Idag ser vi till fullo effekterna av socialdemokraternas misslyckade partiledarval förra gången det begav sig, man valde fel person för fel jobb och i fel tid.
Man fick en partiledare som hellre kallade sig för ”en social demokrat” i stället för ”demokratisk socialist”.
Idag får vi alla betala priset för detta, i alla fall alla vi som inte äger en rejäl förmögenhet. Man fick en partiledare vars ideologiska djup var mindre än en ordinär vattenpöl efter ett stilla sommarregn. Partiet styrdes i ännu högre utsträckning än tidigare över till att helt och enbart koncentrera sig på att behålla makten. Inte ens kadern av gamla gråsossar kände sig hemma längre, och den ideologiska debatt som faktiskt funnits tidigare – försvann helt.
Som en direkt följd av bristen på ideologisk grundsyn startades utförsäljning och konkurrensutsättande av mycket av det som vi tidigare betraktat som självklara områden för staten. Infrastruktur i form av kraftdistribution, järnvägs och annan kollektivtrafik, och till och med stora delar av vård och omsorg privatiserades. Som ett direkt resultat av detta har vi idag fått en ny regering vars mål för landet tycks vara att nedrusta det sista av det vi kallat välfärdssamhället. Man tänker sälja ut vad man kan av våra gemensamma resurser i form av allmänt ägda företag och verksamheter.
Ser man hur det socialdemokratiska arbetarpartiet ser ut idag så visar det sig att många av dess representanter är sociala demokrater i stället för demokratiska socialister. Man behöver bara vrida på huvudet lite i bloggosfären för att se ”sossar” som lika gärna kunnat vara medlemmar i moderaterna eller något av de andra högerpartierna. Ett av skälen till att det har blivit så är att partiets ledning valt att försöka behålla regeringsmakten i stället för att behålla partiet självt. Givetvis har det inneburit att man dragit till sig många som tänkt sig att göra karriär inom partiet. Man ser att ledande partiföreträdare får råd att skaffa sig rejäla herrgårdar och får miljoninkomster efter att de sparkats ut från partiet, och det gäller inte bara Göran Persson.
Idag står inte frågan längre och stampar kring hur partiet ska komma tillbaka, nu handlar det uteslutande OM partiet ska förmå att återgå till en traditionell socialdemokratisk politik. Själv tror jag inte att det längre finns några möjligheter. Det är alldeles för många borgare i partiet idag så om en demokratisk socialist höjer rösten så blir vederbörande direkt utfrusen. Något som vi faktiskt också har sett exempel på.
Jag tror inte att partiet befinner sig vid en skiljeväg. Jag tror möjligen att den skiljevägen passerades för tio år sedan, kanske längre tillbaka än så. Vilka konsekvenser det får för dem som idag betraktar sig som demokratiska socialister vet jag inte riktigt. Många väljer (s) i valen på grund av traditioner, att somliga av de som ger upp slutar rösta eller väljer ett missnöjesparti är kanske naturligt. Ungefär på samma sätt som de röstade på moderaterna i fjol på grund av att alla var så genuint trötta på Persson och hans fasoner. Några går givetvis till vänsterpartiet, om inte förr så inför valet 2010, men i slutändan så tror jag att socialdemokratiska arbetarpartiet spricker som ett troll i solsken.
Den enda möjligheten som (s) har idag är en genomgripande idépolitisk debatt som gör partiets grundpelare synliga för var och en av medlemmarna och alla tilltänkta väljare. Man måste städa ut moderaterna ur partiet. Bloggande borgare som kallar sig socialdemokrater bör givetvis rekommenderas att fortsätta sin politiska karriär i ett borgerligt parti. Men den självsaneringen måste komma inifrån partiets eget led.
När bloggande högersossar skriver om valet så handlar det om att skaffa en politik för jobb, inte en politik med någon slags ideologi som grund. Samma högersossar är positiva till pigavdrag och annan högerpolitik. Inte med ett ord har jag sett dem nämna något om ideologisk grundsyn, eller demokratisk socialism.
