Renässans för anti-kommunism, anti-marxism och anti-vänster?


Ulf Karlström har skrivit detta gästblogginlägg. Han är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), skriver facklitteratur och var ordförande i De Förenade FNL-Grupperna (DFFG) 1968-70, efter Sköld Peter Matthis. Han är också med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”. Ulf har tidigare publicerat inlägg här i flera olika ämnen. De har behandlat miljö och ekonomi, och så kallad ”humanitär intervention”, ”Är du teknikberoende min vän?”, om Borgs budget, om Södertäljerättegångarna, om religion. Han har skrivit om Willy Silberstein och AS i Sverige, om ”Det själviska samhället” och om ”Den irrationella kapitalismen”. Han har skrivit om EU, tex. ”Varför angriper David Cameron EU”? om bankunionen, senast 13/7. Han har skrivit om kanon, unga vuxna och tidigare om privatisering av vården samt senast om science och fiktion och senast ”Jag känner mig ledsen” sa Anders Wijkman. Detta inlägg har ett annan fokus, eller?

Blogginlägget.
Anders skrev ett inlägg på Jinge (var det 23/10?) om en opinionsundersökning i Ryssland, där ett växande antal personer, men ingalunda ens i närheten av en majoritet, ville tillbaka, till det som varit. Han fick några kommentarer som totalt struntade i vad Anders skrivet, men väl ville vädra sina åsikter om Sovjets (SU) historia. Där var en Tom J, en Peter G och någon till. Och nu har Timbros man Johan Lundberg släppt ytterligare en kria, boken ”Ljusets fiender”. Anne Applebaum har iklätt sig full rustning och kommer ut som en Kall krigare med boken ”Järnridån” om DDR:s, Polens och Ungerns efterkrigshistoria. Är detta tecken i tiden? Några få svalor gör ingen försommar, men jag kan ändå inte låta blir att reflektera kring svalorna.
UK bild från ÅK Bild1

Dominerande nationalekonomer, som vill nå professorsposition, förklarar att marknaden strävar mot och inställer sig efterhand kring ett jämviktsläge. Kriser är kort och gott temporära fenomen, och är så att säga ointressanta för den goda teorin om kapitalism. Nu rasar kriser sedan 5-6 år tillbaka. I år var det kanske ett högtidsår, 5 år efter Lehman Brothers konka, men var fanns jubilarerna? Saker vi nog inte trodde skulle hända sker nu i Europa, i en otäck mix, med svindlande rika familjer, ren fattigdom, desperation, högerextrema och fascistliknande grupper i Ungern och Grekland.

Och i Sverige, för att flytta oss från det stora till det mindre, ser det ut som att Alliansen får lämna plats för ett (S) utan egen politik. Var och en som hörde lördagsintervjun, för ett tag sedan, med Magdalena Andersson, måste ha häpnat över avsaknaden av egen politik. Varför inte pröva tysk kärlek? M + S = Sant. Bättre blir det inte, men kanske bara måttligt sämre?

Det var ett tag sedan t ex Per Ahlmark och Staffan Skott gav ut sina anti-kommunistiska (AK) bravurnummer på slutet 1990-talet. Möjligen skall man se det som ett eftergläfs till den internationella AK-litteraturen? Den bipolära världen kan sägas ha haft två höjdpunkter, självfallet under Kalla krigets mest intensiva fas, men även efter Sovjetblockets fall 1989-91. Kring det senare blommade apokalypsen ut, med framställningar som ”The End of History” av Francis Fukuyama. ”Kommunismens svarta bok”, på franska 1997, upprätthöll AK-traditionen.

Senare har det varit tystare, även om den statliga centralen för historiepropaganda, Forum för levande historia, jobbar hårt för att hålla AK-glöden vid liv, bl a med hjälp av osvikliga högeryttrar som Kristian Gerner och K-G Karlsson, professorer vid Historiska Inst i Lund. Dock har Centralen känt viss motvind. Historieuppropet, mot ideologiserande historieforskning, samlade 500 underskrifter från yrkesverksamma historiker och historielärare
Kommunismens svarta bok untitled

AK-ryttaren tycks vara helt omedveten om att han/hon fullständigt replierar på en gammal tradition från Kalla kriget. De har så totalt internaliserat Den Stora Berättelsen att de inte kan skilja på kunskap och ideologi. Inte sällan utgör de nyttiga idioter som gör drängtjänst utan att förstå det. Det lär oss något om propagandans makt.

