Musik och politik


I fredags kväll besökte jag med hustrun Östersjöfestivalens öppningskväll på Berwaldhallen, som vi besöker då och då. Vi avnjöt Shostakovitjs nyupptäckta burleska och spännande operaprolog Orango och densammes 4:e symfoni, ett mästerverk i mina (lekmanna)-öron. Den bejublade dirigenten var Esa-Pekka Salonen, som tillsammans med Valery Gergijev startade Östersjöfestivalen för några år sedan. I inledningen till programmet för Östersjöfestivalen gör Salonen denna intressanta kommentar ”Så länge engelsmännen tvättar de ryska oligarkernas pengar och Österrike föreslår en oljeledning som dras utanför Ukraina… så är det vansinnigt att kritisera ett kultursamarbete av det här slaget” (avser samarbetet med Valery Gergijev). Men svenska Pen har motsatt sig hans deltagande, då han tillsammans med 80 intellektuella då han uttalat sitt stöd för att Krim införlivas med Ryssland efter en folkomröstning där 90 % av befolkningen vill det (DN 7/4).
Shostakovich

I samma programintervju med Salonen står ”Närvaron av I, Culture Orchestra, ett fredsprojekt som förenar polska, georgiska, armeniska och ukrainska toppmusiker gör det också lätt att se paralleller med Barenboims västöstliga divanorkester som förenar israeliska och palestinska toppmusiker samtidigt som de politiska klyftorna i Palestina-frågan förblir olösliga.” Var god att se mitt blogginlägg här 25/8 förra året, där jag blygsamt föreslår att man ger Nobels fredspris till dirigenten Daniel Barenboim. (http://jinge.se/allmant/varfor-inte-ge-nobels-fredspris-till-daniel-barenboim-musiker-dirigent-och-fredsvan.htm). Jag skrev ”Om man inte vill ge Nobels fredspris till Julian Assange, Bradley Manning och Edward Snowden så framstår Daniel Bahrenboim och West-Eastern Divan Orchestra som en bra kandidat!
esa-pekka salonen

Då Orango spelades visades på storbildsskärmar bilder från 1930-talets Sovjetunionen, inte minst stora manifestationer, som nog föreföll konstiga för det stora flertalet. DN:s Martin Nyström ger idag – förklarligt nog för mig – Orango högsta betyg under recensionen ”Sjövild föreställning av okänd Sjostakovitj-opera.”

Nåväl, väl hemkommen och efter att inom 5 minuter ha öppnat dators mejlpost (vilket inte alls inhöstar applåder i familjen) möts jag av ett mejl från Sven Hofman som fäster min uppmärksamhet på sin artikel ”De eländiga Rysslandsexperternas skara” i Tidningen Kulturen som kritiserar en ledare i SvD 21/8, vilken ”verkar” kritisera just Valery Gergijev.
D Barenboim 1 imagesCAAI1S4H
Detta har sitt intresse långt utöver musiksfären och jag återger den här med benäget tillstånd.

Sven Hofman har här tidigare publicera ett inlägg om demokratisk nationalism, inlägget ”Fascister bär inte knätofs” i april 2013, ”Tillståndet i vår närmaste omgivning” i maj 2013 ”Gränslöst okunnigt – om ledare, historia och krig” i juli, som inspirerades av en ledarartikel i Svenska Dagbladet. I september förra året kom ett blogginlägg med anledning av att Karl XVI Gustaf då varit Sveriges statschef i 40 år. ”Demokratins vägröjare – lärdomar från Första Världskriget” kom 6 januari samt ”Första Världskriget och 100 år” 2/3 medan ”Vad den ena får, får inte den andra – en Rysslandskommentar” kom 30/7.

Sven Hofmans artikel.
Svenska Dagbladets första ledare på fredagen (22/8) handlar om en person som inte finns, Valery Gersiev. Den är signerad av Claes Arvidsson och uppges handla om en rysk dirigent. Arvidsson är som vanligt berusad av sin egen arrogans, vilken han alltid ansett vara en god förevändning för att inte sätta sig in ordentligt i saker och ting. Han är en av de sämst pålästa ledarskribenterna som denna tidning har haft på år och dag, vilket inte vill säga litet, och ståtar med en doktorsexamen i statsvetenskap från ett svenskt lärosäte, vilket tyvärr säger rätt mycket om den intellektuella standarden där.

Denne ideologiproducent och förmente Rysslands- och öststatsexpert är även ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien som håller internationellt renommerade auktoriteter som historikern Lennart Samuelson, med flera vetenskapliga arbeten om sovjetisk militärindustri och krigsekonomi, utanför sina led. Nu uppträder sagde Arvidsson även som kännare av ryskt musikliv och tillskriver Valery Gersiev, som denne genomgående kallas i ledarartikeln inklusive bildtexten, chefskapet för Marinskijteatern i Sankt Petersburg.
Gergijev

Den verklige teater- och operachefen där, dirigenten Valerij Gergijev, bryr sig säkert inte om charlatanerna. Han är en internationellt uppburen konstnär, år 2006 mottagare av Polarpriset, och tog 2002 initiativ till den så kallade Östersjöfestivalen i Stockholm, tillsammans med bland andra Esa-Pekka Salonen. Sedan 2007 är han också chefdirigent för London Symphony Orchestra. Misstanken uppstår att det är samme person som Arvidsson försöker tala om i sin ledare. En annan misstanke som uppstår är att Arvidsson har misstagit den ryska/kyrilliska bokstaven G för en snarlik bokstav S i vårt latinska alfabet. Är Rysslandsexperten Arvidsson alls ryskkunnig?

