Oändligt mycket har skrivits om Jesus, som väl tillsammans med Muhammed, Buddha, Aristoteles, Platon, Konfucius, Isac Newton, Charles Darwin, Albert Einstein, och Karl Marx, är en av dem som påverkat mänskligheten mest.
Det är ingen stor sensation att påstå att Jesus var en revolutionär. Men vanligen brukar dock sådana påstående antingen avvisas, eller anses vara mycket underordnade uppfattningen att Jesus var Gud son och av samma väsen som Gud. Frågan om vad för slags figur Jesus var diskuterades särskilt mycket under de 300 första åren efter hans död. Beslut i frågan togs av omkring 2000 biskopar från Rom vid det oerhört viktiga kyrkomötet i Nicea år 325 (mera nedan). Jag har under åren påstått i bekantskapskretsen att ett besök vid detta möte skulle komma högt upp på önskelistan vid en (fiktiv) tidsresa bakåt i tiden, något som aldrig tilldragit sig någon större intresse.
Boken ”Upprorsmakaren – Berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus” har slagit ned som en bomb bland religiöst intresserade. Den är skriven av Reza Aslan (RA), en mycket meriterad religionshistoriker, som utvandrade till USA från Iran 1979 och som konverterade till islam från kristendomen i 20-årsåldern. Med boken vill Aslan korrigera vad han anser vara myter om Jesus. En intervju i DN 28/6 har den passande titeln ”Jesus var en radikal revolutionär”.
Efter en intervju på konservativa TV-programmet Fox News fick han 10 000 nya Twitterföljare och en försäljningssuccé. Under TV-programmets första minut påpekade programledaren vid tre tillfällen att Reza Aslan var muslim och undrade ”Varför har du skrivit en bok om kristendom”. ”Jag är en akademiker med fyra examina som doktorerat i religionshistoria och studerat kristendomens ursprung i två decennier” svarade Aslan.
Som religiöst intresserad har jag (Anders R) skaffat och börjat läsa i boken. På bokens baksida kan man läsa att ”Den revolutionära rörelse han (Jesus) startade utgjorde ett så stort hot mot den rådande ordningen att han fängslades, torterades och avrättades som fiende till staten.”. Detta skedde efter angiveri och aktiva insatser av överklassen i det dåtida Israel, och av ett folk som kallades ”Guds egendomsfolk” i de bibelstudier som var obligatoriska i den kristendomsundervisning jag fick till livs under min skolgång 1951-. (Jag fann ämnet mycket intressant).
RA skriver i förordet ”Grunden för den evangeliska kristendomen är den villkorslösa tron att varje ord i Bibeln kommer från Gud och är sant.. Efter att ha plötsligt ha insett att denna tro är alltigenom och ovedersägligen falsk, att Bibeln myllrar av de mest uppenbara felaktigheterna och motsägelser – som man kan vänta sig av ett dokument skrivet av hundratals händer under tusentals år – stod jag där bortkommen och utan andligt fotfäste”:
Vidare ”Ju mer jag lärde mig om den historiske Jesus, den turbulenta värld han levde i och brutaliteten hos den romerska ockupation som han trotsade, desto starkare drogs jag till honom. Den judiske revolutionär som utmanade det mäktigaste välde världen någonsin hade skådat och förlorade blev så mycket verkligare för mig än den fritt svävande, ojordiska varelse jag hade presenterats för i kyrkan.” Det finns mycket begränsad historisk dokumentation om Jesus. RA använder sig främst av Markusevangeliet och Q-materialet som är det äldsta materialet och anför också de få historiska skrifter som kort nämner Jesus.
Reza Aslan menar att varje kultur har skapat sin bild av Jesus, vilket låter närmast självklart. I DN nämns att det endast i USA finns ”prosperity gospel”. Denna variant sammansmälter marknadsliberala värderingar med religion – ju mer förmögen du blir, desto mer sannolikt är att du levt som en god kristen! Med denna syn skulle en fattiglapp som Jesus knappast få kallas kristen, och den gäller än mindre hans brorsa Jakob, som enligt RA var auktoriteten bland de första kristna, ofta i polemik med Paulus.
Jesus var inte rikas eller de etablerades man. Jesus drev ut månglarna ur templet och manade ömsom till fred och ömsom till strid, vilket kan ses som motsägelsefullt. När han var på väg att gripas uppmanade han sina lärjungar att skaffa sig svärd och sa bl.a. RA skriver ”I takt med att Jesus förkunnelse blev mer påträngande och konfrontatorisk röjde han i ord och handling alltmer en djup fientlighet mot översteprästen och det judiska religiösa etablissemanget. Han betonade ett Guds rike. RA menar att ”Jesus tänkte sig ett verkligt rike inom snar framtid med en riktig kung. De centrala salighetsprisningarna är en utfästelse att befrielse från underkastelse och främmande välde är nära och förutsäger en radikalt ny världsordning där bl.a. de fattiga blir rika, de rika blir fattiga och de mäktiga får lämna plats åt de maktlösa.”
