Är arbetslinjen en bidragslinje?



Det här är det första av två inlägg om viss ekonomisk teori och dess praktik. Den har tydlig koppling till den svenska diskussionen om arbete, bidrag och om arbetslinjen. De är skrivna av Björn Nilsson, tidigare industritjänsteman, på senare år politices magister, bloggare, med mera. Han publicerade nyligen ett annat gästblogginlägg om copyright och kapitalism här. Hans huvudblogg heter Björnbrum, http://bjornbrum.blogspot.se/.

Normal lön för normalt arbete – inget fas-tre-ande!
En australiensisk professor i nationalekonomi vid namn Bill Mitchell skriver enormt långa bloggposter av vilka man (jag) ofta inte orkar läsa mer än hälften eller ens det. Synd, för han har ofta mycket intressanta synpunkter som går på tvärs med den officiella nationalekonomiska kyrkan. Nyligen skrev han i alla fall om arbetslöshetspolitik i Storbritannien och Australien som verkar påminna om svenska påfund à la Fas 3. Här har vi professor Bill himself:

Enligt Mitchell har regeringarna genom klantig politik gjort arbetslösheten i den nuvarande krisen onödigt stor. Som bekant är det knappast lämpligt med stora nedskärningar under en lågkonjunktur. Det kommer att skicka konjunkturen ännu längre ner i dyn. Men det gör man och tror att det på något sätt skall gå bra ändå. Men mängder av människor blir arbetslösa, och en del har väldigt svårt att hitta nya arbeten. Regeringarnas lösning på det blir att skapa en flora av privata företag som på något sätt skall leta fram arbeten, samt att införa arbetsplikt: den som går på socialbidrag måste ta anvisade arbeten för att inte mista bidraget.

Jag antar att uppläggen är olika i olika länder, men principen verkar ungefär densamma: de som inte kan hitta arbeten blir nära nog rättslösa och hamnar i en utpressningssituation – arbeta, annars blir det inget bidrag! Då frågar vän av ordning om det inte är rätt att man gör ett arbete i utbyte för socialbidraget. Det är rimligt, men varför utgår inte lön när man faktiskt gör ett arbete? Är det bara dumhet och elakhet, eller finns det baktankar? Det kan ju helt enkelt handla om att trycka ner folk i skiten och tala om att det är det man gör. Men det finns fler aspekter:

En möjlig baktanke är att oavlönade arbeten skall fungera som sänke för lönenivån i stort. Jag vet inte var den här typen av arbeten kan förekomma, men så fort de dyker upp i sammanhang där även folk med vanliga anställningar finns så bör man ana oråd. Det blir som när bemanningsföretagen kommer in, fast ännu värre.
Det blir tryck på människor med vanliga anställningar att inte kräva mer, för då kan de själva bli utslagna och hamna bland bidragsslavarna. Det här kommer att sprida sig som ringar på vattnet över hela arbetsmarknaden, de flesta kommer på sikt att beröras direkt eller indirekt.

Genom att inte betala lön utan bidrag gör man förmodligen också att de berörda arbetslösa tappar kvalifikationspoäng vad det gäller pensioner och försäkringar. Det ses förmodligen som en fördel i vissa kretsar det också. Samtidigt kan privata arbetsförmedlingar, ’coacher’ och liknande, liksom företag som utnyttjar gratisarbetare, tjäna grova pengar som kommer från offentliga medel.

Därmed är motkraven lätta att formulera. För normalt arbete skall normal lön och andra förmåner som gäller på berört avtalsområde tillämpas. Pengar som betalas till privatskojare inom arbetslöshetsbranschen kan betalas direkt till de arbetande som lön i stället. Dessutom skall arbetsgaranti införas, så att staten garanterar att alla som vill ha arbete skall få det. Det finns vissa frågor om finansieringen av detta, men frågorna har svar och de kommer i framtida inlägg!


i , , , ,, , , ,,

Bill Mitchells blogg Länk till Mitchells inlägg Svenska Wikipedia om Fas 3.
DN Om arbetslinjen 16/8 SvD 15/8


12 svar till “Är arbetslinjen en bidragslinje?”