Oroande är dock att det är sådan expertis som i stort styr och skapar den svenska bilden av Ryssland 2014. Den saknar väsentlig sakkunskap. Den orienterar sig till ett hundra procent efter ideologiska linjer. Den har, som i detta fall, inte den ringaste aning om en persons artistiska kvaliteter och vederbörandes humanistiska insatser för att åstadkomma samförstånd och förbrödring mellan tidigare till varandra fientligt inställda nationer och folk. Sådana som Arvidsson siktar in sig på att Gergijev (Gersiev!), liksom den överväldigande majoriteten av hans landsmän, har godkänt och välkomnat Ryssland återtagande av Krim. De förvandlar musikern till en politisk propagandist. Konstens frihet är inte mycket värd för sådana klumpedunsar som Arvidsson. De anser ej att en herre som Gergijev längre bör välkomnas i Stockholm.

Det värsta är att den sortens skribenter inte bara befolkar ledarredaktionerna – Arvidsson gör det trots att han har försvunnit därifrån med ett fett avgångsvederlag. Den befolkar övriga redaktioner också: undantaget på Svenska Dagbladet är Näringsliv som förmodligen har landets förnämsta grupp av journalister alla kategorier. Men när det gäller rysk politik och ryskt samhällsliv utsätts läsaren (och lyssnaren, tittaren i andra medier) av en tämligen häftig indoktrinering vars syfte inte är att förstå Ryssland, på samma sätt som man vill förstå vad som händer i andra länder, utan att svartmåla Ryssland. Svensk press har under innevarande år, egentligen ända sedan den ukrainska krisen bröt ut, varit ensidigt och enstämmigt Rysslandshatisk i en omfattning som saknar motstycke i de europeiska kulturländerna.

Grundregeln är att de allra flesta journalister som bevakar Ryssland av idag far med osanning. Man kan inte lita på dem. Man måste som läsare skaffa sig egna underrättelsekällor. Arvidsson är den översta toppen på ett isberg. Hans gälla skrik borde sprida förstämning i den samlade journalistkåren. Istället följer den hans exempel. Vi utsätts för hjärntvätt. Göran Palms klassiker Indoktrineringen i Sverige (1968) borde få en uppföljare.


i Andra om: , , ,, , , , , , , , ,

Sven Hofman i Kulturen 22/8 Claes Arvidsson i SvD 21/8 DN 7/4 NY Times 21/12 2006 Guardian 13/7 2008 West-Eastern Divan-orkester Barenboim-Said-organisationen Daniel Bahrenbomis hemsida Manning Nobelpriskandidat Mannings modiga uttalanden vid rättegångenSvT 24 SvD 5 mars DN 28/2 DN 13/3 SvD Henrik Alexanderson, Piratpartiet Guardian SvD 20/10 DN 20/10 Hayden i Afghanistan.nu nr 2 2011 ”Tankbilen” Chossudovsky i Globalresearch 15/10 Counterpunch 15/10 DN Wolodarski ledare 12/10 DN 14/10 DN 12/10DN:s ledare 12/10 Folkrörelsen nej till EUMotvallsbloggen 12/10
SvD 12/10 Aftonbladet 12/10Expressen.seSvT 12/10 Nobelpriset till NATO 2013 – Counterpunch 12/10

  7 comments for “Musik och politik

  1. Mats Larsson
    24 augusti, 2014 at 12:51

    Illyriska bokstaven G? Du menar väl den kyrilliska bokstaven G? Gergijevs namn
    är ju mycket lätt att läsa på kyrilliska, dessutom förekommer bokstaven G (f ö
    på kyrilliska identiskt med den grekiska bokstaven gamma) två gånger, så om Arvidsson
    gjort det misstaget så är det illa.

    Appr. Barenboim; jag arbetade en sommar för ett tiotals år sedan i Chicago och
    hade nöjet att träffa en violinist i Chicago Symphony Orchestra, där Barenboim
    var chefsdirigent under 15 år. Hon berättade att Barenboim kunde spela Beethovens
    samtliga 32 pianosonater direkt ur minnet, utan noter.

    • 24 augusti, 2014 at 13:26

      Det är finnas inspelningar av Barenboim för alla Beethovens pianosonater. Hade nöjet att lyssna på västöstliga divanorkester i Aix-en-Provence för ganska precis ett år sedan.

