Är FN en opartisk organisation?


Ulla Johansson, som skrivit gästblogginlägg här och även kommenterat flera inlägg skriver i en kommentar 3/1 ”Diskuterade anmälan från Syrien till FN:s säkerhetsråd om utländskt stöd till rebellerna med en mig närstående person och vi funderade kring varför inte Syrien inte tidigare begärt detta av FN. Hon avslutade funderingarna med: ”för att det är meningslöst”. Och det är nog sant. FN som organisation är idag i händerna på USA.”

Det finns alla skäl att stödja en demokratisering av FN och dess utveckling till en oberoende starkare organisation. Stödjer också FN:s strävan efter fredsförhandlingar i Syrien.

Men den snabba reträtten av FN:s generalsekretare Ban-Ki-Mon från inbjudan till Syriens viktiga grannland och allierade Iran till att delta i fredsförhandlingarna som inleds i Geneve i morgon är bara ett i raden av de många exemplen som visar hur pass beroende FN har blivit av USA:s politiska intressen, till nackdel för organisationens möjligheter, dess anseenden och för freden i världen.

FN:s roll diskuteras i kapitel 5 i boken ”USA som världspolis. Amerikansk utrikespolitik och ekonomi sedan 1945” av Ulf Karlström och mig, som kan kan köpas för bara 185 kronor efter mail till macoma.karlstrom@telia.com. Avsnitt 5.4 heter ”Kriser inom FN”. Där kan man inledningsvis läsa ”Under årens lopp har FN:s organisation och beslutsstruktur kritiserats av många, och organisationen har genomgått olika kriser. Inte minst stormakternas ställning har ifrågasatts och kritiserats. Många menar att rådet numera är USA:s verktyg (Blum 1998, Stea 2012). Vi ska här granska några kritiska frågor i FN:s historia nämligen Koreakriget, Första Irakkriget 1990–1991, Irakkriget 2003–, kriget i Afghanistan 2001–, invasionen i Libanon 2006 och hanteringen av resolutioner avseende Israel samt Syrienfrågan 2011-. Vietnamkriget
behandlades aldrig i FN till följd av USA:s veto.”

Låt oss här bara nämna Koreakriget med ett utdrag ur boken ”Det är oklart hur kriget startade omkring den 25 juni 1950. 26 juni antog FN:s generalförsamling en resolution som fördömde Nordkoreas »provocerade aggression«. Sovjetunionen bojkottade FN vid denna tidpunkt i protest mot att Folkrepubliken Kina inte fick representera Kina. Senare röstade FN ned ett förslag från Sovjetunionen att inte endast låta Sydkorea utan även Nordkorea framlägga sin version inför FN. Vid denna tid var de allra flesta av de drygt 50 medlemmarna i FN mycket beroende av USA för ekonomisk återhämtning eller utveckling, och endast fyra länder i Sovjetblocket var medlemmar i FN (Blum 1998). Efter en resolution 7 juli 1950 upprättades ett militärt kommande, men inte under ledning av FN, vilket stadgarna föreskrev, utan under USA:s förenade kommando lett av general Douglas MacArthur. Sydkoreas armé ställdes också under detta kommando och från och med juli hade FN stridande trupper i Korea (Horowitz 1967, Blum 1998). Koreakriget medförde att FN:s förste, mycket USA-vänlige generalsekreterare Trygve Lie tvingades avgå 1952. Genom att stödja USA:s linje i Koreakriget hade Lie helt förlorat Sovjetunionens stöd. Kritiken spred sig och när folk i Lies eget sekretariat började visa tecken på misstro mot honom blev situationen ohållbar. Senare avslöjades att Trygve Lie hade ingått en hemlig överenskommelse 1949 med USA:s utrikesdepartement om att avskeda FN-anställda som Washington ansåg ha tvivelaktiga politiska sympatier (Blum 1998:68).”
FN generalsekreterare 1 untitled