Aldrig någon gång…
Andra bloggar om: Socialdemokrater, Högersossar, Idédebatt, Demokratisk Socialism, Karriärister, Välfärdssamhället, Göran Persson, Ideologi, Stagnation, Maktpolitik, Politik
[tags]Socialdemokrater, Högersossar, Idédebatt, Demokratisk Socialism, Karriärister, Välfärdssamhället, Göran Persson, Ideologi, Stagnation, Maktpolitik, Politik[/tags]
36 svar till “Den socialdemokratiska idédebatten”
Allt det där upptäckte jag som tonårig i en diskussion med min mamma för ca 50 år sedan. Det var tryck från henne och omgivningen på att jag skulle gå med och att det skulle vara bra för mig personligen. Mitt beslut blev att inte gå med s. Långt senare, efter många år av händelserikt liv gick jag med i ett annat parti som jag numera har lämnat.
Men du missar den verkliga poängen, det gäller inte bara s utan samtliga riksdagspartier. De ideologiska linjerna har tonats ner och de har blivit försörjningsapparater för en liten krets. Orsaken till detta ligger i den odemokratiska struktur de har. Strukturer som var ett framsteg när de kom men som har stagnerat och deformeras för att trygga makten till ett lite fåtal i varje parti.
Dessutom är den politiska och ideologiska debatten i mycket hög grad inriktad på att se i backspegeln och helt utan framtidsvisioner och perspektiv.
Eländet får givetvis till följd att det andra falska arbetarpartiet tar fler röster i nästa val, nämligen sd! Och ännu fler vid valet därefter.
Kerstin, vilket är det falska arbetarparti är det som är först.
Vilket är problemet, att SD kanske tar 4% av de avgivna rösterna eller att nästan 20% låter bli att rösta.
I nästa alla val har andelen röstskolkare varit på den nivån. Partierna har förklarat det med att det är sjuka och gamla som inte kan och orkar rösta. Jag har svårt att tro att en femtedel av den vuxna befolkningen är så dålig.
Att det handlar om partierna och att folk misstro för dem är ju det logiska svaret egentligen. Det misstroendet lämnar utrymme till SD och i det sura äpplet vill inte partierna bita i.
Bra att du kommit till den slutsatsen. Något som jag ansett länge. Det som behövs är alltså ett trovärdigt socialistiskat alternativ till vänster.
Det hela visar också att vi inte bara passivt kan vänta på nästa val. För det kommer inte att bli några fundamentala förändringar om socialdemokraterna vinner nästa val.
talar du till mig Anders?
Jag har aldrig ansett att (s) är vare sig trovärdigt eller till vänster..
I slutet av 50-talet var (s) ett parti med stark regeringsställning och samtidigt i stora drag genombyråkratiserat. Dåvarande vänsterpartiet (skp) var en filial till stalinismen och lockade extremt få. Debatten i bägge partierna var nästan stendöd.
Men så plötsligt rasar debatter, förslag reses, radikalisering på alla nivåer – ut med de gamla ledarna – in med friska idéer. Orsaken? Den internationella radikaliseringen under 60-talet över hela världen och en omfattande vänstervridning inom arbetarklassen.
Läget är det motsatta idag. En omfattande borgerlig offensiv, högkonjunktur och en tillbakagång för arbetarkampen och för alla de länder som förtrycks av de ”fria marknadskrafterna”.
Men precis som i slutet på 50-talet så kommer det att vända och då kommer debatten, de nya idéerna och nya ledare. Tills dess får vi sorgligt nog, hålla till godo med försiktiga Sahlin och ett svagt vänsterparti.
Det är påtagligt hur svag socialdemokraternas opposition mot Alliansens politik är. Jag är rätt övertygad om att det högersocialdemokratiska partiet är rätt nöjd med att moderaterna nu gör grovjobbet,
eftersom sossarna rätt säkert vinner valet 2010.
Mona Sahlin behöver därefter bara göra en lätt make-over och sedan gå på som vanligt i Perssons fotspår och gynna
marknadskrafterna i neoliberal anda precis som Alliansen.
Jinge försök inte!
Persson och hans högersossar var inte ”sociala demokrater”. Detta är annars ett uttryck som jag själv brukar kalla mig nämligen ”socialt demokratisk socialdemokrat!
Vidare skriver du…
”Som en direkt följd av bristen på ideologisk grundsyn startades utförsäljning och konkurrensutsättande av mycket av det som vi tidigare betraktat som självklara områden för staten. Infrastruktur i form av kraftdistribution, järnvägs och annan kollektivtrafik, och till och med stora delar av vård och omsorg privatiserades.”
