Ulla Johansson, som skrivit gästblogginlägg här och även kommenterat flera inlägg skriver i en kommentar 3/1 ”Diskuterade anmälan från Syrien till FN:s säkerhetsråd om utländskt stöd till rebellerna med en mig närstående person och vi funderade kring varför inte Syrien inte tidigare begärt detta av FN. Hon avslutade funderingarna med: ”för att det är meningslöst”. Och det är nog sant. FN som organisation är idag i händerna på USA.”

Det finns alla skäl att stödja en demokratisering av FN och dess utveckling till en oberoende starkare organisation. Stödjer också FN:s strävan efter fredsförhandlingar i Syrien.

Men den snabba reträtten av FN:s generalsekretare Ban-Ki-Mon från inbjudan till Syriens viktiga grannland och allierade Iran till att delta i fredsförhandlingarna som inleds i Geneve i morgon är bara ett i raden av de många exemplen som visar hur pass beroende FN har blivit av USA:s politiska intressen, till nackdel för organisationens möjligheter, dess anseenden och för freden i världen.

FN:s roll diskuteras i kapitel 5 i boken ”USA som världspolis. Amerikansk utrikespolitik och ekonomi sedan 1945” av Ulf Karlström och mig, som kan kan köpas för bara 185 kronor efter mail till macoma.karlstrom@telia.com. Avsnitt 5.4 heter ”Kriser inom FN”. Där kan man inledningsvis läsa ”Under årens lopp har FN:s organisation och beslutsstruktur kritiserats av många, och organisationen har genomgått olika kriser. Inte minst stormakternas ställning har ifrågasatts och kritiserats. Många menar att rådet numera är USA:s verktyg (Blum 1998, Stea 2012). Vi ska här granska några kritiska frågor i FN:s historia nämligen Koreakriget, Första Irakkriget 1990–1991, Irakkriget 2003–, kriget i Afghanistan 2001–, invasionen i Libanon 2006 och hanteringen av resolutioner avseende Israel samt Syrienfrågan 2011-. Vietnamkriget
behandlades aldrig i FN till följd av USA:s veto.”

Låt oss här bara nämna Koreakriget med ett utdrag ur boken ”Det är oklart hur kriget startade omkring den 25 juni 1950. 26 juni antog FN:s generalförsamling en resolution som fördömde Nordkoreas »provocerade aggression«. Sovjetunionen bojkottade FN vid denna tidpunkt i protest mot att Folkrepubliken Kina inte fick representera Kina. Senare röstade FN ned ett förslag från Sovjetunionen att inte endast låta Sydkorea utan även Nordkorea framlägga sin version inför FN. Vid denna tid var de allra flesta av de drygt 50 medlemmarna i FN mycket beroende av USA för ekonomisk återhämtning eller utveckling, och endast fyra länder i Sovjetblocket var medlemmar i FN (Blum 1998). Efter en resolution 7 juli 1950 upprättades ett militärt kommande, men inte under ledning av FN, vilket stadgarna föreskrev, utan under USA:s förenade kommando lett av general Douglas MacArthur. Sydkoreas armé ställdes också under detta kommando och från och med juli hade FN stridande trupper i Korea (Horowitz 1967, Blum 1998). Koreakriget medförde att FN:s förste, mycket USA-vänlige generalsekreterare Trygve Lie tvingades avgå 1952. Genom att stödja USA:s linje i Koreakriget hade Lie helt förlorat Sovjetunionens stöd. Kritiken spred sig och när folk i Lies eget sekretariat började visa tecken på misstro mot honom blev situationen ohållbar. Senare avslöjades att Trygve Lie hade ingått en hemlig överenskommelse 1949 med USA:s utrikesdepartement om att avskeda FN-anställda som Washington ansåg ha tvivelaktiga politiska sympatier (Blum 1998:68).”

