Ulf Karlström har skrivit detta gästblogginlägg. Han är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), skriver facklitteratur. Han är också med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”. Ulf har tidigare publicerat inlägg här i flera olika ämnen. De har behandlat miljö och ekonomi, och så kallad ”humanitär intervention”, ”Är du teknikberoende min vän?”, om Borgs budget, om Södertäljerättegångarna, om religion. Han har skrivit om Willy Silberstein och AS i Sverige, om ”Det själviska samhället” och om ”Den irrationella kapitalismen”. Han har skrivit om EU, tex. ”Varför angriper David Cameron EU”? om bankunionen, senast 13/7. Han har skrivit om kanon, unga vuxna och tidigare om privatisering av vården samt senast om science och fiktion och om miljöfrågor oxh senast om integrationens svåra frågor”>em> Temat denna gång är ett annat.
Ulf Karlströms artikel.
Jag erinrar mig en debattartikel från en välmenande kapitalist i början av 1980-talet. Han vände och vred på ordet ”alternativ produktion” som då var populärt inom miljö + vänster (= sant). Han hade lite svårt att placera termen, men sa till slut att om man möjligen menade alternativa affärer så skulle han vara den första att ställa upp. Historien är nästan för bra för att vara sann. Kanske spelar mig minnet ett spratt?
Däremot är det sant att slutet på kapitalismens gyllene period, 1946 – 1971(-75), början på den s k stagflationsperioden (dvs hög inflation & stagnerande tillväxt), vänsterns successiva implosion och nyliberalismens påbörjade rusiga, segertåg (1980-), medförde en helt ny situation. Denna innebar ett medialt, relativt omfattande – om än ingalunda dominerande – genomslag för diskussioner ur ett grönvänster perspektiv.
Vi fick en hel palett med frågor och föreställningar om vitt skilda ämnen:
– urbaniseringen har gått för långt, vi måste flytta tillbaka till vischan, till (gräs)rötterna!
– i städerna levs ett överdådigt konsumentliv, vi måste leva enklare, på vischan
– de två strömningarna ovan kallades ofta för ”gröna vågen”
– glesbygdsfrågor ryckte fram på dagordningen, inspirerade av t ex norrmannen Ottar Brox.
– städerna måste omskapas, så vi fick Alternativ Stad, med t ex företrädare som Agneta Dreber, sedermera välbeställd branschföreträdare (inte för småfolkets bransch)
– industriföroreningar var stora och vi måste därför lägga om produktionen, från storskalighet till småskalighet
– vapenindustrin, bilindustrin, men även konsumentprodukter ledde utvecklingen fel, och därför gällde det att ta initiativ till ”alternativ produktion”.
– tidens ”materialism” (vad det nu riktigt betydde?) sågs som det stora problemet, därför behövdes nyandlighet, framför allt import från Asien
– marxismens klarhet förnekades, den sades vara obsolet, och hade inte förstått någonting om miljöfrågan, därför behövde vi något nytt, nämligen ekosocialism m m
– teknik och vetenskap var instrumentell och reduktionistisk, nu behövdes ett holistiskt synsätt, ett nytt paradigm
– journalister och andra med grundexamen från universitet, men ej forskarkompetenta, förklarade att den klassiska fysiken numera var överspelad och i stället gällde kvantteori.
– ungefär samma skribenter förkunnade att cybernetiken o/e systemteorin visade på återkopplingar, loopar, komplexitetsordningar och utsläckning; det hade inte naturvetenskapen beaktat, så här var fältet öppet för nya insatser
– den s k skolmedicinen var fel, och även här behövdes nya grepp som homeopati och diverse mer eller mindre ”kvacksalveri”.
Sedan millennieskiftet har diskussionerna om alternativa samhällsutvecklingar accentueratsmed mainstream har framför allt begreppet hållbarhet tuggats. Det regnar formligen böcker som utlägger hållbarhet på möjliga som helt osannolika områden. I sådana lägen blir jag orolig. Är alla jetsetare m fl för en sak, så är den kanske fel?
Däremot har klimataktivister rest radikala frågor om frihet från fossilkapitalism, total omställning av energiförbrukning, och ifrågasättande av kapitalismens förmåga att tillhandahålla lösningar. Unga människor kan nog förledas att tro att det är en ny diskussion, men exemplen ovan är ju från tidigt 1980-tal. Ett annat äldre exempel är trilogin ”Krisen, Rörelserna och Alternativen”, totalt mer än 1000 sidor, vilken utgavs 1982-1986, i antologiform.
Författarna till trilogin återsamlades 20 år senare för avstämning och diskussioner, bl a om en slags uppföljning. Och så blev det, även om publiceringen drog ut på tiden; Mats Friberg (red). ”Det hållbara samhället – kan det byggas underifrån”, 528 sidor (Liber 2014).
