkel. Detta tillåter att verkliga motiv och motsägelser döljs liksom ansvar för underlåtenhet och fel. Val ska vinnas och memoarer ska framstå som trovärdiga. Då avfärdas uppgifter om våldshandlingar lätt med ”terrorism.”

i Andra om: Afghanistan, Sverige,solidaritet, barnamord, Vapen, Krig, USA, Politik, barn, massmedia NATO, drönare, juridik
Obama vapen massaker Afghanistan protester DN spioneri terrorism Jemen imperialism