Avsnitt 5.4.4 behandlar ”Kriget i Afghanistan och inleds på följande sätt. USA initierade redan dagen efter attacken den 11 september 2001 en FN-resolution (nr 1368) i säkerhetsrådet, som antogs enhälligt. Den nämner inte Afghanistan, utan talar om internationellt samarbete för att ställa terroristerna inför rätta. Det finns inget stöd för angrepp på Afghanistan med hänvisning till kapitel VII i FN-stadgan, som medger proaktiv krigföring. Resolutionen hävdar vidare varje lands rätt till självförsvar. USA:s försvar har aldrig legat i Afghanistan,men den 7 oktober 2001 anföll USA Afghanistan, vilket ansvarig för al-Qaidas verksamhet.” Sedan följer en utförlig diskussion, liksom då det gäller anfallet på Libyen 2011.

Avsnitt 5.5. har titeln ”FN:s legitimitetsproblem” och inleds med följande ”USA har inte sällan sökt att utöva ekonomisk press på FN på grund av USA:s missnöje över de ståndpunkter som många FN-medlemmar intagit. I många år har USA vägrat betala hela eller delar av sin medlemsavgift
till FN. Många länder har sannolikt röstat med USA iolika frågor för att »FN ska hålla ihop«, ty USA har flera gånger varit betydligt mer kritiskt till FN än de flesta andra medlemsländer. USA är också, som nämnts ovan, det land som oftast lagt in sitt veto under senare år. Inför Irakkriget 2003 var Frankrikes hot att lägga in veto mot USA:s folkrättsvidriga krig mycket skarpt kritiserat av USA. På det hela taget har tankar på veto från andra stater rönt skarp kritik av regeringen i Washington, medan man hållit tyst om egna veton. Dessutom har USA genom sin maktställning i världen och i FN ofta
framtvingat en försvagning av resolutioner, till exempel sådana med kritik av staten Israel, eller till och med kunnat hålla viktiga frågor i
världen utanför agendan, som Vietnamkriget.

”Frågan om hur maktfördelningen bör se ut i säkerhetsrådet och i andra FN-organ har diskuterats i många år. Det har hävdats att antingen
skulle varje land ha en röst eller ett röstantal i förhållande till antalet invånare (mer demokratiskt) om vanliga demokratiska principer
skulle tillämpas.

Sista avsnittet är 5.8 Sammanfattning som återges här ”Denna genomgång visar att Förenta Nationerna vid flera tillfällen inte har fattat beslut och handlat i enlighet med FN-stadgan. Det generella våldsförbudet i FN-stadgans artikel 2:4 är enligt folkrätten absolut och tvingande, och från vilken staterna inte kan göra avsteg ens genom överenskommelser. Bara våldsanvändning som beslutats av FN:s säkerhetsråd för att »upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet« och våld i självförsvar för att avvärja »ett väpnat angrepp« är tillåtet.

Detta visade sig tydligt redan i samband med Koreakriget. Främsta orsaken till detta är att USA i kraft av sin styrka, ibland genom desinformation och ibland genom att orimligt tänja ut ett FN-mandat (Afghanistan 2001), kunnat få igenom en politik som inte främjat freden. Flera exempel ges i kapitlet. Under senare år har begreppet »Responsibility to Protect« (R2P) tillkommit och stärkts. Detta har medfört att enskilda stater inlett angreppskrig mot annan stat (USA:s anfall mot Afghanistan 2001) eller att en internationell organisation kunnat göra det (Natos angrepp på Libyen 2011). FN:s beslutsstruktur är i grunden odemokratiskt i det att endast fem av närmare 200 stater på jorden har ständigt säte i det mäktiga säkerhetsrådet, där
var och en av dem kan blockera beslut genom sin vetorätt. USA är det land som främst använt vetorätten under de senaste 30 åren, medan Sovjetunionen var flitigast med veto tidigare. Man kan i varierande grad se FN som ett forum för maktkamp. FN har ofta att kryssa mellan veton i säkerhetsrådet och den typ av ensidiga våldshandlingar som USA eller dess bundsförvant Israel visat prov på. Det ena förlamar FN genom att bromsa militära eller andra ingripanden, medan USA:s militära ensidiga aktioner leder till splittring och minskad auktoritet för FN. Världen skulle verkligen behöva ett starkare och
mer demokratiskt FN.”

i Andra om: FN, Syrien, Libyen, Folkrätt,FN, imperialism, desinformation, Krig, USA, Politik, Korea, massmedia veto, Human Rights Watch FN-stadgan jäv