Boken omfattar inledning och 22 kapitel och ett stort antal ämnen, som kan ses som tänkbara byggstenar i alternativa samhällen. Ämnesvalet är detsamma, som trilogin, men med ett viktigt undantag. Globaliseringen har formligen ramlat över författarna, vilket vi knappast kan klandra dem för. Boken följer trilogins tematiska upplägg: Krisen, Rörelserna och Alternativen. Så samlas ämnen som passivhus, minikommuner, nyandlighet, lokal valuta, hållbar stad, icke-statliga aktörers betydelse, och omställning av den globala ekonomin/politiken.
Några citat ur inledningen får försöka konkretisera något av alla bokens teman:
”Om vi inte lägger om kursen radikalt redan nu så kommer situationen att bli outhärdlig för stora delar av mänskligheten inom ett par, tre decennier för att inte tala om generationer. Mycket av kritiken har ekologiska förtecken.” …
”Där finns också de återkommande finansiella kriserna, de skriande sociala orättvisorna, kärnvapenspridningen, terrorismen, den digitala övervakningen, kränkningen av mänskliga rättigheter etc. En del av dessa problem ser inte ut att kunna lösas genom fortsatt ekonomisk tillväxt.”…
”Vi står således inte inför bagatellartade problem som kan lösas genom några enkla administrativa eller tekniska åtgärder. Det rör sig snarare om fel i grundritningen för vår nuvarande globala civilisation.”
Nu liksom på 1980-talet är det ett stort civilisationskritiskt panorama som målas upp. Det är kort och gott inte småpotatis. Och det ter sig självklart att en radikal vänster skall bilda allianser med de strömningar boken pekar ut eller tror kunna växa fram. Hur skall då dessa allianser se ut? Här blandas ju stort som smått, och somt utelämnas, t ex USA:s våldsimpregnerade världsdominans med NATO som spjutspets (ett kort slutkapitel av Johan Galtung avviker, och fördömer USA-imperiet).
Brundtlandkommissionens rapport (1987), vilken initierades av FN, citeras av redaktören Mats Friberg. Det är en väl vald utgångspunkt och dess fyra former av hållbarhet – ekologisk, ekonomisk, social och kulturell – bör enligt Friberg kompletteras med ytterligare två: demografisk och teknologisk. Det är ingalunda fel, men samtidigt har det gått nästan 30 år sedan rapporten släpptes, och mycket litet har hänt. Det är uppenbart att de goda orden inte räcker. Mer måste till.
Bidragen blandar politiska visioner, från klassisk samarbetspolitik mellan stat och kapital, till tankar på ett nolltillväxtsamhälle, miltals från Svenskt Näringslivs synsätt. Detta breda politiska perspektiv är naturligtvis inte oproblematiskt. I flera bidrag antyds också att det s k näringslivet håller på att tänka om, mot mer hållbarhet (detta fantastiska ord!). Enstaka exempel ges, men två svalor ger oss knappast sommar. En konsult i den goda kapitalismens tecken får ett eget kapitel för att tala i egen sak, även om redaktören varnar lite försiktigt.
Två seniora forskare, med lång och gedigen erfarenhet av ”alternativbranschen” ger i stort upp statens roll; välfärdsstaten kommer knappast att kunna uppehållas, och nu är det samarbetspolitik mellan små aktörer och Kapitalet som gäller. Håhåjaja…
Och hur skall nolltillväxt- eller ännu mer ”radikalt” nedväxtsamhället kunna klara en kapitalistisk, hungrig omvärld, om vi t ex fortfar att vara medlem i EU? Jag är mycket tveksam till dessa nolltillväxtscenarion, även om man definierar tillväxt på ett mer begåvat sätt än det traditionella BNP-måttet.
Från urbanisering till ruralisering lyder ett mantra. Även här har jag svårt att följa med resonemanget. Hur skall Sverige – med vårt klimat – kunna producera livsmedel, med viss effektivitet? Den klassiska nationalekonomin, som Karl Marx starkt lutade sig mot, har med Ricardo för visso pekat ut de ”komparativa fördelarna” med handel. Jag har väldigt svårt att se fördelarna med att amatörmässiga stadsbor skall tillbringa 10-12 timmar per dag för att få några stackars morötter att komma fram ur marken. Nog måste det ändå vara bättre att vi byter högteknologi – nota bene under symmetriska handelsrelationer – med länder i Afrika? Transportkostnaderna med stora fartyg är faktiskt blygsamma.
När detta är sagt vill jag också bestämt klargöra att det finns ingen som helst anledning att raljera över boken. Tvärtom är den fakta- och idérik, och för den som inte räds mängden av infall och uppslag är skriften klart läsvärd. Därefter får vi fundera på vilka grunder en radikal vänster skall samarbeta med olika gröna, civilisationskritiska strömningar. Och det är inte tu tal om det – visst skall det låta sig göras.
i Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, kapitalism,neofascism, Grekland, nazism, fred,politik, fascism, USA, Sverige, krig, kriser, information, ekonomi, solidaritet, Ungern, kapitalism, socialism,
Nyhetsbanken 8/1 Arnstad i DN Debatt 21/12SvD 25/12 AftonbladetSvenska Dagbladet 10/12 Pål Steigan 14/5 2013 Pål Steigan 13/5 2015Per Svensson i DN DN Debatt 6/12Internationalen om fascism Anna-Lena LodeniusDagens Industri 8/12 DN rescension av Arnstads bok av Olle SvenningDN 4/4 SvD bokrescension Aftonbladet rescension av Arnstads bok Knut Lindelöf 13/5 Annarkia 22/11 VarghjärtaDN Unga Sverigedemokrater vill ha Almqvist kvar DN Debatt 15/11 DN:s ledare 15/11
AB 15/11
Svd 15/11
Expressen 15/11
SvT 15/11
The Independent 30/8 SvT DN Breivik kommer ut SvD Proletären FIB-Kulturfront
3 svar till “Alternativa samhällen – vad handlar de om?”
