Denna mycket intressanta artikel är skriven av Garikai Chengu, doktorand vid Harvard-universitetet och publicerad i Counterpunch 3 februari 2015. Artikeln har översatts av journalisten och skribenten Åke W Bergh, som tidigare översatt värdefulla artiklar, och även skrivit sådana själv, något som ökat kvaliteten på denna blogg. Blogginlägget berör bland annat Saudiarabien, ett högst aktuellt land i svensk debatt och politik idag. Och sanktioner är ju aktuella idag då EU och USA behåller denna form av krigföring mot Ryssland
Under sin nyligen bortgångne kung Abdullah spelade Saudiarabien en högst förrädisk roll i världspolitiken: dess oljedrivna amerikanska militarism och dess pengar att finansiera islamisk extremism.
Saudiarabien utgör kanske den största inneboende motsättningen i amerikansk utrikespolitik.
Tidigare var penningvärdet knutet till guld. När bankerna lånade ut pengar var deras guldinnehav den begränsade faktorn. Men 1971 avskaffade president Richard Nixon guldmyntfoten för sitt land. Nixon och Saudiarabien träffade ett avtal där den enda valuta som Saudiarabien kunde sälja sin olja var i amerikanska dollar. Det saudiska kungariket skulle i sin tur se till att deras vinster av oljehandeln flödade tillbaka till amerikanska banker samt till köp av amerikanska statspapper. I utbyte utlovade USA den saudiska regimen militärt beskydd och militär hårdvara.
Det var början till något stort för USA. Tillgång till olja definierade 1900-talets imperier och petrodollarn var nyckeln till USA:s utveckling som världens enda supermakt. Systemet med petrodollar omfattade snart mer än olja och den amerikanska dollarn blev reservvaluta för globala affärer för de flesta råvaror och handelsutbyten i stort. Detta system gör att Amerika kan behålla sin dominerande ställning som världens enda supermakt, trots dagens 18 biljoner (18 000 miljarder) dollar i skulder.
Hot från någon nation att underminera petrodollarn ses av Washington som liktydigt med en krigsförklaring mot USA. De senaste årtiondena har Irak, Iran och Libyen hotat ”cleara” sin oljehandel i andra valutor. Med det har de alla blivit föremål för amerikansk aggression.
I slutet av andra världskriget utfärdade president Truman en order för amerikanska bombplan att fälla ”Fat Man” och ”Little Boy” på de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Runt 140.000 människor dödades och de ohyggliga bilderna från den massakern som cirkulerade runt i världen orsakade en allmän upprördhet utan motstycke. Något som tvingade amerikanska beslutsfattare att utforma ett mer subtilt massförstörelsevapen: sanktioner.
Sanktioner ses ofta som ett mindre destruktiv alternativ till militärt våld. Inget kan vara mindre sant. Amerikanska sanktioner har dödat fler oskyldiga människor än alla nukleära, biologiska och kemiska vapen som någonsin använts i mänsklighetens historia. Financial Times citerar sanktionsexperten Geoff Simons som visat att ”två tredjedelar av världens befolkning är föremål för någon form av amerikanska sanktioner.” Sanktioner är det 21:a århundradets klart mest potenta massförstörelsevapen.
Man hävdade att Irak utgjorde ett kärnvapenhot; Irak var ett terrorstat; Irak var knuten till al-Qaida. Alltsammans rena påhitt. Vad den amerikanska administrationen inte berättade var att främsta skälet till att störta Saddam, och utsätta Iraks folk för sanktioner, var det faktum att Irak planerade frångå dollarn i sin oljehandel.
FN uppskattar att 1,7 miljoner irakier dog på grund av Bill Clintons sanktioner; 500.000 av dem barn. År 1996 ställde en journalist i direktsänd TV förra amerikanske utrikesministern, Madeleine Albright, en direkt fråga om dessa FN-siffror, särskilt om barnen. USA:s högsta utrikespolitiska tjänsteman svarade: ”Jag ser detta som ett mycket svårt val, men anser det vara väl värt priset.”
Det är uppenbart att USA sanktionspolitik är inget annat än avsiktligt folkmord och utarmning.
År 1967 ärvde överste Gaddafi ett av Afrikas fattigaste länder, när han härom året mördades hade samme Gaddafi förvandlat Libyen till Afrikas rikaste nation. Gaddafi s främsta brott, i USA/Natos ögon, var hans önskan att sätta sin befolknings väl före utländskt kapital – och hans strävan att skapa ett starkt och välmående Afrikas förenta stater. Centralt för Gaddafis vision för ett enat Afrika var en gemensam afrikansk valuta baserad på guld. Gaddafi planerade upphöra med att sälja libysk olja för amerikanska dollar. I augusti 2011 konfiskerade president Obama 30 miljarder dollar från Libyens centralbank, pengar av Gaddafi öronmärkta att inrätta en afrikansk centralbank för införande av en guldbaserad valuta.