Ja att högersossarna i riksdagen kunde genomföra detta var för djävligt, men att vänsterpartisterna i riksdagen också kunde gå med på dessa beslut var ännu jävligare.
St Just, varför ska man hålla till godo med s och vp. Du menar väl inte att de partierna och borgerligheten ska bestå i all evighet.
Ajajajajjjj… Öm tå identifierad… :-)
Jag ska inte försvara (v), men tror du inte att (s) hade avbrutit samarbetet annars? Och tagit hjälp av de borgerliga?
Det finns mängder av riksdagsbeslut som (v) varit med om att fatta som jag ogillar, men det är ett dåligt försvar för (s), tycker du inte? :)
Christer W, hur framtidens arbetarrörelse kommer att se ut vill jag inte sia om – det finns inga scheman. Om det blir partisprängningar, sammanslagningar eller helt nya strömningar som vi idag är ovetandes om, får framtiden utvisa.
På samma sätt kommer borgerlighetens partier att förändras. Förmodligen kommer något eller några att gå under, gisningsvis (c).
Det centrala för mig är att klassisk arbetarrörelses ideologi och krav förs vidare även under en tillfällig tillbakagång.
På samma sätt bidade Marx sin tid och skrev Kapitalet under en reaktionär period i Europas historia.
Till Jinge som skriver ”jag har aldrig ansett (s) vare sig trovärdigt eller vänster”. Är det inte paradoxalt att du som uppenbarligen aldrig ansett socialdemokraterna som vänster ändå hävdar att partiet behöver en ideologisk idédebatt? Eller att du hävdar att vissa medlemmar i detta parti egentligen är moderater? För övrigt så har jag aldrig haft några problem med att beteckna mig som demokratisk socialist. Och inte gillar jag skattesubventioner för hushållsnära tjänster. Avregleringarna som gjordes under 90-talet är vi många som är mycket kritiska till. För övrigt så pågår det en hel debatter och diskussioner i partiet. Du kan läsa mer om vad som pågår inom arbetarrörelsen på Arbetarrörelsens tankesmedja.
Mja Eva-Lena, det är borgarna som kallar sossar vänster, inte jag. De har ALLTID haft det behovet, men (v) är givetvis inte undagtaget som bekräftar regeln.
Men eftersom du har gedigen erfarenhet så kan du väl hålla med mig om att (s) idag är ett i väsentlig grad mer borgerligt parti än för 25 år sedan..?
Jag tycker att sossarna försvagar sig själva genom att undvika sammarbete eller enighet med stöd partierna.
Valet förlorade man för att folket var trötta på G.Persson och ständigt samma snack.
Istället att sossarna förnyar en del saker, gör ”union” med stöd partierna – då kör man varje val samma sak: Man uppskattar sina två stöd partierna tills man behöver stöd för att vinna valet…
sen behöver man inte sammarbete länge..!
Blåa blocket visade sig mer rättvist så har dom vunnit förtroende: Tillsammans förre valet – och delar makten efter valet också..!
Nej, sossarna vill vara själva i makten och varje val en ”ny G.Persson”! :)
Hur ska man tro på röda regeringen då..?! Om man röstar på Mp eller V, då vet man att dom delar inte makten med sossarna ändå..! Det är bara STÖD (som rullatorn) till sossarna att röra sig under valet och ingenting annat.
Christer W
Jag tror du har alldeles rätt i att Sverige och dess partier lider av brist på framtidsversioner.
Vad och var vill vi vara om 10-20 år? Någonstans i slutet på 60-talet slutade tystnade eller försvann visionärerna.
Jag är inte alls övertygad om att klassisk arbetarröreleseideologi är det rätt i dagens Sverige. Världen har förändrats, mycket på grund av(och tack vare) folkrörelserna men nu är det nya tider, härliga tider för att citera Hedebyborna
…Mp + V borde vägra vara ”stöd rullator” till sossarna under nästa valet!
det är förnedrande.
Givetvis är s ett part till vänster enligt den traditionella indelning, liksom borgerlighet överlag är till höger.