Det kalla kriget inleddes innan andra världskriget slutade, och därmed formerades den bipolära världsbilden. Efterhand gällde det att ta ställning, för friheten eller för förtrycket, för det goda, mot det onda, vi mot dem. De som inte ville, t ex representanter för Tredje Ståndpunkten hånades av makthavare inom media som Herbert Tingsten m fl. Världen hade nyligt skådat ett monster – den tyska fascismen. Vad vore inte bättre än att koppla ihop nazism och kommunism? Så skedde också genom en omfattande, framför allt amerikansk, ideologiskt styrd forskning om totalitarism. ”För Johan Lundberg är fascism, nazism, kommunism och ’neofundamentalistisk islamism’ totalitära syskonideologier… Förkunnandet – i sig inte förvånande för den som känner Lundbergs publicistiska gärning och totalitarismteorins ideologiska barlast – förankras med selektiv historieskrivning”. Så skriver Fredrik Persson-Lahusen i en reflekterande recension i AB (25/10). Bilden nedan kommer från AB.
Johan Lundberg don_quiote

Nu var det inte historia som skrevs utan ideologi. SU:s historia var inte ett lands situerade tillämpning av socialism/kommunism, utan självaste Kommunismen, i bestämd form, singularis. Kapitalismen, däremot, den var pluralistiskt, och fick absolut inte reduceras till bestämd form, singularis.

Intresset för SU:s historia är förvånansvärt stort, kanske beroende på att folk efterfrågar andra bilder än dem som våra nyttiga idioter har fötts upp med? Historiska Institutionen i Göteborg erbjöd för några år sedan en av våra framträdande Sovjetkännare, Lennart Samuelsson, en gästprofessur under ett år. I tjänsten ingick bl a att leverera ett antal offentliga föreläsningar, vilka annonserades. Institutionen var lite tveksam hur pass stort intresse det kunde finnas. Man började försiktigt med en mindre sal, varefter man flyttade till största, och ändå satt åhörare i gångarna. Vid ett tillfälle satt jag bredvid en välklädd, äldre man, och vid frågestunden undrade han hur många miljoner som dödats under terrorn. Den aktuella föreläsningen hade handlat om något helt annat. Samuelsson sa lite blitt att han skulle behandla ämnet i kommande föreläsningar. Men min bänkgranne var så ivrig så han bad om en skattning. Samuelsson svarade då att mannen kunde börja med att flytta decimalkommat en steg åt vänster i det tal han önskade sig.

Kapitalistiska pyramiden imagesCAFVRVSE

”Kommunismens svarta bok” (S. Courtois et al. 1999) var tänkt som en slags torped mot vänstern i bred bemärkelse. Varje föreställning om utopier (bättre samhällen) leder ofelbart till nackskott och fångläger. Nu desarmerades torpeden av sig själv när konflikterna kring boken blev känd genom en Le Mondeartikel. Detta beskrivs bl a i A. Etzler (red), ”Utan heder”, 1999. AK-krigare på Jinge och andra ställen låtsas inte om kritiken, eller så är de så okunniga att de inte ens känner till den.

Så, för att sluta där jag började: finns det nu en koppling mellan den kris högern och marknadsgycklarna försatt oss i och behovet av en renässans för AK, anti-marxism och anti-vänster?