    • Vi kanske skall avverka 2012 och 2013 innan vi når fram till 2014:-) Summorna som läggs ut har jag dålig koll på, men länken gav ju vissa antydningar. I ett kommande inlägg kommer jag att titta lite mer på hur en annan penningpolitik (förespråkad bl.a. av professor Bill) kan hjälpa till att lätta upp de här problemen.

  1. Man kan bli spyfärdig av svensk ”vänster”! Aktuella utspel om att slopa FAS3 & ersätta med..andra åtgärder! får det att kittla i halsen. Det är ju precis som när (s) ”kritiserar” åtgärderna & vill införa likadana (omdöpta) åtgärder. Man fast i industrisamhället, kommer inte loss ur detta (korta) tillstånd där det normala var att folk lönearbetade. Att diskussionen om slaveri är så frånvarande är också besynnerligt, i Sverige blir det rubriker om ”vuxendagis” & ”förvaring”! Men om man tvingas utföra arbetsuppgifter man inte själv sökt om att få utan löner eller rätt till a-kassa befinner man sig inte på något dagis. Då har man hamnat i en brutal regims tvångsarbets-läger. I England påstås det att ”mystryggt folkhemska” aktiverings-lösningar är politiskt omöjliga. Anledning: det är orimligt att FÖRSLAVA engelsmännen, även de fattigaste..

    • Åja, engelsmännen är väl inte så fria, när jag hade att göra med dem satt de fast i sina hierarkier och stod där med mössan i handen … medan överklassen blåste dem stenhårt.

      Det väsentliga Joakim skriver är om att sitta fast i industrisamhället. Här fattas fantasi på den politiska sidan, förmåga att se bortom låt oss säga sextiotalets guldår. De kommer ju inte att upprepas, men ju svårare det blir att upprepa gamla bedrifter verkar man försöka klänga sig fast vid dem. Tidigare fanns det en del visionärer i Miljöpartiet, men de verkar ha tystnat eller tystats. För att klara framtiden måste vi se möjligheterna, och de ligger förmodligen bortom ett samhälle med lönearbete av klassisk typ.

  2. Om man inte behårt skiljer mellan ”bidrag” & ”lön” så öppnar man oändliga möjligheter för exploatering, det leder raka vägen mot anti-samhället med livegna som utför dagsverken. Och det är väl där vi befinner oss, när FAS3 är landets största ”arbets”givare? Det är orimligt att kräva motprestationer i utbyte mot bidrag, det leder mot avgrunden. Vill arbetsgivare ha arbeten utförda, jamen annonsera ut anställningar som folk får söka på traditionellt vis. ”Bidragen” är en annan värld än denna. Frångår man den principen kan vad som helst hända & offren kan inte ens göra sig hörda i media, då att de ju bara ”fått något att göra om dagarna” av ren välvilja av hjälpsamma myndigheter..

    • Helt riktigt, anser jag. När förhållandena börjar se arbetslika ut, eller påstås vara det, skall de räknas som arbete och ersättas med lön och andra förmåner som följer med lönearbete. I förekommande fall skall socialbidrag bytas mot lön (och konstiga FAS-företag strypas).

  3. Jag tror att man måste se vad som hänt med personalintensiv industriproduktion inom stora delar av EU. Först och främst har vi sett en enorm utflyttning av dessa jobb till låglöneländer. Teknikutveckling har gjort sitt samt inte minst produktionstekniken. Politikens svar på detta var det så kallade ”tjänstesamhället”, vad detta är har dock inte förklarats. Kan möjligen vara att en del renoverar (ROT) och en annan del städar det renoverade (RUT). Tyvärr så bygger ju inte detta en stark industrination. En slutsats av detta är att vi har förlorat mängder av jobb som inte kräver hög utbildning och erfarenhet, allt i takt med att befolkningen växer. Frågan är t.ex.: Kan vi överhuvudtaget tillverka kallingar och brallor i detta stolta land?

