Detta gästblogginlägg i 2 delar har skrivits av Maggan, en flitig läsare och kommentator här på bloggen. Hon presenterar sig så här: ”Maggan (Margret) är en 60-årig pensionär som är bosatt i Tyskland sedan länge, men som inte vill förlora kontakten med den anti-imperialistiska rörelsen i hemlandet. Därför läser jag regelbundet i Jinge.se, som jag tycker är mycket viktig, för den tar upp framför allt den imperialistiska politikens framsteg i världen. Jag är mycket tacksam för diskussioner om just det här temat: vi lever tydligen i förkrigstider mitt i Europa! Vilka orsaker detta har är viktigt för oss alla som kommer att drabbas av eventuella framtida krig på hemmaplan.”

Det marknadsekonomiska systemets seger över den reala socialismen grundlade för de västliga ledarmakterna en naturlig rätt att ta över öststaternas ekonomi. Öststaterna, som hade bestämt sig för en kapitalistisk ekonomi, var precis som väststaterna på det klara med, att kapital bara kunde komma från de stora nationerna och deras finanskapital och kapitalägare i väst. Ex-socialisternas avsikt att låta sig utvecklas av kapitalkraftiga intressenter, var alltså pålitligt inriktade på att göra affärer med västliga partner.

NATO
Men ur Nato:s synvinkel var detta inte en tillräcklig ”säkerhetsgaranti” – en ny kapitalistisk ekonomi på västeuropéernas bakgård var skäl nog att vilja säkra detta strategiskt. Man kunde ju inte lita på att de nya statsmakterna i öster skulle dra de riktiga slutsatserna av all förödelse den ekonomiska utvecklingen hade där. Att ”transformationen” tog ett katastrofalt förlopp, var inte så underligt, dess utgångspunkt var ju, att allt som fanns i de ekonomierna, inte var värt ett jota.
Det måste ju förhindras att suveräna stater med eget våldpotential och egna beräkningar skulle växa fram vid sidan om eller mot västmakternas anspråk på överhöghet och framför allt skulle inte Ryssland få ha kvar något inflytande där.
Nato var under det kalla kriget garanten för den kapitalistiska ekonomin i världen och att det så måste förbli har Nato-alliansen klarat av: den har slagit sönder Jugoslavien och tillsammans med EU ordnat med att de förstörda och lamslagna småstaterna fick demokrati och marknadsekonomi och nu hör till Västmakternas strategiska och ekonomiska område.

Inte utan skäl var regeringsperioden under en alkoholiserad ex-socialist för västmakternas strateger en lycklig, men förgänglig försyn, som utnyttjades så länge den fanns kvar – under Jeltsin-eran kunde Nato expandera ett bra stycke österut.
Men det blev allt tydligare att den atlantiska alliansens båda ”pelare” inte alltid samarbetade när Ryssland samtidigt skulle trängas tillbaka: Nato-expansionen och EU:s östra partnerskap genomfördes utan ”riktig” arbetsdelning. Européerna tänkte erövra de nya öststaterna och utvidga sig själva till ett strategiskt viktigt och autonomt maktblock, som kan definiera och utforma världsordningen i konkurrens till USA.

För EU:s ledarmakter blev Jugoslavien-kriget nämligen en ögonöppnare som fick dem erkänna att de inte var i stånd till autonom krigföring på sin bakgård, utan var beroende av USA:s krigsmakt. Och det tänker de emancipera sig ifrån. Nu är USA fortfarande den överlägsna världsmakten, större än någonsin. Ingen av de övriga Nato-medlemmarna har makten att vägra att gå USA:s ärenden. De kan antingen hänga med på det och på det sättet utöva sitt inflytande (det gör Sverige), eller också stå åt sidan (Tyskland och Frankrike) och se på hur USA ordnar saken utan dem. Och därför har frågan uppstått, om Nato-alliansen överhuvudtaget fungerar för dem.