intressant.se,, , , , , ,, , , , , , , ,, , , , ,,, , ,,

Aftonbladets rescension 2/10 Kritik av Kommunismens svarta bok från trtskister Bloggen Sverige är inte världens navel Björnbrum DN V Barth-Krohn Forum för levande historia Rysk opinionsundersökning, BBC World Services 2009 , Cleveland Leader 2009 , Pew Research ,
Clearinghouse Fria Tidningen 13/9 FIB-Kulturfront ISTEAMS Ghoutarapport 16/9Time 16/9 om FN:s rapport Reuters 16/9 SvD 3/9 DN 27/8 DN 28/8 DN 2 28/8 SvD 24/3 Cold Lazarus Expressen Washington Post 24/3 DN 25/3 Nyhetsbanken om gaskrig Nyhetsbanken om kidnappning av FN-observatörer EU fördömer terrorister DN 23/3 DN 19/3 AFP China Daily Common Dream DN 24/3 SvD 24/3 Björnbrum Kildén & ÅsmanDN 21/3 SvD 22/3Svensson-bloggen Guardian Independent Amnesty SvD 15/3 Knut Lindelöfs blogg Aron Lund SKP-bloggen AFP V:s uttalande SvD 13/3 om Amnesty SvT Karen Leukefeld i Junge Welt Sunday Times 3/3 NyhetsbankenBjörnbrum Foto-Lasse Tipping Point Moska-mötet DN 2/3 Globalresearch om John Kerry Intervju med Assad 3/3 i Sunday Times New York Times 26/2 SvD 28/2 NY Times 28/2 kl 9.30 DN Dagens Industri 26/2 Wall Street Journal 25/2Daily Star Carl Bildts bloggTrend Nyhetsbanken 25/2 Kildén & Åsman SKP-bloggen 26/2 GlobalresearchSvD Nyhetsbanken Björnbrum Läkartidningen kommentarer Läkartidningen Syrien-artikel VoltairenetNyhetsbanken DN 14/2 SVD 14/2 P Giraldi EU om Syrien 18/2 SvD Clark i Democracy Now Middle East Online 18/2 Reuters AB 10/2Expressen 11/2 DN 10/2 SvT Agenda 10/2 kl 21.15SvD Telegraph Guardian Croneman NY Times DN 7/2SvD 9/2 Unconventional warfare dokument UW dokumentDN 22/1 Nyhetsbanken FIB-KulturfrontFIB-Kulturfront Profil Online DN 24/1 Björnbrum Veterans for Peace 19/12 Veterans for peace om Syrien Carla Stea i Globalresearch Hela pingstenSKP-blogg -uttlande från Syriens kommunistparti 5/1 Tarpleys artikel Pepe Escobars artikel Agrab Aron Lunds artikel på engelska USA-bloggen DN 25/12Björnbrum 23/12 SKP-bloggen DOHA-protokollet DN 26/12 SvD 25/12 SvD Clearinghouse SvD 20/12 ClearinghouseSvD 20/12 DN 20/12 SvT 20/12 FIB-KulturfrontCornucopia DN 16/12SvD 16/12 Michel Chossudovsky 14/12SvD II 14/12 Pakistan Observer 16/12 SvD 16/12 SvD 14/12 AB 14/12 Kommunisternas blogg 13/12New York Times 13/12 SvD 16/12 Russia Today 6/12 Turkish Weekly Syrian Perspective DN 11/12 SvD 12/12 Independent USA-bloggen 8 dagar8 dagar 11/12 Globalresearch 8/12 Proletären Flamman 28/11 FredsinitiativetPepprat och Rödgrönt DN 5/12 SvD 5/12 Worldcrunch Russia Today 3/12 Replik i AB 3/12 Einarsprachenvaria Aftonbladet 30/11 Anders Svenssons blogg Ulf Gudmundsson ledare i SvD 1/12 DN 1/12Bilderblogg M Omars blogg Åtta dagar. Stefan Lindgren USA-bloggen Björnbrum SvT om al-Qaida-svenskar Nyhetsbanken Sunday Express 19/11 New York Times 16/11 Folket i Bild Kulturfront Mohamed Omars tal på hans blogg Syriensolidaritets hemsida Stefan Lindgrens blogg New York Times 31/10 Washington Post 1/11 Bill Auken Countercurrents 2/10 Konflikt 27/10 S Hersh i The New Yorker 2007 Aftonbladet – Bildts strategiråd FolkrättsbevakningenDN 12/10Anförande av Rysslands ambassadör

  14 comments for “Renässans för anti-kommunism, anti-marxism och anti-vänster?

  1. 18 november, 2013 at 10:23

    Som gamle ordföranden Mao sa: Det är bra att bli angripen av fienden. Det visar att det finns en klar skiljelinje mellan oss och fienden.

    Den nya vågen av propaganda kanske visar att läget inte är helt hopplöst, att de höga herrarna (och damerna) är oroade? Och det måste väl ses som något positivt?

    • 18 november, 2013 at 10:51

      Ja, men vi vill/måsta nå många fler. Hur?

      • 18 november, 2013 at 17:02

        Det är svårt att svara på, eftersom de flesta rörelser som i sin självbild är samhällsförändrande i själva verket är väl integrerade i det nuvarande samhället och efter ’bästa’ förmåga blockerar allt och alla som hotar deras väl insuttna positioner. Fast om man hotar att dra in alla arvoden och förmåner för deras funktionärer kanske de fattar att något bör göras? Eller (vilket torde vara mer realistiskt men verkligen inte säkert) att det sker så stora systemstörningar att de tvingas agera.

