Jan Myrdal om Henning Mankell

Vill gärna komplettera bilden av Henning Mankell med en artikel som Mankells gode vän Jan Myrdal skrivit. Detta har skett på uppmaning av JanMyrdalsällskapet (www.janmyrdalsallskapet.se), vilket är en mycket bra organisation – läs på hemsidan! Där finns också minnesord av sällskapets ordförande Cecilia Cervin.
Jan Myrdals artikel är personlig och nämner också Mankells socialistiska engagemang. Även New York Times berör i en lång artikel Henning Mankells politiska engagemang och skriver ”But he continued to espouse often controversial left-wing views. A virulent critic of Israel, he denounced the two-state solution as fraudulent. Writing for a leftist political blog, Pulse, after a visit to Israel and the West Bank in 2009, he called for “the fall of this disgraceful apartheid system.” In 2010 he was aboard one of the ships in the flotilla that tried to break Israel’s blockade of Gaza. In a confrontation with Israeli forces on one of the boats, nine people were killed. Mr. Mankell, who was on another vessel, was arrested and deported.”
images (40)
Jan Myrdals minnesord.
Nu fylls tidningar, TV och radio med minnesord om Henning Mankell, inte bara i Sverige.
Det är rätt. Han gjorde en stor insats, litterär men också politisk. En enhetlighet i livet och uppgiften många andra kolleger missar eller undviker. Till förfång också för sina ord.

Sorgen är verklig. Vi var på väg från Fagersta till Västerås på morgonen när Peter Curman ringde mig på mobilen. Han hade just läst en flash om att Henning Mankell dött. Andrea började gråta när jag sade henne det, de hade ju mycket kontakt in i det sista, brev och telefonsamtal. Så hjälplöst snyftande att jag måste avbryta samtalet med Peter.

Det var ju bara ett par dagar sedan jag talat med honom i telefon. Det gick honom bättre sade han, han hade inte smärtor men immunsystemet var så dåligt att han inte fått gå till Bokmässan för läkarna. Vi talade också om min nya bok som han läst inledningen till och trodde på.
Den personliga sorgen är kännbar. Jag hade själv just överlevt vilket han funnit bra men det blir allt tommare kring mig i livet efter att alltfler och fler dör undan. Numera också i den generation som jag kunde vara far till som Henning.
Men samtidigt är jag glad över att han slapp lida av sin skelettcancer som Delblanc. Jag ser att det står att han fått somna in stilla.

I de många nekrologerna fattas dock en del som jag skulle ha velat läsa. Det skrivs om Henning Mankells humanism, medkänsla, solidaritet men såvitt jag ser är det bara Pål Steigan i Norge och Jan Guillou i Sverige som tydligt skrivit att Henning Mankell var socialist på verkligt. Detta var honom inte bara en allmän medkänsla med de lidande i världen utan ett tydligt och klart medvetet politiskt ställningstagande som formats tidigt i handling. Inte som akademisk teori av läsning utan i praktiskt politiskt solidaritetsarbete samman med riktade studier. Henning Mankell var socialist i vår mening; en militant.
Henning_jan_pål-park
Bild. Henning Mankell, Jan Myrdal, Pål Steigan på seminariet om den viktiga norske maoisten och författaren Tron Øgrim i Oslo 2007.

Detta präglade också hans praktiska insatser, inte bara i Afrika utan även (om än ofta i tysthet) på hemmaplan. När till exempel Gun Kessle som nyvald ordförande med mycket hårda nypor var med om att rädda Folket i Bild ur den märkligt skapade ekonomiska kris i vilken den höll på att gå under vände hon sig till Henning Mankell som ställde upp. När han samman med Dan Israel år 2001 drog igång Leopard förlag var det för att med utnyttjande av de ekonomiska möjligheter hans arbete gett honom öppna för den litteratur ”det gode Selskab” här som där och nu som då vägrade erkänna. Alltså bryta den typiska svenska intellektuella isoleringen.

Mycket skrivs hur Henning Mankell skapade Kurt Wallander och så blev världsförfattare. Ja, han utvecklade den tradition Sjövall/Wahlöö inlett med sina tio kritiskt samhällsavslöjande polisromaner i serien ”Roman om ett brott”. Detta ingår i en allmän litterär genreomvandling i det plågade senkapitalistiska samhället. Som kommunist och med erfarenhetsbakgrund som Pinkertonanställd tog Dashiell Hammet (samman med andra ”hårdkokta”) årtiondena före det Andra världskriget ut brottet i samhällsverkligheten och föste därmed inför en bred läspublik undan den polerat samhällsbevarande pusseldeckaren i överklassmiljö.

Samtidigt som den tidigare borgerliga realismen formellt blir alltmer upplöst och publikt isolerad – akademisk, ”konstnärlig” och själsfin – har den som igenkännbar realism för masspubliken ersatts av ”deckaren”. Vilket formellt innebär inte bara en återgång som till Edgar Allan Poe (”Morden på Rue Morgue” och ”Det stulna brevet”) utan direkt till artonhundratalets stora realister vilka styrde en masspublik som Balzac (”En dunkel historia”), Willkie Collins (”Månstenen”) och Dickens (”Mysteriet Edwin Drood”.) Här måste skrivas något grundligt om Henning Mankells medvetandegörande betydelse. (Som nordiska exempel kan man ta Martin Andersen Nexø och Ivar Lo-Johansson och deras betydelse för samhällsomvandlingen här uppe.) Jag tvivlar dock på att nuvarande universitetsfostrade svenska akademiker förmår det stora perspektivet. Men jag litar på att det görs. Troligen på engelska eller franska.

Henning Mankells arbete förblir på detta sätt av mycket stor betydelse även om hans liv avslutats.

i Andra om: , , ,, , , , , , , ,

New York Times FIB:s hemsida Nekrolog över Henning Mankell Aftonbladet om FIB