Vi har glädjen att åter publicera ett gästblogginlägg av skribenten och den historiskt bevandrade skribenten Sven Hofman, i ett högst aktuellt ämne.

Artikeln.
Debattklimatet i svenska main strem-media har sedan något decennium varit extremt konformistiskt. Någon riktig idédebatt förekommer inte längre, ty idéer som avviker från de fastställda ryms ej. När de någon enstaka gånger dyker upp, som av ett rent misstag, måste den som framfört dem misstänkliggöras.

Det gick inte mer än två dygn efter det att professor Stefan Hedlund framlade en analys av den ukrainska frågan, som ligger väl i linje med synpunkter som expertis (alltså inte ideologer) i den internationella pressen har framfört, förrän
Nu är ju Hedlund främst känd som Rysslandskritiker, alltså en ganska skeptisk – ibland demagogisk – granskare av såväl den sovjetiska som den postsovjetiska regimen. Men det räcker inte för den före detta ordföranden i Publicistklubben Fredrikson. (Det var ändå fram till dess Ulrika Knutsson med sina pajaskonster tog över ett ganska anständigt organ.) Nej, det räcker inte med att granska och försöka förstå det som händer och har hänt i Ryssland och Ukraina, vilket är den akademiska forskarens tillvägagångssätt – man måste förkasta i ena fallet och godta i det andra fallet, det vill säga godta en av ledande publicister dekreterad sanning.

Detta var inte tanken med den liberala demokratin: att det skulle råda tankeförbud, att sanningskravet ska föregå diskussionen och inte vara ett resultat av den. I vissa fall, när det till exempel gäller rätten att häda för vanliga svenskar tokig religiositet, föreskrivs å andra sidan ett liberalt paradigm som ingen kan undkomma, med risk att annars omedelbart avföras från den allmänna debatten. Men när det gäller den påbjudna russofobin får ingen obekväm röst höras, utan att drabbas av fördömelse och med samma påföljd. Detta gör vår demokrati allt mindre liberal, allt mer auktoritär och uppfostrande. Man upplyser ej, man indoktrinerar.

Detta försiggår parallellt med att Ryssland som en stapplande demokrati med kvardröjande omställningssvårigheter från ett samhällssystem där partibyråkratin var en härskande klass till ett system där det politiska systemet ännu inte har frigjort sig från beroendet av den rövarkapitalism som uppstod efter systemskiftet.

Ett kvartssekel har gått sedan realsocialismen föll: den liberala demokratin i sin klassiska gestalt tog mycket längre tid på sig för att etableras. Den nuvarande regeringen i Kreml anses emellertid själv vara roten till allt ont i den ryska politiska kulturen. Detta är en illvillig tolkning, byggd på dåligt faktaunderlag, av situationen i dagens Ryssland – där man åtminstone har gjort försök att komma till rätta med oligarkismens vådor, till skillnad från exempelvis grannlandet Ukraina, där oligarkerna sedan länge styr och ställer (det vill säga långt före ”majdanrevolutionen”).

Denna russofoba kampanj, angreppen på den ryska demokratin för att vara illiberal, tenderar att skyla det förhållandet att samhällen som det svenska i sig själva uppvisar alltfler illiberala tecken. Det senaste fallet, som har uppmärksammats på denna sida och som Dagens Nyheters huvudledare 21/2 gjorde sig till försvarsadvokat för, är den nyligen lagstadgade möjligheten att sätta in yrkessoldater för att bekämpa inrikes oroligheter i landet. I ett läge, där statsmakterna i kungariket Sverige har avskaffat folkförsvaret, som var entydigt inriktat på att värna landet mot en yttre fiende, ges nu alltså möjlighet att beskjuta protesterande medborgare – som på Majdan i Kiev! I kampen mot terrorism, inbillad och annan, blir nu statsterror legal!

Detta bör bekymra. Detta bör bemötas. Detta bör obönhörligen diskuteras.

i Andra om:demonstration, al-Qaida, yttrandefrihet, Charlie-Hebdo, imperialism,Frankrike, IS, Syrien, USA, politik, terrorism, extremism, demokrati