  2. 18 november, 2013 at 13:40

    Nu ser det dessutom ut som vi ska få en officiös historieskrivning på EU-nivå, se http://en.wikipedia.org/wiki/House_of_European_History. Där är det också ”allt ont beror på ideologier”-ideologin som luftas.

    Men det är som vanligt Sverige som går i bräschen med sitt Forum för levande historia, med närbesläktad grundval.

    Visserligen kan man se det positiva i detta enligt Björns fundering ovan, men under tiden blir klimatet rätt förljuget.

  3. Thomas Åkerblad
    18 november, 2013 at 18:19

    Anti-kommunism är den enda form av kommunism som mina polska och estniska vänner kan tänka sig. Största glädjen för esterna – efter frigörningen från Sovjet – var när Estland blev medlem av NATO. ”Då föll en sten från mitt hjärta” som en av dem uttryckte det. Och en annan sa ”Utan NATO hade vi haft ryska fallskärmsjägare i Tallinn i samband med statykrisen”

    • 18 november, 2013 at 19:46

      Ja, det finns olika uppfattningar, bl.a. om NATO.

      Vid den senaste SOM-undersökningen var 17 % för NATO-medlemsskap och drygt 2,5 gånger fler 45 % var emot. Opinionen i Sverige har varit ganska konstant sedan 20 år tillbaka.

      Vad är NATO idag?
      NATO sattes upp som en försvarsorganisation 1949, närmast mot det påstådda överdrivna hotet från Sovjetunionen som lidit och försvagats mycket mer än de senare NATO-länderna under andra världskriget. Då östblocket rämnade och Sovjet och Kina övergav sin socialism borde rollen för NATO vara över. Men i stället har både verksamhetsområdet och antalet medlemmar ökat, och NATO framträder tydligt som en krigsorganisation ledd av USA:s styrande elit, USA-imperialismens ledare.

      Efter Sovjets sammanbrott 1991 har antalet medlemsländer mer än fördubblats till 28, varav 21 EU-stater. Verksamhetsområdet har utvidgats kraftigt. Vid NATO-toppmötet 2010 antogs den 7:e strategin ”NATO 2020” enligt vilken NATO ska kunna ingripa mot ”instabilitet, inkluderande framväxande av extremism, terrorism och transnationella illegala aktiviteter som smuggling av vapen, människor och narkotika“. NATO ska slå tillbaka anfall mot ”vitala kommunikations-, transport- och transitvägar som internationell handel, energisäkerheten och välståndet är beroende av“ samt engagera sig i miljöfrågor.

      NATO har visat sig vara en krigsorganisation i USA:s tjänst för att stärka dess strävan efter global kontroll av folk och resurser: Bombningarna i Serbien och medhjälp i styckningen av Jugslavien, kriget i Afghanistan, angreppet mot Libyen med tiotusentals dödade. Det är en del av myntet USA-imperialismen där andra delar är det övervaknings- och kontrollsamhälle som sedan länge byggts upp i USA, de hundratals militärbaserna i många länder, den spekulativa ekonomin med ökade arbetslöshet och ökade sociala klyftor.
      NATO untitled

      Ministrarna Reinfeldt, Bildt och Enström menar i SvD 21/5 2012 att ett nytt positivt NATO växt fram och vill Sverige närma sig NATO ännu mer. På NATO:ss hemsidan kan man läsa ” Relationerna mellan NATO och Sverige har en utgångspunkt i Sveriges anslutning till NATO:s program Partnership for Peace Sverige 1994. NATO och Sverige samarbetar aktivt i freds- och säkerhetsoperationer och har utvecklat samarbete på många andra områden. . Detta innebär att Sverige står NATO mycket nära.