USA ser saken så, att om deras ovilliga allierade inte kan förhindra Nato:s funktion, betyder inte det att de inte skulle kunna motverka militära insatser. Detta underblåser periodiskt USAs missnöje över sina partner och över alliansen som sådan. Vid det här laget betraktar Amerika Nato-alliansen inkl. den militära infrastrukturen bara som ett verktyg i sin stora globala verktygslåda, vars viktigaste del i varje fall är den stora hammaren USA:s krigsmakt, inklusive kärnvapnen, och därjämte talrika andra allianser, special relationships och partnerships etc. som underhålls.

Men det är just för att USA har de här alternativen, som de kan övertala sina partners att stödja USA:s säkerhetspolitik, eller i alla fall inte motarbeta dem. Detta kunde ju undergräva USA:s överhöghet i alla strategiska ordningsfrågor inom NATO – och att medlemmar av den stora transatlantiska alliansen bygger upp militära ”dubbelstrukturer” är förargligt för den militära världsmakten.

Det är det nuvarande, för en krigsallians egenartade skälet för att Nato existerar än idag. Tydligen anser USA det vara bekvämare och deras europeiska allierade anser det fortfarande vara säkrare att inte säga upp alliansen, trots alla motstridigheter som finns. Tillsvidare säkerställer de den civiliserande effekten som Nato alltid har haft: medlemmarna börjar inte krig mot varandra, utan deltar bara i den så ohämmade ”fredliga” konkurrensen om den ekonomiska och politiska avkastningen ska ha för den egna nationen.
Med sitt ”njet” till att flytta över Ukraina till Väst har Putin på avgörande sätt förändrat den hittills gällande världsordningen.

Ryssland och Ukraina.
Ryssland har ekonomiska intressen, som Ukraina enligt de ryska ledarna måste respektera: Den ekonomi som överlevt Sovjetunionens sammanbrott, bygger på en gemensam produktion, som fungerade för båda länderna. Beroendet av varandra, särskilt det ömsesidiga samarbetet inom vapenindustrin och den gemensamma infrastrukturen, upphävdes ju inte genom den nya gränsdragningen. Ukraina är transit-land för Rysslands energi-exporter. Ukraina hade med Krimhalvön en strategiskt behärskande ställning när det gällde Svarta Havet och Azovska Sjön, inte minst med Rysslands arrende för Svartahavs-flottan. Och Ukraina är med sin stora landareal en buffert mellan den ryska västgränsen och NATO:s östliga utvidgning.
Alla dessa intressen undergrävdes av EU:s associeringsplan. EU-erbjudandet siktade ju på att bryta loss Ukraina från alla relationer och beroenden med Ryssland, och på att landet ska hamna under EUs förmyndarskap.
Detta förstör de dittills fungerande ekonomiska relationerna med Ryssland. Och eftersom historien lär, att EU:s östutvidgning ur rysk sikt går hand i hand med NATO-partnerskap/anslutning, var Putin säker på att flottbaskontraktet på Krim skulle sägas upp av Ukraina och att den långa gränsen till Ukraina skulle bli en NATO-gräns.
Och Putin var inte beredd att acceptera detta som en kollateralskada på grund av sin appeasement-politik (avspänningspolitik) gentemot Väst. Allt detta klargjorde för Putin, att de ryska intressena skulle skadas med uppsåt. De ryska försöken att med påtryckningar och erbjudanden förhindra EU-associeringen, tillintetgjordes genom statskuppen mot Janukovitj-regeringen. Vid det här laget – med säkerhetsavståndet på ett år – vet man ju om att USA & Co hade organiserat kuppen, vilket man ju kan läsa i alla antiryska media.

Sedan dess sitter en kuppregering vid rodret i Kiev, vars provästliga antiryska kurs kräver ukrainskt medlemskap i NATO. För detta förehavande behöver USA sina europeiska allierade. Ryssland ska på dubbelt sätt tvingas på Ukraina-kriget, nämligen att kriget kommer att fortsätta tills Kievregeringens krav på hela det ukrainska området uppfylls och att avskräcka Ryssland från att agera för sina intressen:
Diplomatiskt är EUs agerande OK så länge det ligger på USAs linje – ensidig skuldbeläggning av Ryssland, Putin ska inte få förhandla. Om inte, så ignoreras och torpederas EU:s förslag; européerna ska ju vara funktionella för världsmakten.
Ekonomiskt lever sanktionerna mot Ryssland av att landet är så integrerat i världsmarknaden och särskilt med EU. De ekonomiska relationerna är numera ”strategiska” och används som vapen i ett ekonomiskt krig mot Ryssland. Egna ekonomiska förluster är kollateralskador. Sanktionerna är inledningen till en konfrontation som sträcker sig mycket vidare och ska därför inte vara tidsbegränsade.

