S-ideologer ”Politikerna förvaltar kapitalismen åt den härskande klassen”


Rubriken ovan är andemeningen i den viktiga artikeln i DN Debatt igår av David Suhonen och Felix Antman Debels. De nämner bland annat att ”Av statsråden i Göran Perssons regeringar 1995-2006 har 13 av 44 tagit plats i bolagsstyrelser eller driver egna företag. Bara tio finns kvar i politiken. Göran Persson blev konsult åt JKL, Pär Nuder hos Wallenbergsfärens EQT. Björn Rosengren blev Stenbecksdirektör. Erik Åsbrink är rådgivare åt Goldman Sachs. Mona Sahlins stabschef Stefan Stern gick till Magnoras äldreomsorgsbolag Silver Life. Thomas Östros blev nyligen vd för bankföreningen.”

En delförklaring till detta är att socialdemokratin rört sig alltmer åt höger. Skillnaden mellan S och M har minskat och de gnabbas om vilket av dem som får kallas sig arbetarparti (fastän båda tjänar väl kapitalet?), och man kan faktiskt tala om att de två partierna ”stjäl” idéer och politik från varandra, som i en ledare i DN idag av Johannes Åhman. Olof Palme förklarade på 1980-talet att han var demokratisk socialist, och avsatte sin finansminister Ove Rainer för att denne sysslat med skatteplanering. Under Göran Persons tid togs begreppet ”socialism” bort ur partiprogrammet 2003, och den nye S-ledaren talar om affärsplan.
. Vem kan/vill tänka sig Palme som konsult eller rådgivare till Goldman Sachs eller att Sven Aspling/Andersson eller Bengt Göransson skulle acceperat alla privatiseringar. Men bakom allt ligger den klassamarbetspolitik som bl.a. Saltsjöbadsandan var ett uttryck för.
Hellre samarbete på kapitalets grundläggande villkor än socialisering har varit mantrat.

Samma fenomen finns internationellt och de skriver att Tysklands förre rikskansler Gerhard Schröder sålde sig till ryska Gazprom, Carl Bildt satt i Lundin Oil och Labourledaren Tony Blair blev expert på rådgivning om Irak.

Detta förhållande är än mer tydligt i USA, om möjligt. Särskilt framträdande har inflytande från finanssektorns män (det är så gott som enbart män) varit i USA:s finansdepartement. Robert Rubin, finansminister under president Bill Clinton var ordförande i den stora investmentbanken Goldman Sachs (som stödde Obamas presidentkampanj med 1 miljon dollar), liksom den siste finansministern Henry Paulson hos president GW Bush. Rubins främsta insats under Clinton var att få stöd för avskaffandet av Glass-Stegall-lagen, som infördes efter den stora ekonomiska depression 1929-33 och att avreglera finansmarknaden genom införandet av Gramm-Leach-Billey lagen 1999. Detta var en viktig del i gruden för den ekonomiska kris som började för ungefär 5 år sedan. Totalt fick Obama motsvarande 100 miljoner kronor (14,9 miljoner dollar) från Wall Street i kända bidrag inför presidentvalet år 2008.

Rubin avgick 1999 och blev genast senior rådgivare hos den stora banken Citigroup, som fick stora fördelar av den avreglering som genomfördes under Rubins tid som finansminister. Rubin själv fick 126 miljoner dollar i kontanter och aktier under den kommande tioårsperioden.
Han efterträddes av sin medarbetare ekonomiprofessorn Lawrence Summers, som nu är chefsrådgivare åt president Obama i ekonomiska frågor, och som 2008 fick ersättning på 5,2 miljoner dollar som en av cheferna för en hedgefond, och närmare 3 miljoner som talare för storbanker. Den nuvarande finansministern Timothy Geitner är en tidigare medarbetare till Rubin och Summers.

Till bilden hör att den kanske främste representanten för demokraterna, Chuck Schumer, i den kommitté med representanter från demokraterna och representanthuset som tillsatts för att komma med förslag om ny lagstiftning för finansmarknaden är en känd försvarare av finansvärldens intressen. Han fick själv 1,65 miljoner US dollar (mer än 10 miljoner kronor) i ersättning från finansmarknaden år 2009. Nitton av 22 medlemmar i denna ”Senate Banking Committee” erhöll ersättning från Wall Street 2009 – snacka om oberoende.