      Dagens Nyheter skrev 9/1 ”Försvarsminister Karin Enström (M) är nöjd med att Sverige kan försvara en del av landet i en vecka mot ett begränsat militärt angrepp. När ÖB uttalande sig om detta för en vecka sedan väckte det uppseende över världen och en borgerlig försvarspolitiker kallade det för ”politisk bomb”. Nu säger regeringen, och ÖB, att försvarets förmåga är tillräckligt bra.”
      atombomb_frankrike

      DN Debatt hade 24/2 ett viktigt inlägg ”Svenska NATO-förespråkare håller tyst om kärnvapen” i försvarsfrågan av de tidigare ledande socialdemokraterna och ambassadörerna Anders Ferm och Maj Britt Theorin. Enligt Obama’s SSM-plan för kärnvapen ska många miljarder dollar spenderas varje år i c:a 15 år för att söka förlänga användningstiden för kärnvapen. I planen ingår också konstruktion av fabriker och nya typer av kärnvapen. De amerikanska strategiska kärnvapnen förblir den yttersta garantin för Natos säkerhet. USA – och därmed Nato – håller sig till och med med en doktrin om ”first-use” av kärnvapen.” Vidare ”Sverige har sedan 1960-talet bedrivit en konsekvent antikärnvapenpolitik. Vår grundsyn är att kärnvapen inte bringar någon säkerhet. Tvärtom, den som förlitar sig på sådana vapen blir mer utsatt för kärnvapenhot än den som inte gör det.”

    • 19 november, 2013 at 19:51

      Såg i en kommentar här, att den enda kommunism kommentatorns estniska och polska vänner kan tänkas acceptera är antikommunismen. ”Största glädjen för esterna … var när Estland blev medlem av NATO”, hinner han också med att citera från vänskapskretsen. Säger kanske mer om vänskapskretsen än om verkligheten. Men i och för sig, som propagandan så länge jag minns bedrivits i Sverige, vågar säkert få gendriva meningar av citerat slag. Saken vore därför värd en genomgång historiskt, skulle dock kräva mer tid än jag har just nu. Dock, tänk om det till slut kunde bli mer naturligt att diskutera fredliga lösningar än militära!

      Att Nato inte befinner sig i Estland för landets skydd, borde vid det här laget vara klart för de flesta. Estland (liksom hela Baltikum) har ekonomiskt tryckts i botten under en mängd nyliberala griller, så att mer än två miljoner människor (mest i arbetsför ålder) av ekonomiska skäl tvingats lämna området efter frigörelsen i början av 1990-talet. Att utsvältningen och utplundringen i västliga medier har beskrivits som ekonomisk framgång tillhör bisarrerierna! Det är inte människorna som intresserar väst; det är möjligheten att klättra på Rysslands gränser som varit drivkraften. Och det borde skrämma även oss till eftertanke; vad är vi i lag med för rövare? För här tycks historien gå igen.

      Estland som självständig stat upprättades under åren 1918 – 1920 med hjälp av militära insatser från Storbritannien och USA. Överhuvudtaget var uppdelningen av Östeuropa på nationalstater efter första världskriget ett led i USA:s ”splittra och härska”-politik! Jfr med dagens uppsplittring av Jugoslavien. Trots Tysklands sammanbrott i slutet av första världskriget fick tyskarna en tid ta hand om Baltikum åt väst, för att ryssarna inte skulle kunna återta sitt gamla imperium!

      Estland påbörjade ett mycket nära samarbete med Nazi-Tyskland 1934. Kunde inte uppfattas som något annat än riktat mot Sovjetunionen. Under tyska ockupationen av Estland 1941 – 44 kom ungefär 10 procent av estniska befolkningen att verka inom Wehrmacht. Esterna skötte under de åren i stort sett sin judeutrotning på egen hand! I Estland verkade fram till 1953 de så kallade skogsbröderna som partisaner mot ryssarna (jag vet inte i vilken utsträckning med västlig hjälp men enligt uppgifter uppgick de som mest till 10 000 man – märkligt att det sägs så lite om det här i Sverige), vilket ryssarna enbart uppfattade som en fortsättning på nazisternas utrotningskrig, som med mer än råge redan förött landet.

      Sovjetunionens ockupation av Baltikum 1940 påbörjades dagen efter att Paris fallit, utan alltför stort franskt motstånd! Det blev allt tydligare åt vilket håll Tyskland efter det sedan skulle rikta huvudkraften. Det blev bråttom att möte den utvecklingen.

      När vi bedömer meningen med den sovjetiska ockupationen av Baltikum, ska vi inte se det med dagens ögon och kunskap om hur kriget sedan utvecklade sig utan med den militära kunskap som fanns tillgänglig just då. Det var första världskrigets erfarenheter om hur lite ett krig, trots massiva insatser, rörde sig över en gränslinje. Erfarenheterna från Finlands försvar vid Mannerheimlinjen tycktes också bekräfta den uppfattningen. Kunde man gräva ned sig skulle det kommande kriget bromsas upp där, långt från det ryska kärnlandet – var den starka tron!