Bra att artikelförf är misstänksam mot att jetsetare verkar stödja ’progressiva’ rörelser. Det gäller även marxismens och socialismens historia i stort även om det finns många genuina anhängare som inte vill se något skumt i dess bindningar med ’fienden’. När de som hittills varit socialister utan rädsla börjar se dessa samband kan det finnas förutsättningar för nytänkande. Det borde inte vara ett hot att inse att finanseliten låg bakom kommunismen utan en möjlighet till en förutsättningslös nydanande process. Nu utan att automatiskt följa iden om klasskampen utan i stället få med sig en bredare grupp av allierade som vill se ett fungerande samhälle växa fram.
Nolltillväxt är intressant som rent akademisk utmaning för de iderika och konstruktiva men det verkliga skälet till att miljörörelsen har stöd från eliterna är för att hålla tillbaka utvecklingen i BRICS och andra utvecklande ekonomier. Västoligarkin har redan det de behöver och avskyr därför andras utveckling som hotar att ta ifrån oligarkin makten.
Peter, finanseliten låg verkligen inte bakom kommunismen – svurna motståndare och fiender. Och miljörörelsen, särskilt dess radikala delar bekämpas och misstänkliggörs av delar av eliterna.
Svurna motståndare är tex kommunistiska gräsrötter gentemot kapitalister.
Rockefeller var efter hand helt etablerad i Sovjet. Och deras stiftelser stödde allt möjligt tex ’New Left’ Kopplingarna mellan Maos Kina och England är mindre kända för mig men Bertrand Russel och John Dewey påverkade årtiondena före WW2 Kina med både bolshevism och flummiga ideer. Dewey var också förbindelselänk för JP Morgan.
Michael Billington, som var medarbetare till Larouche, hävdar att kulturrevolutionen under Mao fick sin karaktär i viss mån från de läror som Russel och Dewey spred.
Marx var helt beroende och också manipulerad av det brittiska etablissemanget och likaså en hel hoper andra ’revolutionärer’ som britterna använde för att skapa splittring ute i Europa. Helt analogt med att Usa på en liknande finanselits vägnar nu har iscensatt så många färgrevolutioner att enligt Wayne Madsen färgkritorna inte räcker. Marx preparerades att rikta en god del av ambitionerna mot Ryssland. Finanseliten finansierade bolshevikrevolutionen och de tidigare försöken 1905 och februari 1917.
Att förneka att finanseliten låg bakom kommunismen är en hämsko för tänkandet hos dem som vill förändra världen. Då som nu finns det många genuina rättvisesträvande människor som dras med.
Mao skulle inte ha kunnat ta makten om inte anglosaxarnas elit höll tillbaka Chiang Kai chek och gav mycket mindre stöd än han önskade.
Vid interventionskriget i Ryssland samma sak. Fejkat motstånd med mycket buller och bång och den vita sidan fick dålig materiel och insåg sent att de var förrådda av väst.
Vid Koreakriget försågs Kina med info om Usas avsikter (att de inte tänkte atombomba på kinesiskt område) så att de vågade anfalla. Officiellt var de britterna delar av en kommunistisk spionring som du vet.
Det är bara det att detta passar så väl in i britternas sk jämviktspolitik.
I detta fall hindrades den starkaste parten Usa av britterna att avancera längre. Senare genomfördes splittringen av Sovjet och Kina.
Oavsett vad du tror om just det exemplet så gäller i hög grad att:
Det är britternas framgång med att dölja sina manipulationer som gör att folk inte förstår.
En bra ingångspunkt för att se en lång rad av avslöjande fakta är det författarskap jag hänvisat till flera gångar Docherty & Macgregor på firstworldwarhiddenhistory.wordpress.com som i en serie korta artiklar behandlar WW1 och tiden före behandlas i deras utmärkta bok som finns annonserad där.
Det handlar inte om att man tvunget måste intressera sig för WW1 utan om det ständigt pågående rävspelet där ingenting är som det på ytan ter sig. De etablerade historikerna tvingas tolka britternas uppträdande som att de begår en lång serie otroligt inkompetenta åtgärder som förlänger kriget medan den logiska tolkningen i st är att de avsiktligt förlänger det därför att det är vad deras uppdragsgivare i storfinansen önskar.
Har man tagit till sig den aspekten är man också mottaglig för besläktade rävspel som det med revolutionerna.