|
För en månad sedan skrev jag om motorcykeldöden. Det är förstås fortfarande aktuellt eftersom det nästan dagligen dör motorcyklister i Sverige. Själv tycker jag att det är obehagligt på kvällarna när jag hör hur de reser hojarna på bakhjulet för att åka så en bit. Jag har svårt att inse att man verkligen har behov av en motorcykel som väger mindre än 200 kilo och har mer än 200 hästkrafter. Möjligen har min bristande förståelse att göra med en upplevelse jag hade för några år sedan. Jag var på väg ut på Muskö en sommarmorgon för att fiska havsöring och mer troligt, en gädda eller två. Strax innan jag ska köra ner i Muskötunneln möter jag två motorcyklar med rätt högt gaspådrag. Jag reflekterar inte så mycket på det utan kör ner i tunneln. På vägen upp ur tunneln, och strax ute på Muskö ser jag en kraschad blå Kawasaki ligga på körbanan. Ett par hundra meter senare hittar jag föraren. En ung kvinna utan hjälm, vars huvud var mer än blodigt. Hon hade ingen puls varför jag direkt kastade mig i bilen och åkte upp till vakten och rekvirerade polis och ambulans. En halvtimme senare när jag pratat färdigt med polisen hade hennes två kamrater återvänt och fått besked om olyckan och dess utgång. Senare berättade polisen att utredningen hade visat att hon, på grund av det fina vädret, hade solglasögon på sig under visiret på hjälmen. När hon sedan körde in i tunneln såg hon troligen ingenting och slet av sig hjälmen för att komma åt glasögonen. Problemet var att just där svänger backen nere i tunneln åt höger så hon körde rakt in i väggen. Jag ställde in fisket och känner fortfarande hur obehagligt det kändes att inte kunna göra ett dugg för att hon skulle överleva. |
 Lämplig för de som vill bli organdonatorer.. Ambulanspersonalen som stannat kvar (Det var ju ingen brådska) berättade att hela ovansidan av skallen var krossad, vilket de inte hade behövt berätta för mig. För en herrans massa år sedan blev jag vittne till hur en 19-årig kille körde in i sidan på en SL-buss, och bortsett från det har jag åkt förbi flera trafikolyckor med motorcyklar inblandade. Minst två av dessa har varit med dödlig utgång. Så det är kanske inte så underligt att jag tycker att motorcyklar inte ska ha mer än 10-15 hästkrafter starka motorer? Och skriv nu inga mail med skäll, det lönar sig inte. Och jo, jag tycker att det är roligt att köra motorcykel.
Andra bloggar om: trafik, motorcyklar, motorcykeldöden, trafiksäkerhet, politik [tags]trafik, motorcyklar, motorcykeldöden, trafiksäkerhet, politik[/tags] |
5 svar till “Jag hittade en död kvinna”
Man kan köra ihjäl sig lika bra med en tiohästars hoj som en hundrahästars. Den större är tyngre och ligger bättre på vägen.
Tacka vet jag mitt lilla sommarfordon, en moped med en, säger 1, hästkraft. Den gör ca 30 knyck om man har medvind. Det räcker.
Här åker unga mopedister som galningar på våra cykelbanor. De kör utan hjälm och när de vill styla för polarna så kör de på bakhjulen. Har filmat en del av dessa och det ser livsfarligt ut. Ibland är det 3 personer på en sån här trimmad moppe och som sagt de åker på gångvägar där det går folk med barnvagnar och hundar mm. Konstigt att det ännu inte hänt någon allvarlig olycka.
Under en veckas semestrande i Italien härom året såg jag endast en mindre olycka, en motorcykelolycka, trots den stundom (med svenska mått) vansinniga trafiken. Två år innan var jag på samma ställen i norra Italien och såg då också bara en olycka, även den motorcykelrelaterad. När jag sedan bilade från Skavsta och hem så hamnade jag vid en jätteolycka med flera bilar och en båt inblandad. Det är inte bara motorcyklar som är farligt, även om jag håller med om att motorcyklister väljer att vara ”tillfälliga medborgare” under stundom. Härom dagen hörde jag dock att genomsnittsåldern på motorcyklister är över 50 år, detsamma för de som köper motorcykel.
Visst får man funderingar på vad som är värt här ilivet. Förlorade min pojkvän i en mcolycka just precis när vi hade ordnat upp allt runt oss och skulle börja ett liv tillsammans med allt vad det innebär med giftermål, barn osv. En sommarkväll kom han aldrig hem igen. Han skulle åka ut och köpa mysmat tills jag kom hem från jobbet. Vi ses ikväll då älskling var det sista som sas. Men trots det förstår jag livslusten som väller in över en när man far fram på sin hoj. Det är vi som är kvar som inte orkar fortsätta..glädjen finns inte efter nåt sånt. Trösten är den att han dog lycklig och att vi hade det fint den tid vi fick. Saknaden försvinner aldrig. Att åka Mc är alltid förenat med döden och kommer alltid vara. Det är spänningen som lockar…en kick av att lura döden ibland och plötsligt händer det som bara händer andra inte mig. Man förlorar någon eller omkommer själv. Men det är väl detta som är att leva ta chanser, vissa tar större och andra mindre. Jag skulle aldrig åka mc igen men längtan att åka kommer nog finnas kvar !