OBS! Detta inlägg är från Bilderblogg, http://bilderblogg.se. Användarnamnet Anders är fel (tekniskt misstag).

När Horace Engdahl 2001 berättade att V.S. Naipaul fått årets nobelpris i
litteratur med motiveringen: För att förenat lyhört berättande och omutlig
iakttagelse i verk som dömer oss att se den bortträngda historiens närvaro
utbrast en journalist i publiken Äntligen!

Bortsett från mitt instinktiva avståndstagande från den sortens
jippojournalistik så måste jag för en gångs skull hålla med. Äntligen!

V.S. Naipaul hade gett ut en mängd böcker, essäer, noveller,
reseskildringar. Bland romanerna så finns det några som för alltid kommer
att stå i min bokhylla. Ett hus åt Mr. Biswas och Där floden flyter förbi.
Mr. Biswas sägs vara ett porträtt av Naipauls far och handlar om någon
slags antihjälte, en person skildrad med mycket värme.

Där floden flyter förbi (Vid flodens krök, pocket) är en bok som jag redan
läst två gånger och den står på tur för omläsning. Som Afrikaskildring
står den i en helt egen klass, inget jag läst har doftat så mycket Afrika.
Jag har aldrig tidigare blivit så attackerad av moskiter och när det
regnat så har jag blivit sjöblöt. Sitter jag hemma i soffan så behöver jag
utrusta mig med oljerock, paraply och myggstift. Så bra skildras miljön,
så det vore rent av oklokt att inte förse sig med dessa tillbehör.

I Naipauls historiska reseskildringar använder han sig själv som redskap.
Han träffar olika människor och frågar om saker som han undrar över. Inte
på ett mästrande sätt, och inte med någon utpräglad journalistisk metod.
Han är lågmäld och ödmjuk. Det märks väldigt tydligt hur bra han trivs med
att delge andra sina upptäckter.

Bland litteraturpristagarna på 2000-talet så kommer Naipaul först alla
kategorier. J. M. Coetzee och Imre Kertsz får ursäkta. Ingen av dessa
författare kommer jag att läsa en andra gång.