Sista kapitlet i boken handlar om brodern ”Jakob den rättfärdige” i Jerusalem som var allmänt aktad för sin stora fromhet och sina outtröttliga omsorger om de fattiga. För de första Jesus-trogna var Jakob den store auktoriteten. Han stenades till döds, dömd av en av översteprästerna Hannas. Den lärde Reza Aslan påtalar att de 300 första åren av kristen och judisk tradition tydligt visar Jakobs ledande roll.
Varför är Jakob då närmast utraderad i Nya Testamentet (NT) och marginaliserad till förmån för Petrus och Paulus? Under 200- och 300-talet omvandlades kristendom gradvis från en heterogen judisk rörelse med många sekter och strider till en institutionaliserad, strängt ortodox romersk religion. Då var Jakob, som Jesus bror, ett hinder för dem som hävdade att hans mor Maria förblev jungfru i hela sitt liv. Samtidigt fick Petrus luft under vingarna, främst under hänvisning till Matteus 16:18 där det står att …”du är Petrus, Klippan som jag ska bygga min församling på”. Detta står på bara ett ställe i NT och är omstritt bland forskare. Däremot finns minst tolv avsnitt i den tidens dokument där Jakob får denna roll. Petrus var biskop av Rom, medan Jakob var ”biskoparnas biskop”
I Jakobs brev framträder hans hårda kritik av de rika ”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som ska komma över er”….”ert guld och silver rostar och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld”.. ”den rike skall vissna bort mitt i all sin strävan”.
RA skriver
Kyrkomötet i Nicea år 325.
Detta avgörande möte med 2000 romerska biskopar pågick i månader i Nicea i Turkiet och inleddes av den mäktige kejsar Konstatin i Rom. Biskoparna skulle inte få resa hem förrän de löst frågan om Jesus natur (vis människa eller Guds son?) och hans förhållande till Gud. Stor oenighet hade hela tiden rått om detta efter Jesus död. Efter upprörda diskussioner enades man om att Jesus var Gus verklige son och av samma väsen som Gud. Tron på detta och på den Helige Ande blev det centrala i den niceanska trosbekännelsen, en stor seger för Paulus syn. Banden till Jerusalem, lagen och gärningarna var kapade. I stället för klasskamp mot de rika och ett slags socialistiskt samhälle fick man fick en ny religion som också stöddes av kejsaren och som inte kritiserade de rika, som Jesus och Jakob hade gjort. Är det någon som associerar till reformismens framväxt inom den marxistiska socialdemokratin i slutet av 1800-talet?
intressant.se jinge människan, kapitalism, moral, religion, USA, hjälpsamhet Karl Marx, Lasse Berg jul Jesus, jultomte socialism klass, klasskamp
DN Debatt 24/12 2013 SvD 24/12 DrCais blogg Blogg -Apostlagärningarna
Fotolasses blogg Röda Malmö Knut Lindelöf DN Debatt 24/12 Bloggaren Peter Linden BBC-undersökningCleveland LeaderSKP-blogg Anders Svenssons bloggDN 23/12 Karin BojsDN 10/2 2012 DN 4/10 2012 DN 23/8 2012
Nina Björk DN 19/9 2012SVD 2/5 2012Expressen Aftonbladet 7/8 2012 DN1 2011 DN2 2012 DN3 2011 SVD1 2011 SVD 2011
10 svar till “Jesus Josefsson – en stor revolutionär?”
En som gjorde samma koppling mellan kristendom och arbetarrörelse var Max Beer som skrev en tjock bok om detta i början av 1900-talet, på svenska Socialismens historia, 1925-26, översatt av Ture Nerman. Egentligen är det hans kapitel om kristendomen som har nerv i en annars ganska träig bok – kanske för att han där fick säga vad han inte fick säga som funktionär i det socialdemokratiska partiet. Inte minst hans fräna kommentar att det var intellektuella funktionärer som fördärvade allting med sina teoretiska dogmer som fördunklade att de vanliga lekmännen främst var intresserade av jämlikhet och rättvisa.