      Sedan har vi de tyska illdåden i Vitryssland under åren 1941 – 44, också med hjälp av SS-folk från Baltikum och Finland! Kom ihåg att partisanrörelsen i Vitryssland blev oerhört stark (växte till närmare 400 000 människor), just på grund av tyskarnas sätt att föra krig där mot ”die Untermenschen”. En fjärdedel av Vitryssland befolkning dukade under i kriget – tyska kriget mot partisaner var skoningslöst, vilket kan erinras om när dagens västliga kampanjjournalistik mot Vitryssland går loss. Intervjuer med några kvinnliga partisaner från Vitryssland finns med i Svetlana Aleksijevitjs bok ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”.

      Polen införde samma judelagar som tyskarna gjorde genom de s.k. Nürnberglagarna. Samtidigt, alltså år 1935. Det om något gjorde de polska judarnas situation ohållbar. Det har i dagarna kommit i dagen något i samband med judepojken Herschel Grynszpans mord på ett tysk ambassadråd i Paris. Detta som tyskarna tog som en förevändning till att dra igång det som blev Kristallnatten!

      Polackerna hade ju också en militärdiktatur före kriget, riktad inte minst mot arbetarrörelsen. Arbetslösheten i Polen låg någonstans kring 30 %. I förbigående sagt, Nazityskland gratifierades för sina antijudiska lagar av väst med att få arrangera båda de olympiska spelen 1936.

      Lennart Samuelson som Ulf Karlström berör i artikeln här har i dagarna publicerat en gedigen volym ”Spridda tankar om Sovjetrysslands förborgade historia”, där han samlat många av sina artiklar, recensioner och översikter om Sovjetunionen/Ryssland. En synnerligen givande bok. Där berör han också något vad som hände i gränsområdena av Baltikum, Polen och Sovjetunionen, där judarna utgjorde en så stor del av befolkningen.

      • Peter Grafström
        19 november, 2013 at 23:54

        Utmärkt kommentar av Jan Haglund.
        Vill passa på att rikta uppmärksamheten mot Haglunds förtjänstfulla försvar av serber mot rasistiska utfall i medierna.

  4. Thomas Åkerblad
    18 november, 2013 at 22:18

    ”…det påstådda överdrivna hotet från Sovjetunionen…” är ett mantra som du ständigt upprepar. Vore kul att veta vad du baserar detta på? Mina baltiska vänner skulle helt klart inte hålla med dig.

  5. Peter Grafström
    18 november, 2013 at 22:36

    Ulf tar upp många trådar. Herbert Tingsten. Han var under inflytande av CIAs organisation för kulturell krigföring CCF. Det stod tom en artikel i DN nyligen såg jag någon påpeka.
    Med stiftelsefinansierade NGOer knöt de med sina ekonomiska muskler upp stora delar av västvärldens etablissemang och styrde dem.
    Vet inte om Ulf menar att jag ingår i en antikommunistisk kamp. Har jag skrivit ngt som tyder på det?
    Jag försöker bredda debatten och gillar inte sekterism och intolerans. Sekteristiskt är det enligt min uppfattning när man inte vill känna till alla viktiga fakta utan hellre behåller sina förenklande illusioner.
    Artiklarna på den här bloggen överensstämmer ofta med mina åsikter i stort och hälsan tiger still.
    När Anders tog upp den Ryska enkäten kändes det naturligt att påminna om att Wall Street och London låg bakom bolshevikrevolutionen och manipulerade Sovjet under hela dess existens. Stalin gjorde allt vad han kunde för att freda unionens självständighet. Blev sannolikt mördad på angloamerikanernas uppdrag eftersom han ej accepterade Bretton Woods utan försökte få med många alliansfria länder i en gemensam dollaroberoende valutaunion. Kort efter hans död tog Churchill emot strumpebandsorden. Mission accomplished. Detta säger jag därför att Churchill tidigare nekade erbjudandet om orden vid krigsslutet eftersom Sovjet i strid med planerna hade ockuperat halva europa istället för att styckas av angloamerikanerna som var avsikten med världskriget och skälet till att de förde Hitler till makten.
    Oavsett vilket statsskick Ryssarna väljer känner jag stark sympati för dem.
    Ulf nämner två historieprofessorer i Lund. Jag har tidigare frågat dem och andra professorer om de känner till svensk forskning som diskuterar USAs stöd till naziregimen och tekniköverföring till Sovjetregimen.
    (Det är inte antikommunistiskt eller prokommunistiskt att intressera sig för den saken utan väsentliga fakta som visar att Sovjet var i en kolonial situation med i huvudsak export av oförädlade råvaror. Det stärker också er bild av Sovjet som mindre hotfullt.)
    Men det verkade inte vara ngt svenska historiker befattar sig med. Den ende som inte svarat på mail var Karl Bohlin.

