Det måste löna sig att vara president?

På annat sätt kan man knappast tolka det faktum att familjen Clinton själva skjuter till fem miljoner dollar, trettiotvå miljoner svenska kronor.


SvD:
”Hillary Clinton har lånat ut fem miljoner dollar ur egen börs till sin kampanjkassa inför slutuppgörelsen med Barack Obama om vem av dem som ska bli demokraternas presidentkandidat i november. Clinton berättade om insatsen för journalister i Arlington i Virginia på onsdagen, dagen efter de 24 primär- och nomineringsvalen runtom i USA.”

Egentligen är det ett tämligen märkligt förfarande att tigga ihop pengar till valkampanjer. I Sverige är det väl huvudsakligen partierna själva som bekostar dessa, men näringslivet smyger givetvis in pengar t.ex. till olika lobbyorganisationer som Timbro.

Hur det nu kommer att bli med de nya reglerna mot penningtvätt vet inte jag, antagligen måste partier och lobbyorganisationer redovisa varifrån pengarna kommer. Men skulle det komma fram att svenska politiker tog ett antal miljoner ur egen ficka för att på det sättet hamna i riksdagen, eller ännu värre – regeringen, så skulle det nog bli ett himla liv i media. Ändå kan man ana att vissa regeringsposter var besatta på just det sättet, åtminstone initialt.

Nu tror jag inte att det handlar om lönen som amerikansk president som driver Hillary Clinton att ta fram den stora plånboken, det är sannolikt makten som värderas så högt. Och det kan jag tycka är illa nog faktiskt. Hon spelar faktiskt trettiotvå miljoner på att hon ska lyckas bli president, förlorar hon så kommer hon inte heller att få igen dessa pengar.

Det får åtminstone mig att bli rejält fundersam.

DN1 SvD HD SDS

Andra om , , , , , , , , ,

[tags]Clinton, Primärvalet, Pengar, Näringslivet, Timbro, Bidrag, Makt, Politik, Presidentkandidat, Ära[/tags]

  24 comments for “Det måste löna sig att vara president?

  1. David
    7 februari, 2008 at 10:03

    I Sverige är det väl i huvudsak partistöd (skattepengar) och pressstöd (skattepengar) som används till kampanjande. Även LO brukar ju betala stora summor samt kampanja för ett visst parti.

  2. 7 februari, 2008 at 10:06

    Att skattepengar finansierar partiarbetet är helt ok tycker jag. Men näringslivet redovisar INTE ALLS hur mycket de satsar på att vi ska ha en borgerlig regering.

    DET är fult!!

  3. bern
    7 februari, 2008 at 11:18

    Partistödet går till att hålla igång föreningarna. Kampanjerna betalas i stor utsträckning av medlemmars gåvor och bidrag till sina respektive partier..

  4. Sara G
    7 februari, 2008 at 12:07

    Då får vi hoppas att Vänsterpartiet får stora generösa gåvor till valet. För det handlar till syvende och sist om att ifrågasätta makt och ägandeförhållanden i samhället och ge motbilder och andra lösningar än att utarma de redan arma. Något som Reinfeldt och Borg är specialister på…
    Vi är för rättvisa och solidaritet. Med alla.

  5. Ulf
    7 februari, 2008 at 12:12

    ”Men näringslivet redovisar INTE ALLS hur mycket de satsar på att vi ska ha en borgerlig regering.”

    Enligt Näringslivet själva beror detta på att de helt enkelt inte har några sådana utgifter.

    http://www.svensktnaringsliv.se/kommentaren/article13577.ece?csref=RSS

  6. 7 februari, 2008 at 12:29

    några slagord inför framtiden:

    förbjud pengar

    amatörisera politiken ånyo

    leve idealismen

    solidaritet går inte att köpa för vare sej kronor eller dollar

    hellre naiv och utfattig än cynisk och korrupt

    det säjer jag nu yo

  7. 7 februari, 2008 at 12:36

    Hahahaha… :-)

    Och du TROR på det Ulf?

  8. David
    7 februari, 2008 at 12:49

    Själv tycker jag att skattefinansierade kampanjer har uppenbara problem. Man tvingas ju så att säga att betala även för propaganda mot sina egna intressen via skattesedeln. Tex så tvingas de som betalar mycket skatt att betala för propaganda för hög skatt.

    Sen har det ju snackats mycket om LO och dess kampanj plus miljoner till (s) som kontrasterar ganska starkt mot att hälften av deras medlemmar röstar borgerligt. tycker inte att vi i Sverige ska sätta oss på några höga hästar ännu.

  9. 7 februari, 2008 at 13:15

    Om LO väljer att stödja (s) så är det ett demokratiskt fattat beslut.