EU och Europa.
Militärt ska européerna engagera sig enligt USA:s definition. Europas regeringar uppmanas av amerikanarna att höja sina försvarsbudgetar och utrusta den nya supersnabba NATO- interventionstruppen i frontstaterna. På det viset vill USA få européerna att godkänna alla medel som Washington anser nödvändiga för att bekämpa den ryska makten och göra det till sin sak. Den nya östliga NATO-fronten ska avskräcka ryssarna och demonstrera att hela alliansen står som en man mot dem. Det innebär en ny betydelse av NATO-alliansen för den amerikanska ledarmakten: Den europeiska kolonnen ska bekänna sig till fiendskapen mot Ryssland. Även om européerna har sina egna synsätt på saken, så ska de absolut rätta sig efter USA – detta är nämligen en fiendskap som Europa endast kan uthärda, om de endräktigt sluter upp bakom USAs beskydd. Det är alltså inte att undra på, att Amerikas politiker har en massa att göra för att få till det.

Det är så klart: EU, speciellt ledarmakterna Tyskland och Frankrike, är ense om att Ryssland måste bekämpas. Putin vill inte finna sig i Europas stormaktspolitik i sitt grannskap. EU demonstrerade med associeringspolitiken att Ukraina måste bli med i EU-klubben och att detta inte tål några invändningar – varken från Ukraina eller Ryssland. Politiker och massmedia tuggar sen dess fradga med hetsen mot Putin och behöver inte uppmanas av USA till det. Även i den praktiska politiken är de redo att göra gemensam sak med USA och Nato emot Ryssland.

Men deras avsikter att eftersträva egen hegemoni på kontinenten, är så oförenliga med USAs intressen, att utformningen av den antiryska politiken har blivit en principiell strid mellan de europeiska stormakterna och USA, och dessutom lett till osämja inom Europa. Att USA tar itu med Ryssland utan att konsultera sina europeiska partner och samtidigt kräver att den politiken ska gälla för den västliga alliansen som helhet, gör nämligen åverkan på EUs hegemonisträvanden. EU-diplomatin har svårt att hävda sig gentemot konfliktparterna USA, Ryssland, Ukraina och även Polen. Det är inte bra för deras roll som ”fredsmäklare” – så kallas ju statsmakter som själva vill bestämma hur de aktuella politiska konflikterna i världen ska lösas.

Det är främst olika politiska fraktioner i USA, som inte är eniga om vilken skada den europeiska diplomatin vållar. Republikanerna i senaten fördömer EU-diplomatin som eftergiftspolitik och svek mot det ukrainska folket redan innan förhandlingar påbörjats; den andra sidan välkomnar initiativen, därför att dessa tydliggör för ryssarna att Amerikas krav är alternativlösa. Men är även skeptiska, för att ryssarna inte är att lita på, och européerna kanske inte står redo att trappa upp militärhjälp till Kiev och skärpa sanktionerna mot Ryssland.

EU-staternas ekonomi tar skada av att den amerikanska politiken har tillspetsat motsättningarna: De lönsamma ekonomiska relationerna till Ryssland har tagit varaktig skada.
Och inbördeskriget i Ukraina suger visserligen inte musten ur politiken att hela Ukraina måste föras till den europeiska makten, men försämrar med varje dag som går utsikten till det som de en dag möjligen ska få ta i besittning: en stor ”failed state”, utarmad och förstörd både av ”systemtransformationen” och inbördeskriget, med en splittrad befolkning, med olika grupper som hatar varandra.

På det militära planet har EU all orsak att frukta krigets framtida perspektiv: inte bara en oöverskådlig fortsättning av inbördeskriget, utan utöver detta hotar en kvalitativ eskalation, som inte bara innebär de vanliga civila skadorna – utgifterna som kommer att behövas för att Ukraina inte ska falla ihop – och även för den militära upptrappningen, som USA kräver av européerna. Dessutom hotar ställföreträdar-kriget att eskalera till en kärnvapenkonflikt med Ryssland.

