DN publicerade igår artikeln ”Prisad ekonom vill skrota fria skolvalet” DN 5/7. Men artikeln här handlar inte om skolvalet utan som utgångspunkt ett inslag i artikeln om euron. ”Deras syn på euron skiljer sig. Joseph Stiglitz är en skarp kritiker, främst av den ekonomiska politik som drivs av Tyskland och tyska krav på ­strama budgetar i andra euro­länder. Magdalena Andersson är mer inriktad på att regler ska följas, bland annat stabilitets- och tillväxtens om begränsade underskott. Jag menar att euroområdet står inför valet att hanka sig fram som hittills eller ett gå mot tätare samordning, liknande vad Frankrikes president Emmanuel Macron har framfört, förklarar Stiglitz.”

Med detta som utgångspunkt vill jag fästa uppmärksamhet på detta gästblogginlägg av Jan Nybondas.

Jag har läst flera böcker av den kände och inflytelserika ekonomen Joseph Stiglitz, med behållning. Här har jag förmånen att få presentera en recension av Jan Nybondas av Stiglitzs senaste bok ”The Euro”.
Joseph Stiglitz
Artikeln.
Joseph Stiglitz, professor vid Columbia-universitetet och bl.a. känd för att ha tilldelats Sveriges Riksbanks pris, populärt kallat Nobelpriset i ekonomi, har skrivit sin analys om euron och dess framtid. Några ord om författaren. Problemet med universitetsekonomer är ofta att deras analys stannar halvvägs beroende på att de varken har erfarenhet från eller tillträde till de organ där de egentliga ekonomisk-politiska besluten fattas.
Joseph Stiglitz (JS) har haft förmånen att ha varit verksam inte enbart inom den akademiska världen utan har även suttit som ekonomisk rådgivare till president Bill Clinton och därefter varit chefsekonom för Världsbanken. Resultatet av sådana erfarenheter kan ofta bli en överdriven lojalitet till arbetsgivaren, men JS har inte låtit sig överhövan imponeras, utan hör till de sällsynta undantag som delat med sig av den insiderkunskap som allmänheten oftast är utestängd från.
Bill Clinton
Hans kanske viktigaste bok hittills,”Globalisation and its Discontents” (Stiglitz, J. 2003. Globaliseringen och dess kritiker. Leopard förlag) är en vidräkning med Internationella valutafondens, IMF:s, agerande på 90-talet under den ekonomiska krisen i Asien och i Ryssland samt IMF:s och Världsbankens kontraproduktiva politik för Afrikas utveckling. I sin analys av euron och dess kris har han haft nytta av de erfarenheter han gjort från att ha observerat Asien -krisens klantiga hantering.
Fri från kritik går han inte, men kritiken gäller i regel politiska ställningstaganden. Som de flesta av sina landsmän är han tämligen blind för det amerikanska politiska spelet på den internationella arenan. Även om han i vissa frågor kan vara kritisk mot USA:s agerande, kan han undslippa sig fraser om världpolitiska händelser som bara kan klassas som odokumenterad propaganda som cirkulerar i MS-media.

Europrojektet påbörjas år 1989 och tar rejäl fart år 1992 då Maastricht -fördraget undertecknas. Projektet har fler dimensioner, det är politiskt, ekonomiskt och ideologiskt. Sett ur dagens perspektiv och med tanke på alla problem som euron fört med sig kan man bara konstatera att den period då euron skapades råkade vara en relativt bekymmersfri period, vilket bidrog till att man grovt underskattade alla problem som skulle uppstå och överskattade de fördelar som en gemensam valuta kunde föra med sig. ”Världen har fått betala ett högt pris för sin bekännelse till marknadsliberalismens/nyliberalismens religion, och nu var det Europa som stod på tur”.

För politikerna främst i Frankrike och Tyskland var euron en prestigeprojekt som skulle knyta samman Europa ekonomiskt och politiskt med fastare band och därtill ge Europa en gemensam världsvaluta. Ekonomerna fick uppgiften att lösa de institutionella frågor som uppstod, sätta upp en centralbank ECB och annat. Den ideologiska delen var man, som i regel är fallet, omedveten om. Det föll sig så att nyliberalismen med sin övertro på marknadernas självreglerande förmåga just i dessa tider hade omfattats av alla som hade något att säga till om, och denna ideologiska kantring medverkade till att projektets konstruktion kom att sakna viktiga regleringar. T.o.m det marknadsliberala USA förutsätter av sin centralbank att den förutom inflationen skall ge akt på arbetslöshet, tillväxt och stabilitet, medan man för ECB:s del nöjde sig med det smala uppdraget inflationsbekämpning, vilket ytterligare förstärker bankens teknokratiska inriktning.