    Kan jag som konsument hindra företagarna att skänka pengar till moderaterna eller Timbro?

  10. Ulf
    7 februari, 2008 at 13:48

    ”Hahahaha… :-)

    Och du TROR på det Ulf?”

    Det jag inte tror på är att företrädare för borgerliga partier och näringslivet per definition ljuger och vill folk illa – trots envisa försök att trumma in den uppfattningen hos folk.

    Att fuska med årsredovisningen är brottsligt. Jag tvivlar på att Näringslivet är så ivriga att dölja kampanjbidrag att deras ledare riskerar åtal för det.

  11. 7 februari, 2008 at 14:04

    Men du måste rimligen vara ett unikum i naivitet. Du tror inte att börsnoterade företag har möjlighet att smyga undan ett antal miljoner? :-)

    Kolla bara Ericsson och Saabs mutaffärer! Hundratals miljoner till mystiska konton i Västindien. Jag tror inte heller att näringslivet vill folk illa, men jag tror att de vill tjäna maximalt med pengar på minsta möjliga ansträngning.

    Och det är just detta som den borgerliga högerregeringen hjälpt dem med fram tills nu, och lär fortsätta att göra.

    Du var allt en rolig en du, hur tror du att stiftelsen Svenskt Näringsliv fått sina pengar?

    Har de gnetat ihop dem på sina respektive arbeten? :-)

  12. David
    7 februari, 2008 at 14:16

    Jinge, då har du inget emot att vi har en borgerlig regering i Sverige då.

    Sen finns det ju vissa tendenser inom facken som är rätt tveksamma, tex förmåner från staten i form av stödande lagar, stadgar som säger att representanter måste ha en socialistisk övertygelse och andra konstigheter. Kalla mig naiv, men jag blir alltid lika paff när Vanja från LO blir intervjuad om något nytt lagförslag eller en ändring av någon ersättningsnivå, som om det är en självklarhet att en sådan intresseorganisations åsikt är lika viktig som de folkvaldas.

  13. Sara G
    7 februari, 2008 at 14:17

    Ulf verkar inte ha följt med i näringslivets alla turer och krumbukter på den kriminella banan på sistone, utan tycks ha sin naiva barnatro kvar.
    Men inget ont i det, ”ty barnen höra himmelriket till”…

  14. 7 februari, 2008 at 14:22

    David! Det framgår väl rätt så tydligt vad jag tycker om vår borgerliga regering? Att du blir paff när den största fackliga centralorganisationen framför sin åsikt börjar jag förstå nu…

    Jag blir det inte, kan jag säga…

  15. lasse_x
    7 februari, 2008 at 14:23

    Svenskt näringsliv spenderar stora pengar på att påverka svensken genom sina olika organisationer som Timbro etc och femtioelva olika intresseorganisationer. Det finns få som kollektivt organisera sig som dessa som förespråkar individualism. Det finns ingen anledning för dem att de skulle hålla på med några fuffens slantar till partier, hels surven av unga M, Fp, C och Kd är ju nu mer Timbroutbildade.

    Alltså svenskt Näringsliv med sina think thank proselyter säger vad som är de smala vägen sen är det bara för M, Fp etc att haka på och göra som de blivit tillsagde.

    Det som kostar stora slantar i USA är TV-reklam, utan den är det svårt att nå ut på de statligt ägda airwavesen som TV-bolagen fått på koncession av medborgarna. Hillary ville nu också att man skulle mötas mycket mer i debatter vilket är betydligt billigare än att lansera sig via TV-reklam.

  16. Hans
    7 februari, 2008 at 15:01

    Klart att makt lönar sig, jag vet inte många som suttit i toppen av makten och svultit. Att vara USAs president är kanske världens mäktigaste jobb, Clinton har suttit där 8 år och inte blev han utfattig på kuppen. Att Clinton nu spenderar egna pengar är väl inget att säga om, 32 millar för Clintons är väl som 32 spänn för mig. GP och hans fru spelar i en annan division, lever på att bland annat av svenska folket alkoholberoende.

    Om pengar till partierna skall komma från privata källor eller skattemedel är inte en lätt fråga att svara på. Det finns fördelar och nackdelar med båda systemen. Ett skattefinansierat har fördelen med att det är öppet, men å andra sidan ges pengar till partier som SD, vilket jag motsätter mig totalt.
    Det är nog småsummor som ges ideellt, de flesta som stödjer ett parti med pengar vill ha något i gengäld. Det sista tycker jag är viktigt att ha i minnet när de med stora plånböcker skickar över pengar, liksom när andra länder skickade in pengar till svenska partier.