Det är problematiskt att Jesus inte finns omnämd i några samtida källor. Har han ens existerat som historisk person? I Nya testamentets äldsta skrifter, Paulus brev och några andra epistlar, Hebreerbrevet och Uppenbarelseboken beskrivs han snarast som en sorts ängel, en rent andlig företeelse. Hans levnad förläggs, vid de få tillfällen den omnämns, till en obestämd avlägsen forntid. I det antagligen äldsta evangeliet, Markus, finns det inte mycket konkret om hans levnad. Där finns inget om hans födelse, inget om hans barndom och ungdom. Passionshistorien, som fyller en tredjedel av evangeliet, är alldeles uppenbart byggd på sådana Gamla testamentets texter som man antog syftade på Jesus. De yngre evangeliernas berättelser om Jesus liv bygger, förutom på en hel del texter i Gamla testamentet, uppenbart på legendariskt stoff och enskildheter som kommit till för att ge tids- och lokalfärg. Framförallt i Matteus- och Johannesevangelierna görs knytningen till Gamla testamentet ofta helt tydlig med ord som ”detta hände för att Guds ord skulle uppfyllas”. Denna hänvisning var för evangelisterna bevis nog för att deras berättelse var sann. En religionshistoriker bör nog se annorlunda på saken.
Det stämmer om jag läst rätt på olika ställen. Oberoende av detta är striden i den tidiga kristendomen mycket intressant och viktig.
Är Aslans (och min kanske mer hårddragna på hans bok bl.a. baserade) tolkning riktig?
De försök att sekularisera Jesus, som förekommer i Aslans bok är knappast någon ny företeelse.
När det gäller frågan om Jesus gudomlighet är inte detta, för en Kristen bekännare, något som främst följer av ett – i och för sig säkert väl avvägt beslut på ett biskopsmöte i Nicea år 325 – utan på budskapet i Evangelierna och Jesu egna ord. Beslutet i Nicea fattades utifrån denna grund.
Man kan peka på både explicita och implicita belägg för Jesus gudomlighet.
Bland de betydande implicita beläggen finns självfallet Jungfrufödseln (som vissa väljer att tolka i både biologis och andlig mening medan andra väljer en enbart andlig mening, där en viktig del är att Jesus föds utan synd) och Uppståndelsen.
Bland de explicita beläggen som stödjer tolkningen kan nämnas:
[Johohannesevangeliet 5:25]:
Amen, amen säger jag er: Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall få liv.
[Johohannesevangeliet 10:36]:
hur kan ni då säga till honom, som Fadern har helgat och sänt till världen: Du hädar, därför att jag sade: Jag är Guds Son.
[Johannesevangeliet 11:4]
Jesus hörde det och sade: ”Denna sjukdom skall inte sluta med döden. Den är till Guds ära, så att Guds Son blir förhärligad genom den.”
[Johannesevangeliet 11:25-27]
Jesus sade: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Hon svarade: ”Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma till världen.”
Dessutom talar Jesus, enligt Evangelierna, ofta om ”Människosonen”, en sökning på Bible Online (http://bibeltemplet.net/bibelnonline/), ger inte mindre än 78 träffar.
När det sedan gäller försöken att göra Jesus till en världslig upprorsmakare mot den romerska övermakten är beläggen för detta mycket svaga, i Bibeln förkommer de inte. Det Jesus enligt evangelierna främst utmanar är de skriftlärda. Jesus för här in tankar på förlåtelse, försoning och nåd. Ett betydande exempel på detta är:
[Johannes evangeliet 8:3-8]:
”De skriftlärda och fariséerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom och sade: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott.
I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?”
Detta sade de för att sätta honom på prov och få något
att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret.
När de envisades med sin fråga, såg han upp och sade: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne,” Och han böjde sig ner igen och ritade på marken.”
Det som också mycket tydligt motsäger att Jesus var en världslig upprorsmakare är följande:
[Johannesevangeliet 18:36-37]
”Jesus svarade: ”Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen.” Pilatus sade: ”Du är alltså en konung?” Jesus svarade: ”Du säger själv att jag är en konung. Ja, för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.””
Något som också man också bör reflektera över i detta sammanhang är:
[Markusevangeliet 12_13-17]:
”Sedan sände de till honom några fariseer och herodianer för att snärja honom genom något ord.
De kom till honom och sade: ”Mästare, vi vet att du är trovärdig och inte tar parti för någon utan behandlar alla lika. Du ger en rätt undervisning om Guds väg. Är det tillåtet att betala skatt till kejsaren eller är det inte tillåtet? Skall vi betala eller inte?”
Men Jesus förstod att de hycklade och sade till dem: ”Varför försöker ni snärja mig? Ge mig ett mynt och låt mig se på det.”
De räckte fram ett, och han frågade dem: ”Vems bild och inskrift är detta?” De svarade: ”Kejsarens.”