    • Bra frågor. Det kan vara så snarare, att ökande mängder låglöne- och tjänstejobb av enklare natur är vägen till ett fattigare Sverige, om inte korrektiva åtgärder vidtas. Bara det att en del yrkesskickliga svenskar flyttar till Norge kan ses som en förlust för oss (men bra för privatpersonerna kanske, och för Norge).

      På sikt kan ökande transportkostnader, och över huvud taget ökade kostnader för att ta hit varor från andra sidan Jorden, göra att vi helt enkelt blir tvungna att åter tillverka kallingar och brallor, att återuppbygga industriell kapacitet. Samma saker gäller med jordbruket, det kanske bör rustas upp igen. Frågor av den här typen måste upp på bordet om vi skall kunna klara oss framöver. Men bland politikerna är man mer intresserade av att tänka på nästa val än att våga sig på visioner och kreativt framtidstänkande.

      • Ja vi var väl självförsörjande på flera viktiga områden som tex mat tidigare. Det kanske är dags att bli det igen och ge upp drömmarna om att allt ska gå att köpa billigare utifrån. För, har vi till slut ingen som producerar något här så har vi ju heller ingen som förtjänar sitt levebröd och kan köpa grejorna som produceras av människorna i andra länder. Människor som av arbete tjänar ihop till sitt levebröd.

        I sedvanlig ordning har blåögda politiker varit inne och klåfingrat i allt med alla så att inget blev bättre på lång sikt. Men, naturligtvis gav det kortsiktiga vinster för ett fåtal…

        Apropå, när var det de avreglerade apoteken tidigast skulle få stänga sina olönsamma butiker så att de kan tjäna mer och betjäna mindre?

        • Apoteken? Mars 2013 är tydligen det datum när privatnissarna kan börja sälja/lägga ner apotek – om de nu inte kan bedriva utpressning och få in statliga pengar för att hålla glesbygdsapoteken igång.

          Frihandel är ofta bra, men systemet kan bryta samman. Och på sikt kan faktiskt egenproducerat vara billigare (även om det är dyrt) än att ta in det utifrån. När peak-oil börjar märkas på allvar gäller det att vara beredd. (Nej, oljan ”tar inte slut”, men den blir allt dyrare att utvinna och alltfler som vill ha del av den, och det måste vi vara beredda att hantera. Helst innan krisen blir akut.)

          • Visst, frihandel är utmärkt så länge det verkligen är frihandel. Men när den börjar att endast gå i en riktning då blir det ju lite knas och det är väl där vi är nu antar jag. Men en dynamisk blandning av egenproducerat och inhandlat från 2a håll liksom en balansera export av grunkor känns bättre. Dessutom torde det ge fler arbets-, riktiga alltså, tillfällen än de påhittade och för vissa, inte dem det borde gynna, lönsamma Fas-orna. I det långa loppet vinner nog alla på det.
            Strafftullarna som finns på vissa ställen för utvalda produkter är nog ett tveksamt styrmedel, lite som att medicinera i stället för att bota. Bättre vore om det sovande folket, överallt i världen, kunde förmås att vakna, tänka och börja engagera sig.

            • Teoretiskt är frihandel alltid bra, en tanke som David Ricardo (engelsk finansman och ekonom) förfäktade i början av 1800-talet. Den leder till att varje land koncentrerar sig på att tillverka det man är bäst på, vilket är lönsammast för alla. I praktiken kan det bli ödeläggande för den svagare parten om det är områden med olika ekonomiska förutsättningar och politisk styrka som handlar med varandra. Portugal var bra både på textiltillverkning och jordbruk, men överlät textilen till England som sedan gjorde sin industriella revolution medan portugiserna satt kvar med sitt alltmer efterblivna manuella jordbruk.