Anders Romelsjö på jinge.se

1/3 i regeringen är universitets- ”drop-outs” – påverkas politiken?



strong>Det är slående, men sällan diskuterat, att ledande politiker inte sällan är misslyckade universitetsstudenter. Orsakerna till och betydelsen av detta kan diskuteras.

Lennart Frantzell har tagit upp frågan på sin USA-blogg, och det har blivit debatt.
Han skrev: ”Det här är faktiskt inte helt oviktigt eftersom det är svårt för personer utan forskningsutbildning att veta hur forskning och innovation fungerar.

Min kommentar på hans blogginlägg lyder:

Denna gång tror jag att Lennart och jag är eniga i det han skriver ”Det här är faktiskt inte helt oviktigt eftersom det är svårt för personer utan forskningsutbildning att veta hur forskning och innovation fungerar.” Det är också min egen erfarenhet som forskare i drygt 25 år (professor sedan drygt 10 år, först på Sthlm universitet och sedan på KI). Jag finner på regeringens hemsida att 18 av 24 ministrar studerat på universitet, och att 8 av de 18 avbrutit sina studier utan examen.

1/3 av regeringen består alltså av ”universitets drop-outs”! Endast en har disputerar, docent Eva Björling, KI. Det är sannolikt och ganska naturligt att man med den bakgrunden generellt inte är så intresserade av utbildnings- och forskningsfrågor.Däremot kan man inte dra någon slutsats om begåvning eller lämplighet som politiker av dessa uppgifter. För egen del, som radikal, anser jag att friskolereformen orsakat en grundläggande skada, där betygsinflation blir ett medel för att värva elever och tjäna pengar, och som medfört ökad utbildnings- och social segregation. Se gärna mitt inlägg om skolpolitiken på http://jinge.se.”

”Universitetsdropouts” är: Utrikesminister Carl Bildt, finansminister Anders Borg, justitieminister Beatrice Ask, arbetsmarknadsminister Hillevi Engström, kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth, EU-minister Birgitta Ohlson, jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, biståndsminister Gunilla Carlsson.

Vår utbildnings- och forskningsminister Jan Björklund har ingen erfarenhet av universitetsstudier. Henrik Berggren riktade skarp kritik mot honom i sin krönika i DN med titeln ”Jan Björklunds forskningspolitik är humbug”. Det är trevligt att som omväxling kunna instämma i en DN-krönikör. Berggren menar med viss rätt att detta varit ”den dominerande linjen de senaste två decennierna” och påpekar att den ”andel av forskningsmedel som går direkt till universitet har stadigt minskat”. )

Jag klagar inte för egen del, då jag fått hyggligt med forskningsmedel, och kan arbeta en dag i veckan på sådana medel fram till 69 års ålder nästa sommar). Det är bra att Björklund vill förbättra skolan och forskningspolitiken, men det går väl att hitta någon som lämpligare för detta svåra arbete även i en Alliansregering? (S har inte skött dessa frågor bättre).
Det är oerhört nonchalant mot landet, de unga, ja hela befolkningen som det nu är.


intressant.se, , , , , ,

USA-bloggenHenriks Berggren i DN 5/9 Knut Lindelöfs DN 8/9blogg
Aftonbladet Expressen
SvD 1
SvD 2 Sveriges Radio SvT

<

Anders

, , , , , , , , ,
, , , , , , ,

14 svar till “1/3 i regeringen är universitets- ”drop-outs” – påverkas politiken?”

  1. Kul att regeringen framställer sig som experter på ämnen de knappast behärskar. Sedan kan man ju också undra varför så få har bakgrund som LO-arbetare? Forskare och LO-arbetare förenen eder för bättre representation!

  2. Javisst, inte en enda arbetare i ”arbetarpartiet” Moderaterna. En paradox om man tror dem. Hur många arbetare var det i Göran Perssons regering för resten? Är det inte lurendrejeri och kunskapsförakt att kalla sig arbetarparti utan arbetare, och låta en person utan egen universitetserfarenhet ha ansvar för forskning??

    I Alliansregeringen är Eva Björling docent, medan Östros var fil.lic.

  3. Nej, Jan Björklund vet ingenting om forskning, men det är fint att ansvara för forskningspolitik så därför sparkades Tobias Krantz – som ju faktiskt har disputerat…

    Jag är i och för sig inte särskilt insatt i huruvida Krantz gjorde ett bra jobb eller ej, men tyckte i alla fall att det var sympatiskt att man lät en disputerad ansvara för universiteten och forskningen i landet.

  4. Instämmer i din uppfattning gällande lämpligheten och fördelen med en disputerad person som ansvarig för forskningen. Dels har vederbörande egna erfarenheter och dels sänder det en positiv signal både till forskningsvärlden och till samhället i övrigt.

  5. Författaren och byråkratdödaren Anderz Harning brukade utnyttja sin demokratiska rättighet att ta del av offentliga handlingar, och begära ut politikers skolbetyg. Ofta förklarade de varför politiker var som de var.

    • Har han skrivit något om det?

      Själv tror jag inte att dåliga eller medelmåttliga skolbetyg säger så mycket. Det kan bero på bristande intresse och stöd, på en problematisk uppväxt eller omgivning etc. Mycket bra skolbetyg brukade säga en del, då betygen var mer tillförlitliga.