Då sade Jesus till dem: ”Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud.” Och de förundrade sig över honom.”
Inte heller andra samtida källor ger mycket stöd för Jesus, som världslig upprorsmakare. Det första icke-bibliska belägget för Jesus är Tacitus (55-120 e.Kr) som i sina Annaler uppger att de kristna namngivits efter Christus, som ska ha avrättats på order av Pontius Pilatus och under kejsar Tiberius regering. En uppgift som går helt i linje med vad som anges i Bibeln. Tacitus säger inget till stöd för att Jesus varit en upprorsmakare gentemot romarna.
En källa som brukar anges som belägg för Jesus, som upprorsmakare, är Suetonius, som omkring 120 eKr (d.v.s. efter både de tidigaste delarna av Nya Testamentet och efter Tacitus) nämner en Chrestus (ett mycket vanligt namn) som under kejsar Claudius regering ställt till oroligheter i Rom år 49 eKr. Det finns egentligen inget som säger att denne Chrestus, som enligt källan verkade under kejsar Claudius regering, skulle vara identiskt med den Christus som, enligt Tacitus, avrättades under kejsar Tiberius regering.
Jag håller med dig. I sammanhanget kanske det inte är så viktigt om Jesus har funnits eller ej. Det ligger nog en hel del sanning i tanken att kyrkomötet i Nicea var ett försök att desarmera en kristendom som var ett hot mot den rådande sociala ordningen. Det räcker att ta Donatianernas uppror i Nordafrika som exempel. De omfördelade de rikas egendom till de fattiga och förbjöd slaveriet. Det bör väl även ha varit ett stort inslag av kristna bland de fria bönder, förrymda slavar och desertörer som deltog i bagaudernas uppror i Gallien och norra Spanien. Det upproret pågick i hundrafemtio år till mitten av fyrahundratalet. Alltså, upproret startade bara ett par decennier före kyrkomötet hölls.
Tack för dina intressanta upplysningar, med för mig ny kunskap. Jag är närmast intresserad lekman och människa i detta område.
Det är jag som ska tacka för en läsvärd blogg. Är själv lekman men har alltid tagit historia på allvar.
Som redan sagts i tråden är Aslans teori inte ny. Den har, med olika variationer, framförts av och till både i populärvetenskapliga spalter och mera prosaiskt. T o m som barnbok, Swen Wernströms ”Kamrat Jesus” drivs teorin.
I sakfrågan intar jag personligen en mellanposition. Det finns en hel del gärningar och yttranden av Jesus som kan tolkas som revolutionära i en nutida politisk kontext. Men att placera in honom som vänster i en partipolitisk höger-vänsterskala skulle vara anakronistiskt.
Jesu lära skulle, om den följdes, få stora politiska konsekvenser. Men jag tror inte att Jesus och hans samtid såg det så. Deras tankevärld var så annorlunda vår. Det vi kallar politik fanns givetvis då också, men integrerat i det allmänna tänkandet om livet och tillvaron i stort. Ett tänkande där Gud på ett helt annat sätt än hos oss var det självklara och centrala navet.
Jag tror att det allt överskuggande för Jesus själv var medvetandet om en gudomlig kallelse att föra ut budskapet om frälsning. Men frälsningen (räddningen) fanns och finns på flera plan, dels ett andligt plan, dels ett mera synligt och uppenbart plan rörande liv och livskvalitet i nuet. Och det vore anakronistiskt att förvänta sig att Jesus såg någon motsättning, för honom var det en självklarhet att den andliga och sociala befrielsen var två aspekter av en och samma enhet.
Min slutsats i detta ämne är att Jesus som person inte var revolutionär i den mening vi vanligen avser. Men att hans förkunnelse har tjänat som och ännu mer skulle kunna tjäna som inspiration för radikal politik. När Jesus berättar om frihet och jämlikhet i Guds rike borde vi dra slutsatsen, och verka för, att denna frihet/jämlikhet ska förverkligas redan här i våra jordiska förhållanden.
Tack för den insiktsfulla kommentaren. Jesu efterföljare har uppenbarligen långtifrån alltid kunnat integrera dessa två delar, den sociala och den andliga, på detta sätt. Jag uppfattar att din position ligger nära hans broder Jakobs, som jag uppfattade den.
Kanske skulle man kunna karakterisera Jesus förhållningssätt som i följande sammanställning.
Att vänd andra kinden till betyder inte att man inte skall stå upp för vad som är rätt, och att det finns lägen när aktiva insatser krävs. Se exemplet med månglarna i templet.
https://docs.google.com/file/d/0B7trTVRKsVsSc2d5Z2pWdWNpS3M/edit