Avsnitt 5.4.4 behandlar ”Kriget i Afghanistan och inleds på följande sätt. USA initierade redan dagen efter attacken den 11 september 2001 en FN-resolution (nr 1368) i säkerhetsrådet, som antogs enhälligt. Den nämner inte Afghanistan, utan talar om internationellt samarbete för att ställa terroristerna inför rätta. Det finns inget stöd för angrepp på Afghanistan med hänvisning till kapitel VII i FN-stadgan, som medger proaktiv krigföring. Resolutionen hävdar vidare varje lands rätt till självförsvar. USA:s försvar har aldrig legat i Afghanistan,men den 7 oktober 2001 anföll USA Afghanistan, vilket ansvarig för al-Qaidas verksamhet.” Sedan följer en utförlig diskussion, liksom då det gäller anfallet på Libyen 2011.
FN-förbundet clip_image002

Avsnitt 5.5. har titeln ”FN:s legitimitetsproblem” och inleds med följande ”USA har inte sällan sökt att utöva ekonomisk press på FN på grund av USA:s missnöje över de ståndpunkter som många FN-medlemmar intagit. I många år har USA vägrat betala hela eller delar av sin medlemsavgift
till FN. Många länder har sannolikt röstat med USA iolika frågor för att »FN ska hålla ihop«, ty USA har flera gånger varit betydligt mer kritiskt till FN än de flesta andra medlemsländer. USA är också, som nämnts ovan, det land som oftast lagt in sitt veto under senare år. Inför Irakkriget 2003 var Frankrikes hot att lägga in veto mot USA:s folkrättsvidriga krig mycket skarpt kritiserat av USA. På det hela taget har tankar på veto från andra stater rönt skarp kritik av regeringen i Washington, medan man hållit tyst om egna veton. Dessutom har USA genom sin maktställning i världen och i FN ofta
framtvingat en försvagning av resolutioner, till exempel sådana med kritik av staten Israel, eller till och med kunnat hålla viktiga frågor i
världen utanför agendan, som Vietnamkriget.

”Frågan om hur maktfördelningen bör se ut i säkerhetsrådet och i andra FN-organ har diskuterats i många år. Det har hävdats att antingen
skulle varje land ha en röst eller ett röstantal i förhållande till antalet invånare (mer demokratiskt) om vanliga demokratiska principer
skulle tillämpas.

Sista avsnittet är 5.8 Sammanfattning som återges här ”Denna genomgång visar att Förenta Nationerna vid flera tillfällen inte har fattat beslut och handlat i enlighet med FN-stadgan. Det generella våldsförbudet i FN-stadgans artikel 2:4 är enligt folkrätten absolut och tvingande, och från vilken staterna inte kan göra avsteg ens genom överenskommelser. Bara våldsanvändning som beslutats av FN:s säkerhetsråd för att »upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet« och våld i självförsvar för att avvärja »ett väpnat angrepp« är tillåtet.

Detta visade sig tydligt redan i samband med Koreakriget. Främsta orsaken till detta är att USA i kraft av sin styrka, ibland genom desinformation och ibland genom att orimligt tänja ut ett FN-mandat (Afghanistan 2001), kunnat få igenom en politik som inte främjat freden. Flera exempel ges i kapitlet. Under senare år har begreppet »Responsibility to Protect« (R2P) tillkommit och stärkts. Detta har medfört att enskilda stater inlett angreppskrig mot annan stat (USA:s anfall mot Afghanistan 2001) eller att en internationell organisation kunnat göra det (Natos angrepp på Libyen 2011). FN:s beslutsstruktur är i grunden odemokratiskt i det att endast fem av närmare 200 stater på jorden har ständigt säte i det mäktiga säkerhetsrådet, där
var och en av dem kan blockera beslut genom sin vetorätt. USA är det land som främst använt vetorätten under de senaste 30 åren, medan Sovjetunionen var flitigast med veto tidigare. Man kan i varierande grad se FN som ett forum för maktkamp. FN har ofta att kryssa mellan veton i säkerhetsrådet och den typ av ensidiga våldshandlingar som USA eller dess bundsförvant Israel visat prov på. Det ena förlamar FN genom att bromsa militära eller andra ingripanden, medan USA:s militära ensidiga aktioner leder till splittring och minskad auktoritet för FN. Världen skulle verkligen behöva ett starkare och
mer demokratiskt FN.”