JS konstaterar att euron misslyckats med att uppnå de två huvudmålen, ekonomisk framgång och politisk integration och följden har istället blivit att motsatsen kommit att ske, ekonomin har stagnerat och länderna har politiskt fjärmats från varann.

Ekonomer som misstrodde europrojektet sade att testet skulle komma när euroländerna utsattes för en asymmetrisk chock, dvs en krissituation som slog med olika styrka mot medlemmarna. Deras farhågor har besannats. Inte ens Tyskland har varit framgångsrikt annat än i jämförelse med resten, den tyska tillväxten sedan år 2007 har varit futtiga 0,8 procent per år.

Det brukar skämtsamt sägas om tyska ekonomer att hälften av dem aldrig har läst Keynes och den andra hälften inte har förstått vad han skrev. Ideologiskt bär reglerna kring euron en mycket tysk prägel, om uttrycket tillåts. Det handlar om disciplin, strikta gränser för underskott och skuldsättning och tron på åtstraming som ett universalbotemedel. Reglerna har blivit en tvångströja som har förvärrat krisen och fastän den normalt konservativa valutafonden idkat självkritik och uppmanat till omprövning fortsätter eurostyret i samma spår. Förbundskansler Merkels favoritfigur är den schwabiska husmodern som idkar sparsamhet och vakar över sitt hushåll med all sin pondus, medan hela poängen med Keynes tänkande går ut på att visa att ett statshushåll arbetar utifrån helt andra föutsättningar än både familje- och företagsekonomin. Bondförnuft leder i detta sammanhang ur askan i elden.
Det centrala problemet med europolitiken är inte dåligt skötta finanser i Grekland utan tysk ekonomisk ideologi och Tysklands egen politik på hemmaplan. Detta är något som rapporteringen om eurokrisen ständigt har missat. Tyskland kunde med lätthet ha burit en större del av bördan för de andras lättnad. Höjt löner och pensioner, vilket skulle ha sänkt eurons yttre värde och underlättat exporten, samt ökat efterfrågan på importvaror från det övriga euro-området. Istället har Tyskland gjort det motsatta, hållit igen löneutvecklingen och skurit i pensionerna.

Ett återkommande tema för JS är dels det motsägelsefulla i själva konstruktionen av euro-områdets grundregler och dels krisåtgärderna som endast förvärrade situationen för de drabbade länderna.

JS beskriver europrojektet som ett gigantiskt experiment för vilket det inte fanns någon historisk förebild ej heller någon solid grund i ekonomisk teori. Fördelarna överskattades medan den uppenbart största risken, som följde på att medlemsländerna avstod från en egen valutakurs, underskattades. Valutakursen är en prismekanism som har visat sig fungera som en utmärkt regulator som balanserar ekonomin. När landets ekonomi försvagas faller valutan i värde vilket dämpar importen och underlättar för exporten att ge nytt lyft. Och på samma sätt omvänt fördyras valutan då det går bra och försvårar uppkomsten av stora överskott, vilka innebär ett stort problem för omvärlden. Därtill kommer länder som delar samma valuta att ha samma styrränta, vilken sätts av centralbanken. Ränteregleringen är ett viktigt instrument genom vilken ekonomin kan stimuleras eller dämpas, men för euro-området kan hänsyn inte längre tas till det enskilda landets behov. Ekonomen Robert Mundell anses vara en av de stora auktoriteterna gällande gemensam valuta och hans forskning, om den hade beaktats, skulle ha pekat på att euroländernas inbördes olika behov var alltför disparata för att en framgångrik union skulle kunna uppnås.

Vad konstruktionen beträffar nämndes ECB:s fokus på enbart inflationsbekämpning. Därtill kommer de sk. konvergenskriterierna som föreskriver strikta gränser för årliga budgetunderskott (3 procent) och total skuldsättning (60 procent). JS konstaterar att dessa ingalunda främjat konvergens utan motsatsen, divergens, eftersom de hindrat krisländer att genom finanspolitik motverka krisen. Istället har kapital flytt från krisregionerna mot centrum tillsammans med välutbildad arbetskraft. Gapet mellan centrum och periferi har vuxit, inte krympt som var målet.
JS uttrycker stor förvåning över detta koncept; att balans i de statliga finanserna på något mirakulöst sätt skulle garantera att den privata sektorn inte av egen kraft skulle kunna skapa obalans. Här kommer den nyliberala övertron på marknaders ofelbarhet till synes.