De är alla (inkl vp och mp) samtidigt artonhundratalspartier med ett gemensamt ursprung, liberalismen. De enda verkligt stora reform som har skett under dessa partiers existens är den allmänna rösträtten, allt annat är mer av kosmetisk karaktär som de drar inför och drar tillbaka beroende på majoritet.
När St just skriver om klassisk arbetarrörelses ideologi så inser han inte att en ideologi måste förändas och utvecklas för att vara ett redskap, det insåg Marx.
Christer W,
Att skatten mångdubblats sedan artonhundratalet anser jag ändå vara mer än bara kosmetika. Sett ur ett sådant perspektiv kan det vara svårt att förstå snacket om kalla högervindar och hårdare samhälle… Att det totala skatteuttaget minskat med ett par procent men fortfarande ligger över 50% verkar ju inte så revolutionerande…
David, har maktstrukturerna förändrats?
Christer W, den moderna arbetarröreelsen har en dryga 150-årig historia bakom sig. Det är inte mycket ”en fluglort i universum” som Fridegård sa. Mycket har under den historiska resans gång varit fantastiskt, främst att den hårt utsugna klassen kunde erövra och behålla den politiska makten. Att som Christer W tala om enbart ”kosmestisk karaktär” tyder på marginell insikt i ämnet historia.
Annat har varit katastrofalt som att ledningarna villigt ställde upp bakom sina länder och misslyckades med att förhindra världskrigen. För att inte tala om stalinismen som för arbetarrörelsen varit lika förödande som fascismen för borgerligheten.
Ja, självfallet måste många krav, metoder och inriktning förändras, förbättras och kanske ibland även förkastas.
När nu arbetarklassen växer över jorden och möjligheterna ökar för västvärldens arbetare att komma i kontakt med de forna östblockets och Kinas arbetare – vill det till att vara inställd på mycken förnyelse – som Marx:)
Det innebär däremot inte att något gott finns att hämta hos vår tids borgarklass och deras partier. Vi vet mycket väl vilkas intressen Reinfeld, Bildt, Merkel, Bush och Sarkozy tjänar.
Christer W,
Ja, vi har ju nu en politikerklass och det är möjligt att göra facklig karriär. Dessa är numerärt överlägsna de som tjänat sina pengar genom företagande eller ägande. I min hemstad Umeå var den klart största gruppen rika just politiker eller fackligt aktiva när lokaltidningen gjorde en genomgång. Sedan fanns det ett par affärsmän och någon kvinna som ärvt mycket och Anja Persson som flytt landets skatter, men runt hälften av alla rika och mäktiga var socialdemokrater. Med 40% av rösterna har dessa socialdemokrater ett finger med i spelet i det mesta som händer i staden…
”När nu arbetarklassen växer över jorden och möjligheterna ökar för västvärldens arbetare att komma i kontakt med de forna östblockets och Kinas arbetare – vill det till att vara inställd på mycken förnyelse – som Marx:)”
Hittills har det mest varit kontakt som i att skrika ”Go Home!” och att kräva högre tullmurar mot Kina.
St Just, har arbetarrörelsen erövrat den politiska makten och behållt den? Bara i Sverige känner jag till minst tre tillfällen som pekar på något annat.
Du tycks tro att reformer huvudsyfte har varit till för folk ska få det bättre. Du har aldrig funderat över om de kom för att det var brist på arbetskraft. Gunnar Sträng uttryckte det genom att säga, det som är bra för Volvo är bra för Sverige.
Vad jag säger är att den enda verkliga reform som har skett är rösträttsreformen, därefter har ingen reform som gäller maktstrukturer skett vare sig i Sverige eller någon annanstans.
Många av de jag kallar kosmetiska reformer har genomförts även i länder med borgerliga regimer. De har helt enkelt varit nödvändiga för landets produktion och infrastruktur etc.
Vilket talar för att reformerna inte var så speciellt socialistiska som en del vill tro.
Under mina resor på 60-talet fick jag ofta höra när jag kom hem, att här har vi det så bra med fri sjukvård och annat. När jag sa att det finns också en del andra europeiska länder som har fri sjukvård så vill en del inte tro på det, bl.a. en närstående som var långt uppe i sossehiearkin. Fortfarande finns det europeiska länder som har fri sjukvård. (Fast det ska ju sägas avgiften på våra sjukhus är att styra bort folk från att överkonsumera sjukvård, att administrea avgiften kostar bra mycket mer än vad de får in).
