Jag har ett antal gånger varit inne på den svarta ekonomin i landet och den alltmer utbredda tendensen att i olika sammanhang försvara den.

Sist berättade jag om Magasinet NEO:s medarbetare, Peter Wennblad, som i en artikel försvarat att han själv höll sig med svart städhjälp. I artikeln, och radioinslaget som följde på den, gjorde han gällande att han intervjuat sin svarta städerska och att hon var nöjd med tillvaron. Hon ville bara hjälpa honom som en vän, var den tes han vill få andra att tro på.

Att hon stod i något slags beroende-förhållande till honom viftade han bara bort, han hade ju intervjuat henne.. Men tidskriften NEO har fler skribenter. En av de mest bortgjorda är Sofia Nerbrand, det är hon som satt och tittade ut ifrån ett tågfönster och såg alla röda stugor passera en efter en. ”- Jag vill inte försörja alla slöfockar och sjukpensionärer” tänkte hon högt i en artikel i SvD.

Själv har jag lite svårt att förhålla mig till dessa nykonservativa. Deras elitistiska människosyn tycks vara helt o-problematiserad och att över huvud taget reflektera över andra människors tankar och villkor verkar dem lika främmande som små gröna gubbar från mars.

Idag kommer ett radioprogram som berör detta som jag själv ska lyssna på.

SR/P1/Jobbet: Städning, takskottning, diskning – många av de jobb som utförs i Sverige och som är nödvändiga för att hålla samhället igång, sköts av folk som jobbar för några tior i timmen. Jobben på söndag handlar om arbetare utan rättigheter, om ”papperslösa” invandrare som vistas illegalt i Sverige. De har svårt att ställa krav på anständiga arbets-villkor. Om de protesterar får de sparken eller så hotar arbetsgivaren med att polisanmäla dem.

Vill du läsa mer om NEO:s intellektuella tillkortakommanden så kan du besöka länkarna till mina tidigare postningar om ämnet. Har du missat programmet ”Jobbet” så kan du lyssna på det i efterhand på nätet.