OBS! Detta inlägg är från Jinge. Användarnamnet Anders är fel (tekniskt misstag av Anders).

Då har det demokratiska valet för palestinierna inletts, lika oblygt som vanligt kom de israeliska och amerikanska synpunkterna på vad som förväntas bli resultatet av valet.

Under senare tid har undersökningar indikerat på att Hamas kommer att få ungefär 30% av rösterna. Detta ska dels ses utifrån ett allmänt missnöje med det styrande Fatha-partiets misslyckande och korruption, samt även som ett utslag av det stora sociala arbete Hamas utför.

Man ska även komma ihåg att israelerna från början stödde det religiöst präglade Hamas, mot det sekulära Fatah-partiet, allt enligt den gamla beprövade principen ”härska genom att söndra”.

Att israelerna numera upprörs över Hamas framgångar, och blockerar dom från Östra Jerusalem, är i det närmaste ett spel för gallerierna. Hamas och andra extrema rörelser har alltid gynnats av Israel och dess hänsynslösa politik gentemot palestinierna, en politik som bara spelat den hårda linjens män i händerna mot de moderata.. Att EU och USA även morrar åt Hamas, kan organisationen bara se som ytterligare bonus, som sannolikt kommer att öka Hamas röster i valet.

När israelerna drog sig tillbaka från Gaza, så skulle det inte ske på samma förnedrande sätt som skedde från Libanon, där Hizbollah slutligen tvingade ut den mäktiga israeliska armén.

Fastän palestiniernas president, Mahmud Abbas stod vid sitt ord, så valde ändå Ariel Sharon att framställa återtåget som ett ensidigt israeliskt beslut. Sharon hade ett val, antingen kunde han ha valt att framställa återtåget som ett resultat av Hamas motstånd eller ett resultat av förhandlingar. Detta skulle ge de moderata rösterna vind i seglen i valet genom att visa på att detta historiska skeende faktiskt berodde på förhandlingar. Sharon valde det första och sämsta alternativet som skadade de moderata rösterna mest.

Man kan även minnas turerna kring gränsövergången mellan Gaza och Israel, där det krävdes att USA:s utrikesminister Condoleezza Rice, gick in och styrde upp förhandlingarna, för att det skulle generera något från israeliskt håll. Moderata palestinska röster har i alla lägen haft det svårt att visa upp några fördelar gentemot våldets väg.

Vad som kommer att ske efter valet är en öppen fråga, ska utvecklingen låsas upp i onödiga israeliska blockeringar genom att man vägrar starta några förhandlingar med Palestinska myndigheterna, när de innehåller grupperingar som inte ”accepterar Israels existens” ser framtiden mörk ut.

I sådana fall kan man dra sig till minnes vad som hände med Yassir Arafat, som 1988 erkände israels rätt till existens, vilket följdes av Osloavtalet 1993. I de avslutande förhandlingarna i Camp David 2000, sa han dock nej till ett israeliskt skambud.

Arafat som hade accepterat Israel innan det ens fanns något fredsavtal med Jordanien och Israel, levde sina 2 sista år som fånge i sitt egna sönderskjutna residens, eftersom israelerna påstod att dom inte hade någon partner för fred.

Det stundar även israeliska val snart och där är även frågetecknen många och stora, men Arbetarpartiet har i alla fall visat upp en vilja att ge de moderata palestinierna möjligheter, genom sina uttalanden om Östra Jerusalem. Det inger hopp, för israelisk ensidighet kommer aldrig att skapa några goda palestinska grannar. För grannar är det som Israeler och Palestinier kommer att förbli, oavsett Hamas eller militanta bosättare.

Guardian