Stockholms hemlösa fruktar en borgerlig valseger år 2006. För de minns den tid då Axén-Olin var socialborgarråd i Stockholm. Och vem kan klandra dem..
Hennes lögner då lever kvar i de hemlösas minne. Och vid Situation Stockholms lokaler på Döbelnsgatan går snacket fortfarande om den tiden.
Axén-Olins veckobrev 1999: ”- Det kanske första vi gjort är att vi infört en ”Tak-över-huvudet-garanti” för de hemlösa. Ingen skall längre behöva tillbringa natten utomhus eller skumpande på SL´s nattbussar. Systemet fungerar sedan i somras.”
Nu är det kanske ingen som hävdar att allt blivit så mycket bättre med den nuvarande koalitionen i stadshuset, men det kan bara bli sämre med borgarna vid makten är det många som menar.
När Axén-Olin i sitt veckobrev förklarar att tak-över-huvudet-garantin fungerar sedan sommaren 1999 förstår var och en åt vilket håll det lutar om (m) kommer till makten igen..
I SvD har hon förklarat att hon tänker ställa ut samma garanti igen. En garanterad bluff säger berörda..
4 svar till “Axén Olin ljuger igen..”
Stockholms stad satsade under moderat ledning ca 180 mkr under 2002 i syfte att hjälpa och stödja de hemlösa. Mellan 99 och 02 tillkom det ca 300 nya boenden för hemlösa. Vidare införde Kristina Axen Olin ju en tak-över-huvudet-garanti som medförde att alla som söker nu får plats på härbärge utan att först behöva passera socialtjänsten. Den reformen var mycket uppskattad bland de hemlösa. De slapp stå med mössan i hand.Nu återinförs det vad som kallas ”fältförlagd biståndsbedömning” och som ipraktiken innebär att man måste passera socialtjänsten med mössan i hand för att få en härbärgesplats för natten.
I förhållningssättet till hemlöshet bör man väga in både individuella orsaker och ett mer samhällsorienterat synsätt. Det är en kombination av strukturella, sociala och individuella faktorer som skapar hemlöshet. Hemlöshet är ett komplext problem och några enkla lösningar på problemet finns inte.
Psykiatrireformen som inom flera områden skapat en bättre situation för de psykiskt funktionshindrade har tyvärr också blivit en orsak till hemlöshet.
Jinge… med andra ord, du har fel. Stockholms hemlösa hade det bättre med Olin. Hon var den första politikern som tog tag i deras problem på allvar och personligen var ute på nätterna med bland annat Stadsmissionen. Hon hade en genuin och ärlig intresse och ville förbättre deras situation.
Får man fråga, en liten fråga? menar du verkligen Sthlm?
Mössan i handen, tillåt mig smålé. Det är just det som dom där stackars knarkarna måsste göra, bara en liten kommentar där. Missbrukarna fick ju inte vara påverkade för att ta del av att få åtnjuta tak över huvudetgarantin.
Alla partier har tummen i handen i dessa frågor, och moderaterna pratar som vanligt, om hur bra dom är.
Jag som har varit ut på tooarna i stan och plockat upp liken vet att det bara är tomma löften, tycker du att det är bättre nuförtiden sen moderaterna införde töhg.?
Och det värsta är det etiska i att dra politiska poäng, utan att ha åstadkommit ett vitten, på de stackars lirare som inte klarar sig själva.
En poäng i Jinges resonemang är väl ändå, att han vet vad han säger, iallafall i denna fråga:-) MvH /GI
”Hon var den första politikern som tog tag i deras problem på allvar och personligen var ute på nätterna med bland annat Stadsmissionen.” När media oxo var inbjudna ja. Och hon lade väl ner delar av soc uppsökeri i samma veva…
De som fortfarande tror på att rådande ordning med att hjälpa
Stockholms hemlösa beror på vilken färg det är som styr i
Stadshuset har missat hela debatten runt hemlöshet. Enligt
Ulla Beijer på FoU har antalet hemlösa i stockholm varit
konstant ca 3000 de senaste 12 åren. Så från vårt, alltså de
hemlösas perspektiv får vi bära bördan av den övriga
befolkningens oförmåga. De släpar runt på andras rädslor
för att inte lyckas här i livet. Det är en tung börda att se
hur människor dom möter tänker: “Jag vill inte bli som
en sån där.”
