Denna artikel har publicerats i Läkartidningen nr 14 som kom ut 1/4, och behandlar närmast hur pass bristfälligt kolleger och chefer handlade då en kvinnlig narkosläkare var anklagad för dråp på ett hjärnskadat barn. Frågan om kollegialitet och civilkurage är aktuellt inte bara inom sjukvården utan säkert på flera andra arbetsplatser i en hårdnande arbetsmarknad och mer invidualistiskt samhälle överhuvud. Artikeln återges med godkännande av författaren, med doktor Jan Halldin, f.d. chefläkare inom Stockholms läns landsting.”

Jan Halldin är aktiv i Gemensam Välfärd och har genom åren skrivit många debattartiklar i Läkartidningen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter som kritiserar bland annat privatiseringen av vården.

Artikeln.
Den oskyldigt anklagade narkosläkaren i Astrid Lindgren-fallet möttes av tystnad och delvis bristande stöd från läkarkollegor på sjukhuset, inklusive en del chefer som också var läkare. Som läkare måste vi ha civilkurage nog att ställa upp för kollegor som hamnar i allvarliga trångmål i samband med sin yrkesutövning.

I Läkartidningens helsidesannons för den på egna förlaget år 2012 utgivna boken »3 ml. Om ett blodprov och ett åtal« av Sara Gunnarsdotter står bland annat: »Läs den omskakande dokumentationen om den oskyldigt mordanklagade läkaren som fick sitt liv förstört av polis, åklagare och media« [1]. I annonsen nämns inte läkarkollegorna.

Utifrån främst Gunnarsdotters bok, Kjell-Olof Feldts och Birgitta von Otters bok »Barnläkarfallet. En förnekad rättsskandal« [2] samt en artikel om förändringar av läkares arbetsvillkor [3] har jag försökt göra en bedömning av och hitta en förklaring till en del läkarkollegors hållning i denna Kafkaliknande rättsprocess.

Elva månader efter anhållandet åtalades narkosläkaren i början av februari 2010 för dråp. Enligt åtalet skulle hon uppsåtligen ha berövat ett svårt hjärnskadat spädbarn, Linnéa, livet genom förgiftning med en injektion av narkosmedlet tiopental den 20 september 2008. Efter drygt två och ett halvt års rättsprocess friades hon av en enig tingsrätt den 21 oktober 2011. Domen överklagades inte. Tack vare att hon själv är narkosläkare och visade sig besitta en stor mental styrka kunde hon med hjälp av sin försvarsadvokat starta en egen utredning i målet [2], vilket sannolikt var av betydelse för utgången.

Den extremt höga tiopentalkoncentrationen i blodprovet på 3 ml som togs på den avlidna flickan tolkades av åklagaren som bevis för att den anklagade narkosläkaren hade utfört ett barmhärtighetsmord.

I den friande tingsrättsdomen ansågs det klarlagt att tiopental hade administrerats vid två tillfällen den 12 september utan att någon journalnotering gjorts. Domstolen ansåg också att det inte kunde uteslutas att tiopental givits i samband med en shuntoperation den 11 september och även i samband med en MR-undersökning den 19 september, dagen innan Linnéa dog [4].

Den specialistläkare som var ansvarig för anestesin den 19 september har nu trätt fram i Läkartidningen. Han säger att han sett narkoskurvan från undersökningen och anser på grundval av denna att det är »mycket osannolikt, på gränsen till omöjligt, att något tiopental givits« den 19 september [5]. Redan i polisförhör i maj 2010 angav han att han inte kom ihåg den här specifika undersökningen. Han säger också att försvarets två expertvittnen har fel när de anser att tiopental skulle kunna ha använts den 19 september trots att det inte fanns noterat i journalen [5].

Den anklagade narkosläkaren ska ha blivit uppringd av en sektionschef på Astrid Lindgrens barnsjukhus (ALB) sex dagar före rättegångens början. Sektionschefen hade berättat att en av de tre läkarna som ordinerat tiopental sagt att han var ansvarig för att det tiopental som gavs till barnet den 12 september inte hade journalförts. Sektionschefen ville dock inte lämna ut denne läkare och kollega [2]. En sjuksköterska, kallad som vittne av narkosläkarens försvarsadvokat (och som tidigare blivit förhörd av polisen och av försvarsadvokaten), berättade detaljerat om hur det gick till när Linnéa erhöll tiopental vid två tillfällen den 12 september.

Den anklagade narkosläkaren fick stöd från en del läkarkollegor och andra arbetskamrater på ALB. Bland annat överlämnades till divisionschefen vid ALB en namnlista med vädjan om att narkosläkaren skulle få återgå till sitt arbete. Divisionschefens enda reaktion uppges ha varit ha varit att hon ville veta vem som tagit initiativet till uppropet [2].

Karolinska universitetssjukhuset (KS) stängde omedelbart av narkosläkaren från arbetsplatsen och belade henne med arbetsförbud. Hon fick inte ens uppsöka sitt arbetsrum, som låg i en annan byggnad [2]. Sin grundlön fick hon dock behålla. Våren 2012 köptes hon ut [2].

Narkosläkaren tvingades därtill avbryta sin forskning och undervisning vid Karolinska institutet (KI), vilket hon fick besked om av KI:s rektor [1, 2]. En sekreterare på Utbildningsdepartementet ringde dessutom upp henne och meddelade att hon inte längre fick delta i sammanträden med den regionala etikprövningsnämnden, i vilken hon var ledamot [1, 2]. Varken från ledningen på KS eller KI fick narkosläkaren något stöd.

