Hur går Arabiska Nato?


Den här artikeln har inspirerats av en kommentar från en läsare.

Trumpadministrationens förslag att upprätta ett ”arabisk NATO” för att motverka Iran i Mellanöstern är mycket lättare sagt än gjort, åtminstone om historien är någon indikator.
Den föreslagna alliansen heter Middle East Strategic Alliance (MESA) och kommer att ”tjäna som ett bålverk mot iransk aggression, terrorism, extremism och kommer att ge stabilitet till Mellanöstern” enligt en talesman för Vita husets nationella säkerhetsråd.
Om det blir verklighet, kommer MESA att bestå av de sex sex sunnidominerade stater i Gulf Cooperation Council (GCC) tillsammans med Egypten och Jordanien.
”Alliansen skulle lägga tonvikten på Gulfens tungviktare Saudiarabien och Förenade Arabemiraten som samarbetar med Trump-administrationen när de konfronterar Iran”.
Detta är inte förvånande med tanke på Riyad och Abu Dhabi är de regionala krafter som går i spetsen både i kriget i Jemen och i blockaden av Qatar. Trots GCC:s ”enhet” har dess medlemsstater olika utländska politiska riktlinjer och perspektiv. En orsak till blockaden av Qatar var att Dohas utrikespolitik avviker från Riyad och Abu Dhabi.
Alarby
mESA
De regionala stormakterna Egypten och Iran hamnade snabbt på olika sidor i konflikten.

Egyptens president al-Sisi, gick som väntat med Saudi och Förenade Arabemiraten. Ankara gav under tiden Qatar betydande stöd diplomatiskt och genom att försöka förhandla om ett slut på blockaden. Turkiet hjälpte också Qatarerna att kringgå blockaden som minskade effekterna, och till och med stöttade Doha militärt, genom att skicka ytterligare trupper till Qatar för att avskräcka från eventuella angrepp.
Det rapporterades nyligen att Saudiarabien och UAE var nära att faktiskt invadera Qatar i fjol i vad som sannolikt skulle ha blivit ett intra-GCC-krig. De motverkades från att göra det av den tidigare amerikanska statsekonomen Rex Tillerson, enligt en obekräftad rapporten.

Den fortsatta blockaden mot Qatar och oenighet i GCC är ett tydligt hinder för skapandet av en lyckad allians i Gulfregionen.
I december avslutades ett GCC-möte plötsligt inom några timmar efter att UAE sade att man höll på att inrätta ”en bilateralt samarbetskommitté med Saudiarabien, separat från GCC för att samarbeta om politiska, ekonomiska och militära frågor”.
Det är också mycket osannolikt att Oman kommer att bidra väsentligt till någon allians mot Iran eftersom landet historiskt har spelat roll som medlare och har behållit vänliga relationer med både Teheran och GCC-staten. Bortsett från Qatar-blockaden var GCC:s mest betydelsefulla operation hittills dess intervention i Bahraini-upproret – lett från Riyadh och Abu Dhabi – i början av 2011 mot shiadominerat uppror.
Oenighet i allianser är inte ovanligt. Grekland och Turkiet är båda medlemmar av NATO-alliansen och har varit i konflikt i årtionden.
Efter Berlinmurens fall 1989 var den enda delade huvudstaden i Europa Nicosia på Cypern, vars uppdelning var ett resultat av grekiska och turkiska rivaliteter där. Men den tvisten som är allvarlig och kvarstår underminerade aldrig NATO-alliansen på ett sätt som brister i GCC skulle kunna göra en effektiv MESA-allians mycket svår att upprätta.

GCC är en politisk-militär allians som grundades i början av 1980-talet, som syftade till att förena de regionala staterna och motverka Iran. GCC-staterna stödde Saddam Husseins Irak i det åttaåriga kriget mot Iran genom att ge landet med miljarder i lån. Detta stoppades i augusti 1990 när Irak invaderade och bifogade Kuwait, en arabisk delstat och en GCC-medlem.

Iran förblev till stor del neutral i Gulfkriget 1991, där en enorm USA-ledd koalition tvingade Irak från Kuwait. Det blev sedan klart att GCC:s främsta säkerhetsproblem var Irak, vilket var ett mycket mer omedelbart och allvarligt hot än Iran. I mitten av 1990-talet övervägde alliansen att även ge Egypten och Syrien miljarder till stöd för att länderna stationerade tiotusentals trupper i Gulfområdet för att avskräcka Bagdad.

Planen materialiserades aldrig av många orsaker, men var en indikation på den tydliga bristen på stora stående arméer i GCC-länder. Detta är sannolikt en anledning till att Egypten ska ingå i MESA, eftersom landet har en stor armé och har fått enorma investeringar från saudierna och UAE för att hjälpa för ekonomiska problem.

En annan saudiarabisk initierad allians, som tillkännages i december 2015, har inte heller blivit fullt genomförd efter nästan tre år. Men den islamiska militära alliansen med 41 medlemmar i kampen mot terrorism (IMCTC), även ibland kallad ”arabiska NATO”, genomförde ändå en övning 2016 i Saudiarabien med namnet ”Northern Thunder”.

intressant Andra om:
, , , , , , , ,


Ett svar till “Hur går Arabiska Nato?”

  1. Det märkliga är varför det inte bildas en allians mot Israel i området eftersom Israel-lobbyn i USA oh EU ligger bakom stödet till den terror och splittring som drabbat området, i alla fall sedan inledningen av Libyen-kriget.

    Jag har en konspirationsteori om varför splittringen fungerar så väl och den involverar s.k. ”kryptojudar” i ledningen för varje land där nere, även om jag givetvis ifrågasätter alla ledande krigsivrares verkliga religion och tro.

    Det vore intressant med evidens som falsifierar eller bekräftar den teorin, men den enda jag hittills kan se som relativt hållbara evidens för teorin är ägarförhållanden och bakgrunder hos de bankirer och mediemoguler som medverkar i Bilderberggruppens hemliga möten, där bl.a. Löfven, Reinfeldt och Lööf medverkat, samt att alla dessa individer har fört en extremt dålig politik för EU och Sverige, vilken verkar ha gynnat fåtalet bankirers utlåningsverksamhet i Sverige.