Det är sorgligt att se hur de ”dugliga” svänger sig
mellan förakt, tycka synd om, till att uppröras. Folk
frågar sig varför de inte kan ta hand om sig själva.
”Vad är det dom inte klarar? Varför är det ingen annan
som hjälper dom?”
När människor blir rädda börjar de tänka på att värna
sitt eget. Hos de flesta människor sker det nästan
direkt en omärklig koppling till tanken på att det
behövs pengar. Den tanken verkar nästan alltid smyga
sig in. Det gör det hela lite mer hanterligt. Olika
organisationer växer fram. Dit söker sig de
villrådiga. Sen börjas det sökas, skramlas, annonseras
och definieras ifrån pengaperspektivet. Det sorgliga
är att inget sker trots att bössorna skramlar.
Det byggs olika inrättningar för utstötta människor
men varför händer inget?
Det verkar som samtliga av de myndigheter och
organisationer vi inbillar oss ska handla i den här
frågan står helt maktlösa. De verkar dessutom
genomgående ha tappat alla tydliga perspektiv på
frågan. Perspektiv som har att göra med något helt
annat att göra än att söka pengar. Ingen reagerar.
Allting snurrar på som om det vore helt okej.
Samtidigt som det bara i Stockholm läggs över en halv
miljard skattekronor om året på hemlöshet så dör
människor hela tiden av de sviter som just hemlöshet
för med sig. Väldigt få kommer ur sin hemlöshet. Det
hela ser mer ut som en affärsverksamhet med hemlösa
som handelsvara. Varför står vi så totalt handfallna
inför denna djupa kränkning av ett så grundläggande
mänskligt värde? Vi står och glor som om vi väntade på
tåget. Hur kan vi acceptera något så inhumant i ett
land där vi ständigt återkommer till hur viktigt det
är att vi värnar om de mänskliga rättigheterna?
Vi ser samma oförmåga inom flera andra områden i den
svenska välfärden. Vi ser hur oförmågan övergår i
arrogans och i ovilja när det gäller pensionärer och
flyktingbarn.
Det verkar vara en gemensam nämnare för de människor
som inte har kraft eller möjlighet att formulera sina
behov. De överges bara.
För dessa blir ord som ”Demokrati” ”Allas lika rätt”
inget annat än tomma floskler som karriärister och
klätterpellar svänger sig med när de kan ha nytta av
det. Att folk gör en massa saker där det går att söka
pengar under bidragskategorin: ”hemlöshet”. Det är en
annan sak. Där verkar det hända jättemycket. Dessa
människor bygger upp system och strukturer som har mer
att göra med deras egna behov än med de hemlösas. De
hemlösa har ett primärt behov.
Det är en bostad. Det är ett hem där de kan bygga upp
en egen trygghet. Inte något tillfälligt villkorat
hopplöshetsprojekt i stil med härbärgen, tröstlösa
stegboenden eller stiftelsen hotellhems
kategoriboende. Ett hem måste absolut stå överst på
listan av de åtgärder som olika bidragssökande
organisationer utgår ifrån. Oavsett vad en människa
har för problem kan man inte exempelvis vårda bort
någon från ett missbruk och sen slänga ut ”patienten”
på gatan igen. Man kan inte heller sopa bort ett
oroligt eller ostädat beteende, man kan inte förpassa
ett skrämmande karaktärsdrag till stadens offentliga
toaletter eller till tunnlar. Hur kan vi inbilla oss
detta? Inte kan man väl stuva ihop människor på
härbärgen där de får dela rum med fyra till nio andra
oroliga, sjuka och påverkade människor och samtidigt
inbilla sig att man har gjort något åt problemet?
Det är det som sker i dag. Det här gäller människor
som du och jag som i dagens samhälle pressas intill
outhärdlighet. Som vandrar natt efter natt. Åker runt
på bussar nätter igenom utan några som helst utsikter
om att få uppleva det som orden ”demokrati” och ”allas
lika rätt” innebär.
Detta är verkligheten för 5-6 000 individer i
Stockholm år 2005.
Rolf Nilsson
Ordf. För. Stockholms hemlösa