Våra massmedia tecknar sedan decennier regelmässigt en mörk bild av Maos Kina (1949-1976), vilket även framkommer i dokumentärprogram. Särskilt kritiseras ”Kulturrevolutionen” och ”Det stora språnget”.
Själv blev jag intresserad av Kina i slutet av 1960-talet under Kulturrevolutionen. Många av oss på vänsterkanten såg Kulturrevolutionen som ett försök att under kinesiska förhållanden motverka de klasskillnader och den partibyråkrati som vuxit fram i Sovjetunionen, och att särskilt engagera de unga. Detta var också ett uttalat syfte med Kulturrevolutionen. Vi gillade också att man inte verkade avrätta kritiserade partipampar och andra, som i Stalins Sovjet. Den näst mest kritiserade kapitalistfararen Teng Hsiao Ping togs till nåder och återvände med full vigör för att några år efter Maos död just starta med att införa kapitalism i Kina.
Maos initiala bedömning om Teng var alltså riktig. Att man skickade ut folk på landsbygden var ett försök att motverka klasskillnader, även om man kunde förstå att det säkert var olika på olika ställen och ”nyttan” högst varierande. Och man kunde föreställa sig att folks bedömningar om vem som lutade åt kapitalism och egna förmåner ibland var osäker, och ibland grundad på gedigen erfarenhet av vederbörande. Man hade möten där de kritiserade hängdes ut, fick höra anklagelser och mer eller mindre kunde försvara sig. Vissa överdrifter i rapporteringen kunde man reagera mot.
Min bedömning grundades vid sidan av litteraturstudier också på offentliga möten och samtal med svenskar som besökte Kina under Maos tid eller snart därefter. Förutom alla positiva rapporter från vänsterfolk som besökte Kina alltsedan mitten av 1960-talet minns jag den dåvarande moderate riksdagsmannen Hans Wachtmeister (m), Blekinges rikaste person som i Blekige Läns Tidningar och på ett möte i Karlshamn berättade mycket positivt om sina intryck från en resa till Kina omkring 1977. Läraren och den moderate kommunalpolitikern Lars Dreje reste runt i Kina i mitten av 1970-talet.
Full av entusiasm och iklädd Mao-kostym berättade han om Kina vid ett möte i Olofström. Jag minns att han sa att han litet i smyg försökte se om människor var missnöjda. Jag minns att han berättade att han i smyg försökte se om människor var missnöjda för att då försöka fotografera detta – men han misslyckades. Mina borgerliga svärföräldrar var också positiva efter en Kina-resa 1976 eller 1977. På ett annat möte i Olofström hörde jag i slutet av 1970-talet kronprinsens/Kungens gymnastiklärare i Sigtuna (Bo Någonting – minns ej efternamnet) berätta om sina 6 Kina-resor från 1962 och framöver. Ja, han berättade om fattigdom och knapphet i Kina i början av 1960-talet, men han nämnde att inte såg någon direkt nöd. Visst förstår jag att de inte såg de mest ”problematiska” delarna av Kina.
Dessa erfarenheter aktualiserades då jag nyligen läste en intervju med den kände vänstermannen och lingvisten professor Noam Chomsky i Counterpunch. Den följer nedan.
Intervjuaren:Tidigare var du kritisk mot Sovjetunionen och sa att det var ett totalitärt, ”statskapitalistiskt land”. Anser du att andra förment kommunistiska länder som Kina, Nordkorea, Kuba och Vietnam förtjänar liknande kritik?
Chomsky: De förtjänar en hel del kritik, men de är tämligen olika sinsemellan. Jag vill inte ge några betyg, men en del som de gjorde var bra. Se på det maoistiska Kina, som alla förväntas avsky. Om man ser på det så sparades 100 miljoner liv jämfört med det demokratiska kapitalistiska Indien, tack vare hälsoprogrammen på landsbygden. 100 000 000 (100 miljoner) människoliv är inget litet antal (motsvarar c:a drygt 15 % av befolkningen, dvs. c:a 1,5 miljoner av Sverige befolkning), och siffran innefattar den stora hungersnöden. Ingen kan tala om det. Och om man ser på de kapitalistiska reformerna så minskade dödligheten mycket kraftigt under Mao, men började plana ut 1979.”
Tillägg av Anders Romelsjö: Mao Tse Tung noterade att hälso- och sjukvården främst var inriktad på de 15 % som bodde i städerna och initierade en ökad satsning på landsbygden och på förebyggande mediciner. Kinas system med barfotaläkare visade sig framgångsrikt och WHO såg de som ett mönster för utvecklingsländerna. Jag kan inte låta bli att erinra mig de mycket goda resultaten av ”läkarinsatser” som under senare år utförts av vidareutbildade sjuksköterskor i Afrika i projekt som initierats av den framstående svenske professorn vid Karolinska Institutet, Staffan Bergström. Dessutom genomförde Mao omfattande jordreformer som frigjorde hundratals miljoner kineser från slaveriliknande förhållanden, vilket vi påminns om av Åsmund Egge i Klassekampen 15/12 2012, sid 33.
Inget vet med säkerhet om Kina hade haft samma, bättre eller sämre BNP om Maos politik fortsatt. Men vi har all anledning att tro att tryggheten, jämlikheten hade varit större och arbetslösheten närmast obefintlig. Många menar att den statliga planekonomin och frånvaron av stor ojämlikhet varit en viktig förutsättning även för framgångar i Kinas kapitalistiska ekonomi.