  17. Ulf
    7 februari, 2008 at 15:07

    Länken gällde specifikt Svenskt Näringsliv, som inte är börsnoterat. I båda fallen du nämner pågår brottsundersökningar. Dessutom ser jag inte hur den borgerliga regeringen hade något med de affärerna att göra – de skedde ju under S-regering! Vilka konkreta åtgärder syftar du på?

    Såvitt jag vet är Svenskt Näringsliv en förening, inte en stiftelse, och de får sina pengar genom att de drygt 50,000 medlemsföretagen betalar årsavgift. Deras stadgar, verksamhetsberättelse och årsredovnisning finns på nätet, så man behöver inte gissa så mycket.

    Kampanjbidrag diskuterades i Riksdagen ( http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=101&bet=2006/07:26 )
    och det var inte helt enkelt att avgöra vilken sida som hade mest problem med öppenheten. Alla de borgerliga partierna utom Kd har regler om att de endast tar emot bidrag från privatpersoner (Kd gör detsamma enligt praxis). S och V har inga skrivna regler, men tar enligt praxis emot bidrag från privatpersoner och fackliga organisationer. Mp har varken regler eller praxis. Jag tycker personligen att stora bidrag (t ex > 10000) borde redovisas öppet.

    Ang fackliga bidrag till S kan man t ex läsa http://svensktidskrift.se/wp-content/granskning.pdf,
    http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/ListPage____40333.aspx

  18. Ulf
    7 februari, 2008 at 16:06

    Sara – Nog följer jag med rätt hyfsat. Det gör jag även betr fackpampars fiffel. Men att vissa högdjur fuskar med bonussystem och annat betyder inte automatiskt att alla som röstar och arbetar borgerligt är skurkar och fifflare. Jag har många vänner som hellre tror på sossarnas beskrivning av vad borgarnas politik går ut på än på borgarnas egna ord om vad de vill uppnå. Naivt? Jag tycker nog det.

    För att återgå till ämnet, så håller jag helt med om att det framför allt är makten som lockar. Jag bodde i USA när Hillary var First Lady, och har aldrig tvivlat det minsta på att hon skulle satsa på att bli president själv. Ingen brist på ambition där inte.

    En sak som stör mig är att 70% av kvinnorna röstar på Hillary, medan 80% av de färgade röstar på Obama. Djupare än så är inte analysen innan man väljer vem man skall rösta fram som världens mäktigaste. Rimligen är endast en bråkdel av alla amerikaner lämpliga presidentkandidater, och vare sig kön eller hudfärg borde vara utslagsgivande egenskaper.

  19. 7 februari, 2008 at 16:12

    Fast man kan ju undra Ulf. När högerregeringen tillträdde som framkom det KOPIÖST mycket skit, i många fall rent kriminella eller halvkriminella bteenden. Två ministrar fick sluta, ytterligare ett par BORDE ha gjort det maa av vad som svslöjades. Dessutom var det en handfull statssekreterare som avlöjades med fingarna i diverse skumraskaffärer.

    Ser man till detta så är din skrivning ”att vissa högdjur fuskar” en stoor underdrift…

    ”Djupare än så är inte analysen innan man väljer vem man skall rösta fram…” Samma sak gäller ju valet här i Sverige. Det visade sig snabbt att folk faktiskt ångrade sig. Man var mer angelägen att bli av med Persson än vad man funderade över konsekvenserna.

  20. el persson
    7 februari, 2008 at 16:20

    Om bidrag till partier. Att ha ett statligt drivet partisystem är helt sjukt. Greven & Betjänten hade helt rätt. Det bästa sättet att driva parti i Sverige är att avskaffa medlemmarna, för de är bara till besvär, och bara ha aktiva. De aktiva avlönas via stats- och kommunalbidrag, ev att de får utdelning på insatta pengar, dvs drivs som ett företag.
    Nuvarande system ger pengar till den centrala partiorganisationen, som därmed kommer att styra partiet. Gräsrötterna är välkomna som jasägare, blir man för obstinat går karriären i kras. Den som inte tänker på karriären utan på idéerna blir ett alibi för ”högt i tak”, men blir nedröstad av dem som tänker på karriären. Ombudsmän blir tillsatta av dem som har pengarna, dvs ledningen.

    Det senaste valet där ingen inom Partiet vågade säga emot Patron Persson är ett tydligt exempel. Trogna partigängare har sin framtid fixad. Inom partierna eller utom. Från (s) går man till arbetarrörelsens olika organisationer och tillbaka, med bra betalda extraknäck inom en annan sidoorganisation än sin arbetsgivare. Från (m) och (fp) och även (kd) kan man vandra på motsvarande sätt till Timbro och andra näringslivsorganisationer. (c) har bondekooperationen som bas. (v) och (mp) har, vad jag vet bara statsbidragen, å andra sidan är de inte så många.