Hade Gaddafi kunnat införa sin guldbaserade monetära revolution hade översten säkert uträttat mycken nytta för sitt folk och för världen i stort. Men Afrika har världens snabbast växande oljeindustri, och en övergång till en gemensam afrikansk valuta för denna handel vore särskilt förödande för den amerikanska dollarn, den amerikanska ekonomin, och särskilt den elit som ansvarar för systemet.
Det var av just den anledningen som president Clinton undertecknade den numera ökända sanktionslagen för Iran-Libyen. Det libyska folket var särskilt känsligt för effekterna av dessa sanktioner eftersom Libyen importerade 75 procent av sin mat, och oljeexporten utgjorde 95 procent av landets intäkter. FN:s barnfond rapporterade att dessa sanktioner orsakade omfattande lidande bland civilbefolkningen genom ”allvarligt begränsande leveranser av bränsle, tillgång till kontanter, medel för påfyllning av livsmedelslager och nödvändiga mediciner.” Uppenbarligen är amerikanska sanktioner svåra brott mot mänskligheten; för inte så länge sedan var Irak och Libyen Mellanöstern/Nordafrikas mest utvecklade sekulära stater, de med den högsta regionala levnadsstandarden. Idag har intervention och sanktioner förvandlat Libyen och Irak till två av världens mest plågade länder.
Iran är ytterligare en nation alltmer plågad av amerikanska sanktioner. En underrättelserapport som godkänts av alla 16 amerikanska underrättelsetjänster bekräftar att Iran avslutade sitt kärnvapenprogram redan 2003. Sanningen är den att alla iranska kärnvapenambitioner, verkliga eller inbillade, är en följd av amerikansk fientlighet mot Iran, inte tvärtom. Sista gången Iran invaderade en annan nation var 1738. Sedan självständigheten 1776 har USA utsatt andra länder för över 50 militära invasioner och interventioner. Såsom Iraks ”massförstörelsevapen”, har USA använt det imaginära iranska kärnvapenhotet att genomdriva sanktioner som nu utarmar Irans befolkning.
I början av 2007, vid ett OPEC-möte, uppmanade Irans president Mahmoud Ahmadinejad införandet av en alternativ valuta att ersätta den amerikanska dollarn i oljehandeln, och i december samma år slutade Iran sälja sin olja i dollar. Tre månader senare satte man upp en egen iransk oljebörs (IOB) på Kish Island för handel av av olja, petrokemiska produkter och gas i andra valutor än amerikanska dollar.
Irans trots har medfört att USA infört en förlamande uppsättning sanktioner mot landets 75 miljoner medborgare. Sedan 2010 har dessa amerikanska ”massförstörelsevapen” kostat Iran motsvarande 120 miljarder dollar i förlorade intäkter; de omfattar även förbud mot viss import av läkemedel och livsmedel. Trots statliga subventioner till Irans fattiga, har priserna på stapelvaror som mjölk, bröd, ris, yoghurt och grönsaker, minst fördubblats sedan sanktionerna inleddes, i vissa fall ökat tre och fyrfaldigt. Den framträdande amerikanska politikern Brad Sherman anmärkte, ”kritiker av sanktioner hävdar att dessa åtgärder kommer att skada det iranska folket. Uppriktigt sagt, vi behöver göra just det.”
Sanktioner är lika moraliskt oförsvarbara som de är kontraproduktiva. Ju mer Amerika inför sanktioner mot länder för att de sluta att handla med dollar, desto mer reagerar dessa länder på amerikanska sanktioner med att helt upphöra att använda dollar. Det hela liknar mest att försöka släcka en brand genom att duscha med bensin.
Sedan 1980 har USA stadigt utvecklats från världens främsta borgenär till världens mest skuldsatta nation. Men tack vare den enorma globala artificiella efterfrågan på sin dollar, kan Amerika fortsätta sin exponentiella militära expansion, trots rekordunderskott och ohämmade utgifter. Med dollarn som global reservvaluta kan amerikaner idag fortsätta att åtnjuta något av världens högsta levnadsstandard.
USA:s största export har traditionellt utgjorts av varor ”made in USA”. Idag är USA:s främsta export den amerikanska dollarn. Varje land som hotar den exporten ansätts oundvikligen av USA:s näst största exportprodukt: dess vapen, och bland dem främst just dess massförstörelsevapen i form av sanktioner.
i Andra om: valuta, kapitalism, Politik, dollar, massmedia petrodollar, demokrati sanktioner,
USAimperialism
, krig, Irak,folkrätt valuta, sanktioner
Artikeln i Counterpunch
BBC-undersökningen 2009 Cleveland Leader 9/4 2009 Frågeundersökning 2011 Pew Research Gallupundersökningen om USA som hot Globalresearch 15/12 Gulf Today 15/12 AB 13/12 Democracy Now London Review of Books Nyhetsbanken UD blogg Intervju med Putin mm Globalresearch artikelFria Tidningen 13/9 FIB-Kulturfront Reuters 16/9 SvD 3/9 DN 27/8 DN 28/8 DN 2 28/8 SvD 24/3 DN 21/3 SvD 22/3Svensson-bloggen Guardian Independent Amnesty SvD 15/3 Knut Lindelöfs blogg Aron Lund SKP-bloggen AFP