Men den egentliga sprängkraften för Europas ledarmakter är att detta innebär att EU-blockets fredliga imperialism tar skada: Den europeiska imperialismen har hittills utgått från att de stora krigskonflikterna var undanstökade: nämligen de båda världskrigen; västmakterna i Nato var ense om att inget våld inom alliansen ska brukas; för resten av världen garanterar den amerikanska supermakten med sitt våld att ingen annan stat på jorden kan undandra sig västmakternas anspråk på politisk underordning och ekonomisk användning – även om detta inte alltid godtagits av de europeiska partnerna. Lönande affärer med Ryssland inleddes. Kriget som står framför dörren och som Europa inte kan kontrollera själv och framför allt ovissheten om vilka konsekvenser ett storkrig skulle ha, kan leda till att EU inte längre kan krypa under den militära supermakten USAs skydd.

Det fina europeiska freds-projektet, som grundar sig på att suveräna stater kan utnyttja varandra ekonomiskt, och att konkurrensens ensidiga resultat och därur följande krav på politisk och ekonomisk underordning, inte genomförs med våld, utan självklart är ”nödvändigheter” som förhandlats fram, är hotat: Den hierarkiska författningen med överstatliga institutioner; anslutningen av nationer med betingad suveränitet; maktprojektionen gentemot resten av världen – när Europa själv dras in i ett krig på sin östra kant, försvagas fundamentet för en fredlig imperial politik.
Tyskland och Frankrikes roll.
Dessutom avtar Tysklands och Frankrikes ekonomiska och politiska hegemoni redan idag, för att inte alla EU-partner är så medgörliga längre. I den mån som USA skärper konfrontationen mot Ryssland ser sig Polen och de baltiska staterna uppmuntrade att anropa USA (”vem skyddar oss mot Ryssland?”) som skyddsmakt. De vill inte heller ovillkorligt underordna sig de riktlinjer som EUs ledarmakter har definierat.
Även Storbritannien demonstrerar för konkurrenterna i EU, att Great Britains militärstyrka är överlägsen och oberoende av dem, och utnyttjar samtidigt med sin traditionellt halvt externa ställning till EU-blocket att USA forcerar fiendskapen mot Ryssland.
Tyskland och Frankrike som vill ha inflytande över hela kontinenten, bestämmer alltså inte längre linjen i de fundamentala konflikterna i Europa. De måste frukta den frihet som Amerika har och praktiserar. Därför krävs inte bara att Ryssland ska kapitulera, utan att konflikten måste lösas diplomatiskt.

Objektivt må det vara något motstridigt att bekämpa och tränga tillbaka Ryssland geopolitiskt och samtidigt envisas med att detta måste klaras av utan militära medel. Men för den tysk-franska ledarduon innebär ju denna motsägelse att man inte är nöjd med rollen att bara befinna sig i ett utsatt läge. De vill helt enkelt bevaka sin rätt till europeiskt ledarskap även när det gäller europeiska konflikter i sådan storleksordning som nu – gentemot Ryssland, USA och de europeiska konkurrenterna. Diplomatiskt är Tyskland och Frankrike med på att fördöma och frysa ut Ryssland.