      • Visst har han skrivit om det! I åtskilliga tidningsartiklar och dessutom har han berättat om det i etermedia.

        Nej, du har rätt i att betyg inte säger så mycket som många tror. Allra minst numera.

  6. Detta luktar meritokratiskt överklassförakt gentemot icke universitetsutbildade. En stor del av den period som gav Sveriges inbyggare ett relativt sett bättre och tryggare liv styrdes av en regering med ytterst få ”disputerade”. Däremot hade många ministrar erfarenhet av klassförtryck och hårt arbete. Ministrarna bör ha anställda och rådgivare i sin närhet som är experter inom respektive gebit. Men att mena att krigsministern måste vara militär (med krigserfarenhet), att justitieministern måste vara jurist och att skolministern måste vara universitetsexaminerad är så stolligt som det kan vara. Det är med sorg jag hör många akademiker uttala denna åsikt. Det är ännu mera sorgligt att höra ”vänster”-akademiker framföra den
    GN b.p.

    • Jag håller med. Betyg eller avslutade akademiska studier är inte avgörande här. Man skall ha klart för sig att det finns gott om akademiker genom åren, med goda betyg, som har varit och är nog så usla som politiker.

      Det andas alldeles för mycket fördumning i att titta på den parametern allena.
      Även Björklund har väl en stab av människor bakom sig där man kan anta att det ingår akademiker.

      Sedan kan det förstås vara kul att tvåla till en å annan på högerkanten, för det är ett vanligt argument detta med utbildning och betyg, som de gillar att slå i huvudet på alla de ser som vänster. Men det är en annan femma det.

    • Vad gäller de statsbärande politikerna och deras eventuella bildning: Först måste vi göra klart för oss att regeringsinnehavet är en förvaltande uppgift. Staten är inte vi som de flesta fått för sig efter att ha läst Samhällskunskap i skolan. Det pratas om elitskolor, elitutbildningar och friskolor(finns det ofria skolor?) Företagen står i kö på de mest efterfrågade högutbildningarna, värvar och sponsrar blivande eliter. Det så kallade samhället är skyldigt att leverera(ta ansvar för behoven). Begreppet ”samhället” döljer sambandet stat-kapital. Vi vanliga skattebetalare är statens ”stora bank”.
      Dessa studerade, upplysta, oberoende politiker finns inte. Beroendet är alltför stort och därmed tar de sitt beroende-ansvar. Samhällsbygget kräver sina förvaltare.
      De moderna politikerna modeleras fram i diverse kanaler där förvaltare inskolas. Ungdomsförbund, kommunfullmäktige, fackföreningar etc. Ibland till och med i egenskap av att vara ”kändisar”.
      Tror någon att dessa sakernas tillstånd skulle förändras av skolad bildning?
      Vart tar de avdankade, förbigångna eller mest meriterade politikerna vägen, när förvaltandet inte längre är av intresse? Vi ser dem som landshövdingar, konsulter och lobbyister i tjänst hos kapitalet.

      Jag fortsätter att vänta på de politiker som i tribunen manar till kamp och kapitalismens avskaffande.

  7. Skrämmande uppgifter inför framtiden. Som nämnts var det nog inte heller bättre på s-tiden men det känns som dumheten accelererat de senate åren. Och det framstår allt klarare att en ledning inte kan utbilda unga till att kunna mer än vederbörande ledning, för då blir de unga ett hot. Det här är ett utmärkt exempel på det. Låt de unga tro att de är duktiga genom höga, förvisso inte sanna, betyg. Då får ju ledningen oxo högt betyg eftersom de klarat att utbilda de unga på ett ’bra sätt’. Så till slut har vi fått en nation med fullständigt inkompetenta nollor med högsta betyg. För säkerhets skull har vi satt högt pris på utbildningen för att inte riskera att för många, kunniga, kommer utifrån och kan riskera intentionerna bakom systemet. Bäva månde detta land inför framtiden eller den mörknande framtid är vår…

    • Att ministrarna har sakkunskap inom sina områden är givetvis en fördel, och det kan man som regel få utanför universitet. Av ministrarna tror jag det främst är viktigt att justitieministern har jur kand. Det väckte på sin tid uppmärksamhet att Anna-Greta Leijon endast hade ”proppen ” (den propedeutiska, förberedande, kursen) i juridik då hon blev justitieminister. Wikipedia skriver att hon ”som en av mycket få icke-jurister genom historien posten som Sveriges justitieminister”

  8. Synd om det uppfattas så. Jag skrev uttryckligen att ”Däremot kan man inte dra någon slutsats om begåvning eller lämplighet som politiker av dessa uppgifter”. Arbetslivserfarenhet är generellt sett viktigare. Vi har haft många utmärkta politiker utan någon högre utbildning. Men jag tror också att benägenheten för de som är ”drop-outs” (som ändå är något negativt) att prioritera utbildnings- och forskningsfrågor är reducerad

    Jag vill distansera mig från vad Frantzell skrev i sitt uppmärksammade blogginlägg 31/8: ”Och det vore onekligen enkelt att kräva en doktorsexamen eller åtminstone en masters av alla svenska ministrar. I Taiwan har många ministrar traditionellt haft doktorsgrader från ledande amerikanska universitet.