Allt detta bidrar till att förklara att det endast fattats beslut om högst begränsade regleringar och ej om tydligt ökad demokratisk kontroll över finansvärlden från Obama och hans administration.
Occupy Wall Street-rörelsen verkar ha fattat vilka som styr i USA.
Har något av våra riksdagspartier gjort det?

Ett socialistiskt alternativ
Kapitalismen baseras på massor av företag, med allt större dominans för storbolagen (Officiell statistik), där var och ett sträver efter allt större vinst. Det är då en fördel med låga löner, få anställda, affärshemligheter i stället för att sprida ny information till mänskligheten att avstå från kostnader för insatser för att förbättra miljön och motverka klimatförsämringar. Behöver inte mänskligheten behöver ett annat, demokratiskt ekonomiskt system där vi gemensamt och planmässigt kan utnyttja jordens resurser här och nu och för framtiden. Detta innebär inte planhushåll i diktatorisk form, utan en kraftig utvecklad demokratisk form av ekonomi. Då kan vi snabbt få bort fattigdomen och reellt ta itu med miljöfrågorna. Det behövs ett tydligt antikapitalistiskt parti och massrörelsen med en samhälle byggt på konkret socialism och demokrati som mål.

Det finns starkare opinion för detta än många tror. I en opinionsundersökning 2009 av BBC World Service med 29 000 svarande i 27 länder (http://www.globescan.com/news_archives/bbc2009_berlin_wall/) menade endast 11 % att kapitalismen fungerade väl och att ökad reglering inte var en bra idé. I en aktuell uppfattade 40 % av tillfrågade i ett representativt befolkningsurval i USA ordet “capitalism” som negativt (medan 60 % såg negativt på ordet “socialism). (http://www.politico.com/news/stories/1211/70926.html (“Capitalism is on the decline in America -at least the word is”).


intressant.se, , , , , , ,
, ,

DN Debatt 2/10 2012, DN Debatt 3/10 2012, DN Debatt 2/10 2012, DN Stockholm 2011, Equality Trust SvT Rapport 24/9 kl 19.30 DN Debatt 24/9
DN

  6 comments for “S-ideologer ”Politikerna förvaltar kapitalismen åt den härskande klassen”

  1. Leif Öhman
    4 oktober, 2012 at 21:42

    Ett kommande samarbete (S) och M är inte alls uteslutet. Det skulle bli en fruktansvärd koalition för folkflertalet. Löfven är en industrins man, han har redan som fack-bas stadfäst det berömda ”märket”. Det handlar om ett Saltsjöbad-avtal2.
    Samtidigt är han en kärnkraftsindustrins handgångne man. SAP:s politik tar sikte på de högre skickten i mellanskickten, tjänstemänen och liknande. Deras klassiska väljarbas utarmas alltmer och därtill kommer så klart inställningen till kriget.

    • Kamelsilen
      9 oktober, 2012 at 18:07

      Ja, om varken de rödgröna eller Alliansen får egen majoritet 2014 går antagligen M och S ihop, och försvara sig med att de usla tiderna kräver en handlingskraftig regering. Och det är ju riktig resonerat, en sådan behövs verkligen om man ska sälja ut välfärden och bygga kärnkraft, Förbifarten och saudiarabiska vapenfabriker mot det svenska folkets vilja.

  2. 5 oktober, 2012 at 10:24

    Ja S och M ligger nära varandra, verkligen. Vad menar du med det berömda ”märket” och Saltsjöbad-avtal2 -symboliskt? Jag tror att både S och M drar sig för koalition, det skulle torpedera synen på de 2 Alternativen i svensk politik.

    • Leif Öhman
      5 oktober, 2012 at 10:49

      ”Märket” är ju den gräns(2,6%) Löfven och IF-Metall satte som högsta gräns i avtalsförhandlingarna. En överenskommelse med arbetsköparna alltså. Ingen skulle få mer än så.

      Kd, C och Fp tycks bli mer och mer marginella. Troligen kommer M att i sista stund klara sitt(tror jag), men måste se sig om efter ny majoritetspartner.

  3. Sten
    9 oktober, 2012 at 12:02

    Visst är det så och det borde lyftas och debatteras i betydligt större omfattning. Sverige har världens högsta skatter på arbete och bland de lägsta i världen på kapital med det nu införda investeringssparkontot. Det säger väl allt.

Comments are closed.