Även de besvärjer faran av en ny rysk imperialism, som endast ska kunna bemötas med västmakternas enhet inom NATO. De demonstrerar enighet inom NATO, avvisar alla ryska krav, allt för att hota Ryssland och trovärdigt visa, att det enda alternativet till deras diplomati vore att konflikten med Ryssland skärps. Merkel vill med alla medel ha en fortsättning av diplomatin, helt emot republikanerna kring McCain i US-senaten. Hon tänker inte agera som postiljon till Amerikas påtryckningar och skenbara offerter, utan vill förhindra att kriget fortsätts och utvidgas till västeuropeiskt område.
strong>EU-makterna försöker skada Ryssland ekonomiskt med sanktioner för att tvinga landet att ge med sig. Just för att de ekonomiska relationerna med Ryssland har utvecklats så bra de senaste årtiondena, att de genomsyrat det ryska näringslivet, är avbrottet av affärs-relationerna ett lämpligt medel att skada landets ekonomi varaktigt. Sanktionerna är kopplade till Minskavtalens fullständiga genomförande och EU tänker vidta nya sanktionsåtgärder ”vid behov”.
* http://www.consilium.europa.eu/sv/press/press-releases/2015/03/conclusions-russia-ukraine-european-council-march-2015/
Den militära komponenten är naturligtvis kvar, men just därför vill EU:s ledarmakter självständigt kunna kontrollera skeendet, ju mer USA trappar upp ställförträdarkriget i Ukraina och Ryssland reagerar på samma plan. EU har inget emot att utrusta NATO:s nya spjutspets-länder mot Ryssland med trupper och vapen, för så är man del av alliansens avskräckningspolitik mot Putin, med förhoppningen att åtminstone i Europa bli egen herre över USA:s militära strategi. Den amerikanska eskalationen ska inte bli så varaktig att EU måste rätta sig efter den, på bekostnad av sin självständiga maktprojektion.
Ska alltså NATO få uppleva en ny guldålder, om EU går med på en långvarig militär konflikt i östra Europa? Eller kommer en konfrontation med världsmakten att splittra alliansen? Eller kommer den explosiva motsättningen att uppskjutas så att NATO-alliansen håller?

Exkurs: Att EU som bevis för sin utomordentliga generositet hänvisade till, att associeringsavtalet var det ambitiösaste erbjudande som unionen någonsin har gett, det har sin riktighet. Det rör sig nämligen om en omfattande påtrycknings-lista, som utnyttjar Ukrainas nödläge, och som Europa tänker använda som hävstång, för att binda Ukraina till EU-området.
EU-kommissionens ordförande Barroso har sagt: ”Endast med stark politisk vilja och engagemang från båda sidor kommer det östliga partnerskapet att uppnå sitt mål, politisk associering och ekonomisk integration. Vi måste göra en ännu större investering i ömsesidig stabilitet och ömsesidigt välstånd. Detta kommer snabbt att uppvägas av stora politiska och ekonomiska fördelar och leda till ökad stabilitet och säkerhet både för EU och för våra samarbetspartner i öst.”
* http://europa.eu/rapid/press-release_IP-08-1858_sv.htm
Man ville ju framför allt hjälpa landet: Ett land, som å ena sidan lidit av fundamentala politiska motsättningar och å andra sidan befann (och fortfarande befinner) sig nära en statsbankrutt: Sedan Lehman-krisen hade finansmarknaderna hyst tvivel på Ukrainas kreditvärdighet, staten kunde enbart med möda refinansiera sina skulder på finansmarknaderna. Eftersom Ukrainas regering inte ville underkasta sig IMFs villkor för stödlån, betalades inte det avtalade stödet ut.
I detta krisläge erbjöd Europa Ukraina frihandelsavtalet DCFTA, som inte bara skulle öppna marknaderna, när tull och kontingenter reducerats; det skulle framför allt leda till att lagar, normer och regleringar i alla ekonomiska sektorer ”harmoniseras”.
* http://eeas.europa.eu/delegations/ukraine/documents/virtual_library/vademecum_en.pdf

intressant.se Ukraina, Ryssland, Putin, politik, USA, Kerry krig, desinformation ekonomi imperialism, Sochi NATO EU, Iran

Globalresearch V Kozin 18/6 Pål Steigan 28/6 Pål Steigan 27/6 IBS Ukraina Deutsche Welle Sven Hirdman DN Debatt Aftonbladet 21/6 Nyhetsbanken DN 21/6 Wolodarski Washington blog Steigan 14/5 Steigan 17/5 DN 13/5 New York Times 16/5 Nuland i Kiev Post Pepe Escobar i Globalresearch Pål Steigan 27/4 Pål Steigan 21/4 Grardian 16/4 Expressen 21/4 DN 14/4 DN 17/4 Pål Steigan 14/4 Pål Steigan II 14/4 DN Kolumnen 7/4 Pål Steigan 6/4 Information från Ukrainas försvarsdepartement Namnuppropet