Wilkinson och Pickett har i boken ”Jämlikhetsanden” (se min recension i www.lakartidningen.se/arkiv) och dess uppföljare påvisat ett positivt samband mellan grad av jämlikhet och lägre nivå av olika hälsoproblem och sociala problem. Under Maos tid var jämlikheten markant bättre än i dagens Kina.
Vad säger statistiken?
Jag vet inte hur Noam Chomsky gjort sina beräkningar, men antar att han jämfört utvecklingen i Kina med den i Indien.
Tillväxten i Kina var mycket god under Maos tid, omkring 10 % per år, dvs. lika bra som nu, enligt uppgifter jag sett. Enligt uppgifter från Världsbanken var medellivslängden i Kina 36,3 år 1960 , 66,8 år 1980, 70,3 år 2000. Motsvarande siffror i Indien var 44,3 år, 54,2 år och 62,9 år. Medan medellisvlängden i Kina ökade med 30,5 år mellan 1960 och 1980, en period då Maos politik i stort sett tillämpades uppgick ökningen i demokratiska, kapitalistiska Indien till 9,8 år.
Källa: Världsbanken. World Development Indicators online. I Minqi Li. The rise of China and the demise of the capitalist world economy. New York:Monthly Review Press, 2008).
i fred, politik, Kina, medellivslängd, Indien, krig, kriser, information, ekonomi, kapitalism, socialism, desinformation, Mao, kultur, revolution,
Intervju med Noam Chomsky Data från Världsbanken Tianmi Röda MalmöThe Eastern Post 111012 Jharkand Mirror 111012 Racchiexpress The Hindu RDF:s hemsida Bloomberg Multidimensional Poverty Index DN SvD Indiensolidaritet
10 svar till “Maos Kina – mest framgångar?”
Mao var onekligen en stor ledare, hans största bedrifter var att vinna inbördeskriget, stabilisera landet, och påbörja en industriell uppbyggnad. Allt detta ytterst framgångsrikt.
Däremot så var det stora språnget och kulturrevolutionen politiska, social, och ekonomiska misslyckanden av kolosala mått.
Så under 50-talet ökade Kinas BNP tack vare Maos politik, och om nu det var 10% ökning av BNP per år också under 60-talet var det trots Maos politik.
Du har ibland en tendens till litet väl svepande omdömen utan belägg. Jag kommer att behandla kulturrevolutionen längre fram, men ska först läsa litet nyare litteratur, som komplement till alla artiklar och böcker jag läste tidigare. Det är ingen överdrift att påstå att kapitalismens företrädare, både de som kom i Kina efter Mao, och de i andra länder haft intresse att diskreditera socialismen och Mao.
Menar du att det stora språnget och kulturrevolutionen skulle varit framgångsrika? På vilket sätt?
Som sagt, jag återkommer till det stora språnget och till kulturrevolutionen då jag studerat det närmare. Blogginlägget handlar om Maos tid 1949-76 och en svåravgränsad tid därefter och syftet var att framföra att det var en framgångsrikt tid avseende ökad välstånd och kraftigt ökad medellivslängd, trots misstag i det stora språnget.
Skulle du kunna vara lite mer specifik i din källhänvisning av ”Tillväxten i Kina var mycket god under Maos tid, omkring 10 % per år”. Du hänvisar till en skrift med hundratals sidor och en zip-fil på 72MB.
Ja, men jag är tyvärr bortrest i 2 dagar. Jag har sett en siffra på 11 %, men minns ej källan. Är medveten om att olika uppgifter finns, och ber att få återkomma. Visst borde jag haft med källan då jag skrev. Tar bort uppgiften just nu. Enligt en källa (http://www.chinability.com/GDP.htm) skedde bara en 4-faldig ökning av BNP mellan 1952 och 1976.
Men se hur det slutade…
Mao lyckades aldrig lägga någon bra grund för socialismen. Idag hör Kina till de mest råkapitalistiska samhällena som finns.
Uppenbarligen inte. För litet demokrati, för litet socialistisk skolning, och möjligheten att förbättra karriärmöjligheter genom att gå med i partiet. En hel del medlemmar stödde ”den nydemokratiska revolutionen”, men ville inte gå vidare i den socialistiska omdaningen enligt vissa författare. Jag återkommer i frågan.
Det tål ju att påpekas att Maos ’framgångar’ till stor del kan förklaras av att Kina innan kommunisternas seger i Inbördeskriget var ett land i totalt förfall styrt av kriminella nätverk, sannolikt ’värre’ än något nu existerande land undantaget Nordkorea och kanske även Somalia.
I o m detta var bokstavligt talat vad som helst en förbättring och att folket snabbt fick det bättre kan förklaras av detta.
Jämförelsen är tänkvärd men haltande. Japanerna hade besatt delar av Kina, medan Koumintang och Kommunistpartiet (KKP) kämpade mot dem. Koumintang under Chiank-Kai-Shek motsatte sig samarbete med KKP och förlorade inbördeskriget. Jämförelsen med Indien, som blev självständigt 1947 är ganska relevant. Indien var nog i ett bättre läge än Kina omkring 1950, hade högre medellivslängd och hade inte härjats av krig under decennier, som Kina. Vid Maos död låg Kina före och hade en avsevärt bättre utveckling av medellivslängd, hade först i världen framställt syntetiskt insulin 1966 etc. Nordkorea har en klart högre levnadsstandard än Kina hade 1949, med en medellivslängd som närmar sig 67 år, medan Indiens är c:a 64 år och Kinas nästan 75 år enligt officiell statistik av FN eller CIA factbok. Medellivslängden i Somalia är mindre än 50 år och landet torde ha klart lägre levnadsstandard än Nordkorea. Medellivslängden är (ofta starkt) korrelerat till olika andra mått på levnadsstandard.