I veckan har jag läst ett par deckare av den isländska författaren Arnaldur Indridason.

Han har lyckats med bedriften att tilldelas priset för bästa nordiska kriminalroman två gånger, och det är han den första som lyckats med.

Första gången för boken Glasbruket, och nu senast år 2003 med Kvinna i grönt.

Arnaldur arbetade under många år på Morgonbladet, som är Islands största tidning. Han har också studerat historia, något som man snabbt inser när man läser hans bägge deckare.

Men ”bägge” är fel ord eftersom han har skrivit minst fem stycken, men jag tror att det bara är dessa två som är utgivna på svenska.

Böckerna handlar om kriminalaren Erlendur på Reykjavikpolisens mordkommission, och hans bägge medarbetare Elinborg och Sigurdur.

Dessa bägge böckers intrig påminner till viss del om varandra, men det är inte något som stört mig.

Huvudpersonen är en tämligen socialt misslyckad person, men givetvis utrustad med en detektivs bästa vapen, en näsa som en blodhund.

Reykjavik känns förvånande oexotiskt och skulle lätt kunna ersättas med vilken annan huvudstad som helst, ja i vart fall om man kan gå vilse på något fjäll utanför stan.

Så jag stryker väl Stockholm, Helsingfors, Köpenhamn och tyvärr även Oslo då.. :-)

Indridasons styrka är själva berättandet. Intrigen är spännande, men på något sätt vill ingen av böckerna riktigt släppa taget och nå till det verkligt dramatiska. Det är lite trist att jag redan efter halva böckerna ungefär vet på ett ungefär hur det ska sluta.

Det får mig att fundera lite över priset som ”Nordens Kriminal-roman”. Vi har flera svenska författare som oftast skriver lika bra, men för all del. Böckerna är läsvärda även om de troligen inte kommer att gå till historien som kioskvältare precis..

Men ok, visst är de värda en 3:a på en femgradig skala..