    Så medlemmarna är egentligen onödiga, och mest till besvär. Enda skälet till att ha dem kvar är nostalgiska och att det skulle ge dålig karma att sparka dem.

    Egentligen förespråkar jag därför systemet i USA. De du representerar, eller säger dig representera, betalar. Alla bidrag över en viss summa ska vara offentliga. Organisationer ska vara skyldiga att publicera till vem och hur mycket de ger oavsett belopp.
    Möjligen kan jag tänka mig en offentlig finansiering som går ut på att hos valmyndigheten registrerade partisympatisörer kan ge ett belopp till en viss partiorganisation, lokalt eller centralt, eller en viss persons valkampanj.

    Med detta vill jag ge tillbaka makten inom partierna till medlemmarna. Sker det kanske till och med jag skulle kunna engagera mig i ett parti igen. (Att jag lade av beror dock inte på ovanstående. Det handlade mer om att gå från troende till tvivlare till icke troende.)

  21. Ulf
    7 februari, 2008 at 16:57

    ”Två ministrar fick sluta”

    Ja, och senare kom det fram t ex att flera av de som jobbat svart för politikerna sålde nyheten (svart) till högstbjudande. Mycket av det hemska fusket var ju sådant som tycks vara rätt utbrett i de flesta samhällsskikt. Man kan undra om personerna ifråga aldrig förväntat sig att hamna i ministerställning?

    Att journalister bestämmer sig för att skriva mycket om någon speciell företeelse är i sig inte bevis på någon tendens. Det har också skrivits mycket om orättfärdiga fackliga blockader mot små företag (senast i Örebro, där folk flockades i små konditorier för att trotsa blockaden, och ägarens släktingar fick hoppa in och spritsa semlor). Är det bevis på att alla fackligt arbetande är ute efter att ta knäcka småföretagare? Det som är lite nytt är möjligen att man nu även skriver artiklar om de entreprenörer vars livsverk slås i spillror. Sådant fick man inte höra mycket om förr.

    Nåja, man ser de tendenser man vill se. (:

  22. Thomas
    8 februari, 2008 at 11:41

    ”Clinton har suttit där 8 år och inte blev han utfattig på kuppen”

    Jo, nästan. Advokatkostnaderna i samband med alla försök att få honom fälld i domstol vart väldigt höga. Amerikansk rättvisa är dyr.

    Efteråt har han däremot kunnat kompensera sig genom att hålla dyra föredrag osv.

  23. Y
    8 februari, 2008 at 14:02

    Pengar må vara ett viktigt verktyg för att bli vald i USA, men utan stöd från medierna sker förmodligen ingenting. Exempelvis har den republikanska kandidaten Ron Paul (som på många vis är valets motsvarighet till Nader) lyckats få rekordstora donationer från bidragsgivare, framförallt på nätet, men inte lyckats få något genomslag i rapporteringen. Hans populäritet kan dock inte ifrågasättas, ivf inte bland den yngre generationen. Kolla bara på enkla indikationer som medlemskap på hans Myspace sida, jämfört med de andra kandidaterna (endast Obama har fler).
    Det intressanta med Paul är dock att hans kandidatur är den enda ideologiska motpolen i valet. Liksom Nader på sin tid, ifrågasätter han grunden i USA:s inrikes- och utrikespolitik. Men just på grund av att han kandiderar för republikanerna får han ingen som helst draghjälp från den europeiska vänstern.
    Vår politiska debatt kring valet har tyvärr influerats av den amerikanska medierapporteringen då vi bevittnar ett chimärval mellan en svart man och en kvinna, vars politik är nästintill identisk med den nuvarande regimens.
    Ingen av dem kommer dra tillbaks trupperna från irak, ingen av dem kommer tona ned USA:s ambitioner att bomba Iran, ingen av dem kommer att avbryta stödet till Israel, Ingen av dem kommer att avskaffa ”patriot act”, osv…
    Så, ska vi verkligen gå med på att diskutera vilka av de två som eventuellt skulle kunna vara bättre?
    Googla runt lite på Ron Paul, kolla hans tal på YouTube. Du kommer att bli förvånad Jinge. Ser fram emot din kommentar.

  24. 8 februari, 2008 at 14:16

    Nämen Y! Jag tvivlar inte en sekund, men nu är han definitivt inte tillåten att skörda några valmässiga framgångar. Hur skulle det se ut? :)

    F.ö. kanske jag borde tillägga, jag tror trots allt att Obama kommer att betyda en liten skillnad i utrikespolitiken, däremot inte Clinton. Liten men ändock…

Comments are closed.