  2. 24 augusti, 2014 at 15:40

    Ja, förvisso är det den kyrilliska, alltså den ryska, bokstaven jag talar om – tack för rättelsen. Albaner som illyriska språkanvändare har ju valt latinska bokstäver.
    Men som du skriver: två gånger förekommande i efternamnet (som naturligtvis har flera transkriptionsformer: jag använde den svenska, på skivomslag och i konsertprogram brukar han heta Gergiev), och felstavningen är genomgående i Arvidssons artikel.
    En annan aspekt på saken är förstås att om Arvidsson hade skrivit sin ledare för tjugo år sedan, så hade han omedelbart räddats av korrekturet på tidningen. Idag finns inga korrekturläsare vilka en gång hörde till en tidnings mest bildade medarbetare.
    Vilket betyder att det inte längre är så noga med vad som är rätt och fel på en tidningssida. På nätet är det lättare att handskas med sådana saker. Där är alla korrekturläsare.

  3. 24 augusti, 2014 at 15:46

    Jag har i texten korrigerat skrivfelet och tagit reda på litet om detta.
    Wikipedia: ”Det kyrilliska alfabetet (kallas även azbuka, efter det gamla namnet på de två första bokstäverna) är en grupp av alfabet som används för att skriva sju slaviska språk (ryska, vitryska, bulgariska, makedonska, serbiska, ukrainska och montenegrinska) och flera icke-slaviska språk främst i före detta Sovjetunionen (bland annat kazakiska, uzbekiska, kirgiziska, mongoliska, tadzjikiska, turkmeniska, tjetjenska och kildinsamiska). ”

    Illyrien (Illyria, Iliria) var en region och ett kungadöme på västra delen av Balkanhalvön, vid Adriatiska havets östra kust. Enligt grekisk mytologi grundades första kungariket av kung Illyrius.

  4. 25 augusti, 2014 at 20:35

    TV 1:s ABC-nytt rapporterar kl. 19.15 att ”15-marskommittén” protesterar utanför Berwaldhallen mot Gergijevs deltagande i Östersjöfestivalen, då denne stött Rysslands annektering av Krim sedan över 90 % av befolkningen röstat för detta. En representant för kommittén sa att man förespråkade demokrati, men sa inget om den fascistinspirerade statskuppen i Ukraina. Man menar att Sverige var ett demokratiskt föredöme i Sverige, men man utvecklade inte hur Sverige stöd åt USA:s brutala, folkrättsvidriga politik i olika länder kom in i sammanhanget.

    En fråga i sammanhanget: I lördags var jag på den 9:de demonstrationen/protestmötet mot Israels krig i Gaza. Hur många av dessa har ABC rapporterat?

    • Jan Hagberg
      26 augusti, 2014 at 04:44

      Jag gjorde samma reflexion som Anders, när jag fick se inslaget den 25/8 i Kulturnyheterna. Vilka andra kommittéer har så lätt tillgång till SVT?

      Men kan SvD gyttjebrotta så kan väl vi måste tanken ha varit på SVT, när man släppte fram en floskelrad om rysk chauvinism från en kommittéföreträdare Kristina Hultman, för att rikta den mot festivalen och gästdirigenten Gergijev. Det var väl förresten denna Hultman som körde första versionen av tidskriften Arena i sank?

      Nu är det väl så att Kulturnyheterna bara följer en väl upptrampad stig. Den av Sven Hofman nämnde främste svenske auktoriteten på Rysslands 1900-talshistoria berättar i sin bok ”Strödda tankar om Sovjetrysslands förborgade historia” från 2013 om ett möte, som han hade haft med en journalist från just detta program, hur han för intervjuaren berättat om sina erfarenheter av den livaktiga historiedebatt och den seriösa forskning som pågår inom den ryska forskarvärlden.

      Så här skrev Lennart Samuelson om sitt möte med SVT och vad som hände: Min redogörelse i en drygt tio minuter lång intervju passade tydligen inte cheferna på Kulturnytt för i inslaget kl. 19 på kvällen hade man bara tagit med en halv minut ur den. I stället sändes en längre, men politiskt ”korrekt” rapport av SVT:s Moskvakorrespondent som återgav det sedvanliga skvallret bland journaliser som varken satt sin fot i arkiv eller än mindre närvarat vid seminarier på universitet i Ryssland, men som ändå tvärsäkert uttalar sig om ”ryssarnas bristande uppgörelse med sitt förflutna”.

  5. 26 augusti, 2014 at 10:42

    På Sveriges radios hemsida kan man läsa om protesterna mot Gergijev (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5946982). Demonstranterna har det fyndiga protestplakatet ”Gergijev dirigerar efter Putins noter”. Där framträdde ”demonstranten och vänsterpartisten Olga Lännevall Fedorina som har rysk bakgrund så här: – Vi ville föra fram budskapet, det är det viktigaste av allt.”
    Var fanns protesterna mot den USA:s och EU-stödda fascistkuppen i Kiev i februari och den svenska regeringens stöd för detta? Rysslands humanitära hjälp?
    Och Putins utrikespolitik, som trots folkrättsvidriga annekteringen av Krim med Krim-befolkningens massiva stöd i folkomröstningen så kontrasterar mot USA:s, EU:s och NATO:s brutala utrikespolitik, och mot Poroshenkos hårdföra politik mot befolkningen i östra Ukraina.

    Gergijev-protest 3391366_1024_768

Comments are closed.