Krispolitiken har vilat på två centrala program, åtstramning och strukturreformer. JS påpekar att ända sedan Herbert Hoover år 1929 misslyckades med att rädda den amerikanska ekonomin och istället förorsakade den stora depressionen genom åtstramningspolitik, finns det ett stort antal exempel på att åtstramingspolitik leder till just det namnet säger och inte fungerar som metod att få ekonomin på fötter igen. Strukturreformer har varit nyliberalismens universalläkemedel för tillväxt ända sedan begynnelsen. Termen är en eufemism som oftast lämnas ospecifierad eftersom det som avses väcker politiskt motstånd. Och vad som avses är i första hand att försvaga facklig avtalsrätt för att sänka lönerna och nedskärningar i välfärdsprogram. JS förnekar inte behovet av struturreformer men säger att detta är en kontinuerlig process och ingen krishanteringsmekanism, då den ofta missbrukas för ideologiskt motiverad ombyggnad.

Eftersom den gemensamma valutakursen uteslöt kursjusteringar som ett verktyg för anpassning, var tanken den att länder med obalans kunde genomföra en s.k. intern devalvering istället. Därmed avses att ett land genom att dämpa sin löneutveckling kan uppnå ett fördelaktigare kostnadsläge och därigenom stimulera exporten. Problemen härvidlag är för det första att det visat sig vara svårt att ingripa i löneutvecklingen på erforderligt sätt, men för euroområdets del har ett upprörande bekymmer av motsatt slag kommit att bli den stora vattendelaren. Tyskland har nämligen varit det land som har hållit igen mer än de andra, fastän man borde ha gjort det omvända. Tyskland har sänkt pensionerna och dämpat löneutvecklingen, dvs. genomfört intern devalvering trots att man haft den bästa produktivitetsutvecklingen av alla och därför borde ha låtit lönerna avspegla detta och stimulera importefterfrågan från resten av området, samt satsa på infrastrukturinvesteringar som också hade stimulerat efterfrågan.

Som en följd av den tyska politiken har landet haft ett gigantiskt exportöverskott, som först var större än Kinas relativt räknat och efter att Kina korrigerat sin politik även större i absoluta termer. När däremot euroområdet som helhet hade balans gentemot omvärlden, innebar Tysklands stora överskott att området internt befann sig i obalans. Tyskland hade ett överskott som uppvägdes av de övrigas underskott. Förbundskansler Merkels svar på detta var att Tyskland var modellen som de övriga hade att ta efter. Som en person med matematisk skolning i bagaget hade hon trots det missat att alla inte kan ha överskott; en logisk orimlighet, överskott och underskott tar alltid ut varandra. M.a.o. för den ekonomiska politiken är överskott ett lika stort problem som underskott, enligt Keynes är överskotten egentligen det större problemet eftersom de ger upphov till ett efterfrågebortfall som får ekonomin att stanna upp.

Euroländernas kris har i media beskrivits som Greklands och de sydliga ländernas kris medan det vore rättare att beskriva krisen som den Tyskland -styrda politikens kris. JS avslutar sin bok med att lägga fram ett antal reformförslag som skulle förbättra euroområdets funktionsduglighet. Enligt JS är nuvarande uppsättning regleringar det sämsta alternativet. Antingen måste samarbetet luckras upp eller centraliseras. Medan centralisering skulle leda mot en modell som skulle komma närmare den i USA, måste man härtill invända att det saknas politiska förutsättningar att gå långt åt det hållet. Det saknas folkligt stöd och även JS undviker att närmare på in på den närmast kompletta frånvaron av demokratisk kontroll i denna modell. Därtill kommer att Tyskland fortsätter att trumma på som hittills och inte visar minsta förmåga till omprövning. Framtidsutsikterna för euron och euroländerna är därför bekymmersamma.

JS bok innehåller en omfattande beskrivning av hanteringen av Greklands situation, anledningen är inte att Greklands ekonomi sett ur helhetens synvinkel vore avgörande, men för att det är åskådligt att beskriva det nyliberala synsättet genom att betrakta detta praktiska exempel. Grekland har fått utstå en kontraproduktiv åderlåtning som bara kan förskräcka. Disciplin för disciplinens skull, som lett till social misär och urholkning av framtidsutsikter för den unga generationen, samtidigt som de egentliga problemen sopats under mattan. JS beskrivning skulle om den kom från någon annan stämplas som populism, när den kommer från en person med hans meriter blir det svårt att gripa till den stämpeln. Läsvärt !

intressant.se Grekland, euro, EU, politik, Tyskland, Stiglitz Tyskland, folkomröstning Nobelpris imperialism, kapitalism ekonomi demokrati