I paragraf 15 i Läkarförbundets etiska regler står att »Läkaren ska bemöta sina kollegor som han/hon vill bli bemött av dem.« Narkosläkaren fick inte det bemötande hon i enlighet med denna paragraf hade kunnat förvänta sig, vare sig från en del kollegor på arbetsplatsen eller kollegor på sjukhusets olika ledningsnivåer. Varför?

En orsak till läkarkollegornas tystnad kan vara att de själva var rädda för att drabbas av påföljder och massmedial uppmärksamhet om de gav sig till känna. Deras tystnad kan ha förstärkts av att arbetsvillkoren för läkare försämrats [3], och av att divisionschef och sjukhuschef, båda läkare, mest tycktes värna om sjukhusets rykte och varumärke [2].

En jämförelse av enkätdata från två slumpmässiga urval 1992 respektive 2010 rörande svenska läkares arbetsmiljö visar påtagliga försämringar i form av minskat stöd och återkoppling i arbetet, minskat läkarkollegialt ledarskap och avprofessionalisering med minskad tid för kunskapsutveckling och forskning [3].
Denna ändrade arbetsinriktning för läkare med ledningsansvar har lett till en tydligare uppdelning av läkarna i två grupper – dels en grupp som arbetar med ledningsfrågor med främst ekonomistyrning som medel, dels den stora gruppen som arbetar i daglig patientverksamhet. Denna uppsplittring kan leda till lojalitetskonflikter, vilket är en tänkbar orsak till tystnaden hos läkarkollegorna i arbetsledande befattningar i Astrid Lindgren-fallet.

Vi måste som läkare bryta vår tystnad – även om vi själva riskerar en »prickning« för exempelvis bristande journalföring – och ställa upp om en kollega blir utsatt för liknande rättsövergrepp som narkosläkaren. Detta förhållningssätt bör gälla även för de läkarkollegor som sitter i arbetsledande befattningar.

För att säkerställa ett sådant förhållningssätt inom vården måste vi tillskapa en förbättrad vårdarbetsmiljö med bland annat bättre arbetsvillkor för läkare.Vår sjukvård måste genomsyras av humanistiska värderingar, som bör styra vårt handlande som läkare gentemot såväl patienter som läkarkollegor och andra arbetskamrater.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.

Referenser
Gunnarsdotter S. 3 ml. Om ett blodprov och ett åtal. Stockholm: Läkartidningens Förlag AB; 2012.
Feldt KO, von Otter B. Barnläkarfallet. En förnekad rättsskandal. Stockholm: Albert Bonniers Förlag; 2013.
Bejerot E, Aronsson G, Hasselbladh H, et al. Läkarkåren en profession med allt mindre stöd och inflytande. Enkätstudie om svenska läkares arbetsmiljö 1992 och 2010. Läkartidningen. 2011;108:2652-6.
Gunnarsdotter S. Chefläkaren kontaktade inte läkarna i sin interna utredning. Läkartidningen. 2014;111:323-4.
Gunnarsdotter S. Kollega till narkosläkaren: »Jag har känt mig utpekad som skyldig till att ha givit läkemedel som jag inte har gett«. Läkartidningen. 2014;111:322-3.

intressant.se,läkare,
patienter, lagar, valfrihet, läkaruppropet, etik, moral, New Public Management, NPM,
sjukvård, politik, vårdplatser, barnsjukvård, vård,vårdpolitik, fattigdom, kapitalism, välfärd, privat vård, orättvisor, ekonomi, socialdemokraterna, riskkapital, skatteparadisalliansen, folkframtidfinanskapital, privatisering hälsa,folkhälsa, jämlikhet, ojämlikhet, ekonomi, demokrati, lobby,

LäkartidningenDN Debatt 26/6 2013 Läkaruppropet Läkartidningen Ingrid Eckermans blogg Läkaresällskapet – Zarembas reportageserie Läkartidningen 28/5 Läkartidningen 21/5DN 17/4 Läkartidningen 27/5 Läkartidningen 28/5 DN Debatt 16/4 DN Debatt 17/4 DN Debatt 7/4 USA-bloggen DN Debatt 18/2 DN 16/2 DN 17/2 Zaremba Alliansfritt Sverige Alliansfritt Sverige 20/2 Ingrid Eckermans blogg Svensson DN 15/2För ett alliansfritt Sverige bloggen DN 13/2Socialdemokraterna i region Skåne- Blogginlägg SvDAb 16/2 Expressen SvT SvD 5/2 Cochrane – om hälsoundersökningar BilderbloggCochrane Dagens Medicin 12/12Cochrane-rapporten DN Debatt 1/11 Hägglund DN Debatt 1/11 Hallengren/a> DN Debatt 4/11 Ingrid Eckermans blogg, DN Debatt 2/10, DN Stockholm 2011, DN Stockholm 18/42, DN Stockholm 20/4 svar från landstingsråd, Expressen , Socialistiska Läkare , Ordfront,Läkartidningen 4 oktober 2011, Jan Halldin Socialmedicinsk Tidskrift, DN 10.10 2011
SvD 26/4 DN Debatt 12/3 2013 Läkartidningen 23/4 2013 Socialistiska Läkare