    • Ulf Karlström
      20 november, 2013 at 22:28

      Peter,
      det är mycket hedervärt av dig att inta en antisekteristiskt position. Forsätt med det.

      Ditt ordval vad gäller uttrycket ”att påminna om att Wall Street och London låg bakom bolshevikrevolutionen och manipulerade Sovjet under hela dess existens” käns lite udda. USA och England hade all anledning att motarbeta Sovjet, men knappast manipulera. Och när jag skriver att de hade all anledning betyder det givetvis inte att de hade folkrättslig eller moralisk rätt till en sådan aggressivitet. I abstrakt mening kan vi säga kapitalismen, som USA och England representerade, såg Sovjetunionen som given fiende.

      Ulf K

  6. 18 november, 2013 at 22:39

    Vilka krig var Sovjetunionen inblandat i efter andra världskriget (Afghanistan…) och vilka var t.ex. USA, Frankrike och Storbritannien inblandade i?

  7. Peter Grafström
    19 november, 2013 at 14:42

    Vet inte om jag missförstår Anders men jag tolkar det som att frågan är riktad till mig. Anders uppfattar alltså i så fall min kommentar som att den är negativ mot Sovjet och det är ju inte alls avsikten.
    Men svaret på frågan finns ju tex i William Blums bok med den svenska titeln CIA och USAs verkliga utrikespolitik översatt av Bosse Lindblom med det tidigare idealistiska lilla bokförlaget epsilon.
    Han berättade för mig att han blivit utsatt för hotelser där han bodde. Inget bevisbart samband med hans arbete men likväl.
    Typiskt för hur det ser ut när viktig info når ut här i landet. Det sker utanför de stora bokförlagens krets.
    Anders och jag är fullkomligt eniga om att Sovjet höll sig till stor del på sin kant medan västkapitalismen var den rena ondskan.
    Längre upp ställer sig Anders frågan hur man når ut till fler och Björn Nilsson säger något med innebörden att de progressiva är konservativa. Björn menar väl S.
    Min kommentar är att för att nå ut måste man bredda sig, ta del av andras tankar. Söka etablera kommunikation med andra än den trängre kretsen. Inte vara rädd för att det smittar. Man kan bara vinna på att öppna sig för intryck. För vänstern finns det en risk att man betraktar sig som moraliskt överlägsen och därför inte behöver ha samma ifrågasättande av sina egna premisser.

  8. Gabor Tiroler
    22 november, 2013 at 11:31

    Mina föräldrar valde att fly/utvandra från Ungern 1956. De var båda organiserade och övertygade socialister. Enligt deras erfarenhet hade Sovjetunionen och Röda armén räddat Ungern från fascism och nazism. Att kommunismen utvecklades i en negativ riktning såg de inte som ideologins fel utan den hade förfuskats och tillämpats fel av de styrande bland vilka det fanns åtskilliga opportunister och tidigare fascister som bytt kappa. Ungrarna var också utsatta för en effektiv indoktrinering, press och påverkan från USA och Västtyskland i form av Radio Free Europe och Voice of America. Liknande indoktrinering pågår här men den är effektivare inympad i våra egna media (ex. radions Lars Palmgren) och vår egen kultur (film, musik). Detta ser jag som en av anledningarna till att allmänheten är emot både kommunism och vänster eller åtminstone ointresserad.

    I motsats till från Thomas Åkerlunds estländska vänner är det långt ifrån alla av mina vänner och bekanta i Ungern som gläds åt NATO. Tvärtom längtar de tillbaka till sjuttio- och åttiotalet med en socialistisk regim och Warsawapakten.

Comments are closed.