i Andra om: , , , ,, , , , , , , , FN-stadgan

FN-förbundet Röda Malmö USA-bloggen Björnbrum SvT om al-Qaida-svenskar
Sara Flounders Syria and US Imperialism om Qatar Tony Cartalucci. Human Rights Watch: “Syrian Rebels” Guilty of Torture, Murder, 19/9 2012 Ronda Hauben. The United Nations and the Houla massacre – the information battlefield. 12/6 2012 Tony Cartalucci. UN expert panel concludes Syria regime, militia have committed war crimes against civilians FN-rapport 17/9 2012 Nyhetsbanken Sunday Express 19/11 New York Times 16/11
Folket i Bild Kulturfront Mohamed Omars tal på hans blogg Syriensolidaritets hemsida Stefan Lindgrens blogg New York Times 31/10 Washington Post 1/11 Bill Auken Countercurrents 2/10 Konflikt 27/10 S Hersh i The New Yorker 2007 Aftonbladet – Bildts strategiråd FolkrättsbevakningenDN 12/10Anförande av Rysslands ambassadör

The Telegraph 7/11 Intervju med Assad Kritik från Rysslands utrikesminister Thierry Messan i Voltaire Network 29/10 FIB-Kulturfront konferensreportage Porelären om Syrien Russia Today Dagens Arena 10/10 Syrien har inte bett om ursäkt DN 8/10 DN2 8/10 SvD 8/10Ab 8/10SvD 9/10Monthly Review DN 6/10 SvD 6/10 Aftonbladet 6/10Expressen 6/10 Sveriges RadioNya Zeeland Inlägg på Syriensolidaritets hemsida Konferensen i Damaskus DN 30/9DN Gunnar Jonssons ledare 28/9SvD 29/9Sveriges RadioSvTExpressenAftonbladetDN 26/9 SvD 26/9SvD 2 26/9Aftonbladet 26/9Expressen 26/9Sveriges Radio SvTAftonbladets ledare 21/9 Folkrättsbevakningens Syrienlathund DN 24/9 DN 20/9 SvD Expressen SvT 7/9 Expressen 17/9 Sunday Times 19/8 Sana 26/8 DN 19/8 SvD 19/8 Aftonbladet 19/8 Expressen 19/8 New York Times 3/8 DN 11/8
NY Times 4/8 SvT DN SvD Aftonbladet Expressen DN ledare 3/8 DN Croneman 31/7 DN 2/8 DN2 2/8 Skelton i the Guardian 12 juli DN 1/8 Aftonbladet 2/8 DN huvudledare 31/7 SvD 1/8 DN ledare 31/7 DN Joscha Fischers kolumn

  4 comments for “Är FN en opartisk organisation?

  1. Maggan
    23 januari, 2014 at 01:38

    FN är imperialismens diskussionsplattform och har aldrig varit en opartisk organisation: USA är världsmakten som styr denna instans redan från början.
    Den principiella motsättningen är ju, att det inte finns något välde över statsmakterna, som hindrar suveräna stater att ställa sina nationella intressen över andra statssuveräners intressen. En hållbar och pålitlig konkurrens mellan stater står alltså på svaga ben.
    Stormakterna har friheten att kunna tvinga fram resultat som tillfredställer deras avsikter, men gentemot detta är ju en ordnad konkurrens, som förpliktar alla på detta, just det som främjar deras maktutveckling i den kapitalistiska konkurrensen – folkrättens centrala princip som är: ”pacta sunt servanda” – kommer dem till godo.
    FNs säkerhetsråd med de 5 veto-makterna (som inte hade kunnat bli sådana utan den makt de förfogade över efter 2. vk slut), har inom FN drivit motsättningarna mellan de konkurrerande staterna till sin spets: Inom denna ”världsregering” är ju just de hårdaste motsättningarna församlade; dessa nationers ekonomiska, politiska och militära styrka vittnar om, att den härrör från deras konkurrens mot varandra och inte plötsligtskulle befinna sig i avspänd endräkt. Men samtidigt har de även orsak att samarbeta: Det är ju de som har rätten att bestämma om rätt och orätt i staternas internationella umgänge; de är auktoriserade att kunna översätta sina politiska avsikter till rättsligt bindande förpliktelser till resten av världen; och de bestämmer när det är tillåtet att använda våld mot andra stater. Den avgörande förutsättningen för detta, är att de är eniga om det: Det betyder, att ingen av dem kan lägga fast folkrätten ensidigt, om de andra anser att en världsmakt enbart vill driva igenom sitt nationalintresse – folkrätten gäller bara om de fem befinner sig i konsens.På det viset har folkrätten upprätthållits genom en evig strid, i vilken styrke-förhållanden och förändringarna av dem mellan vetomakterna speglar sig.

  2. 24 januari, 2014 at 09:39

    Trots mycken kritik mot brister i FN i mitt inlägg håller jag med dig om mycket i ditt resonemang. FN är viktigt och man bör stödja dess fredsarbete, i bl.a Syrien. Det finns sedan länge förslag till och diskussioner om demokratisering av FN. Detta behandlas bl.a i boken ”USA som världspolis” (se bloggsidan). Bl.a. Boutris.Ghali, f.d. generalsekreterare som sidsteppades av USA lär delta i denna diskussion.

  3. Maggan
    24 januari, 2014 at 23:23

    Vad håller du med om i mitt resonemang? FN är inte till för freden: Att staterna i FN formellt är jämlika inför folkrätten, betyder inte att konkurrensen mellan dem har bromsats upp, utan att de mäktigaste medlemmarna kan driva igenom sina intressen. Folkrätten utgår ifrån att påtryck, hotelser och slutligen våld är något självklart mellan suveräna stater. De måste vakta varandra, för att respekten inför den statliga suveräniteten alltid är sårbar. Att FN-stadgan lägger fast, hur denna respekt ska fungera, betyder ju samtidigt att förutsättningarna och reglerna för när och hur respekten för en stats suveränitet kan sägas upp också är stadgade, men att våldet då är legitimt! Tron på att folkrätten skulle vara till för att brännmärka våld är ganska idealistiskt – det är folkrätten som definierar vilket våldsanvändande som är illegitimt. Det våld emot en annan stat som FN-gemenskapen har enat sig om, är då det enda legitima våldet – och det är folkrättens centrala rättsnorm. Det spännande är ju hur enigheten kommer till stånd och vem som kan få de andra att acceptera detta legitima våld. Därför är striden om folkrätten aldrig slut; den är alltid del av den internationella politiken. Och du och jag är inte del av den!

    • 25 januari, 2014 at 11:01

      I korthet: Jag håller med om ditt allmänna resonemang. I FN:s mångfasseterade verksamhet, och dess oftast starka beroende av USA, som behandlas i blogginlägget, finns fredssträvanden. Dessa hade kunnat vara starkare och bättre med ett oberoende och starkare FN. Enligt FN-stadgan har FN närmast monopol på våldsanvändning mellan stater efter beslut av FN:s säkerhetsråd. Detta budskap poängteras i boken ”Lagen mot krig”, men det är en bedömning som också har kritiserats.
      Kampen mellan olika intressen inom FN kan alltså leda till att fred gynnas och krig motverkas. Beslutet i FN:s säkerhetsråd inför kriget mot Irak, med veto från Frankrike och Tyskland är ett exempel. Ett annat är ”Geneve 2”-konferensen om gynnas. Visst är vi medvetna om att USA och Ryssland har olika agendor för sin auttalanden om sina strävanden efter fred, men kanske att kampen och diskussionerna leder något framåt mot fred och ökad möjlighet för demokrati.

Comments are closed.