Österrike hade efter kriget fri tandvård, hur det är i dag vet jag inte. Även när det gäller arbetslöshetskassan/arbetslöshetsförsäkringen så har en del länder bättre och gynnsammare regelverk än Sverige, vårt regelverk har formats av arbetarrörelsens representanter.
Den enda reform som Sverige är ganska ensam om är dagis eller förskola som det kallas numera, men den är också en konsekvens av bristen på arbetskraft.
Dock det största misstag som arbetarrörelsen har gjort är att ge sken av att det var bara vi i Sverige som var förträffliga gjorde alla dessa nödvändiga reformer och att de är socialdemokratiska.
Så frågan är St Just, vem är det som har marginell insikt. För mig är det tydligt att du har en klerikal och liturgisk hållning när det gäller arbetarrörelsen, dessvärre är du inte ensam om det.
Men det är också den hållning som gör att arbetarrörelsen inte längre utvecklar sig och går framåt. Det gör att det enda vi har att se fram emot är att s vinner valet och genomdriver åtstramningar tillsammans med mp, vp eller något av dem för att sanera statsfinanserna.
Utmärkt analys Jinge!
ett s med Göran Persson, Mona Sahlin, Ingvar Karlsson, Eklind,Feldt osv är lika lite ett arbetarparti mot ökande klyftor i samhället som Dom Nya Moderaterna..”det nya arbetarpartiet” och ett mörkblått nyliberalt centerparti! Att beskåda s förhandlingar under modern typ ”pensionsuppgörelsen” då Ingela Thalen mfl förhandlade bort ett rättvist, hållbart pensionssystem till ett med ”borgerlig profil” som bara gynnade höginkomsttagare med en borgerlig myt som orsak…
Christer W, jag har inget emot att diskutera arbetarrörelsens historia, maktsträvanden och misslyckanden. Dock, detta kräver plats och elementär sympati för föremålet. Då bloggen saknar utrymmet och du intar en extrem von oben-attityd till i synnerhet (s), avstår jag.
Men två väsentliga påpekanden: arbetarrörelsen är internationell och de rösträtts-, tandvårds-, utbildningsframsteg plus tusen andra reformer Christer W såg under sina resor på 60-talet – var frukten av arbetarrörelsens kamp. Reformer får man inte, de dimper inte ned från förmögna borgare – de vinns i tuffa strider. 2) om man själv stått på verkstadsgolvet inser man lätt skillnaden på att stå utan skyddsombud, stridbara förtroendemän och att ha en stark facklig organisation. Reformer som drevs fram av arbetarrörelsen under 60-70-talet som MBL var använbara och har hjälpt många arbetare. Men om man inte har sett verkligheten ur underklassens perspektiv, förefaller säkert små reformer vara bara – ”kosmetika”.
David, felet du och många gör, är att sammanblanda arbetarrörelsen med ledningen för (s). Det är inte samma sak, även om både borgare och högt uppsatta inom (s) tycks tro det. Det finns (s)- och facktoppar som i första hand värnar om sina egna intressen eller som när det handlar om internationella frågor, är nationalister som vilken borgare som helst. ”Proletärer i alla länder – förena er”, har liksom förlorat sin betydelse för denna typ av ledare.
För övrigt David, är Umeå milt sagt inte den tyngsta industristaden i landet. Dock, igår strejkade arbetare på Volvo-Umeverken vilt, de flesta säkerligen socialdemokrater!
Ställer David, Christer W, Emina, Ken och andra (s)- och arbetrarrörelsekritiker upp bakom dessa arbetares kamp? Jag gör det.
Och är ni för fria fackföreningar i Kina även om det innebär att priserna på de konsumtionsvaror som nu väller i i Sverige, kommer att skjuta i höjden? Jag är för det.
St Just, nu får du sansa dig. Jag har ansett sedan mycket länge att fackföreningarna ska vara fria i alla länder. Personalunioner är av ondo. Jag har därför kommit fram till att folk som sitter i partiernas politiska ledning inte bör sitta andra intresseorganisationers ledning, som i facket till exempel. Motsatsen gäller också, sitter man i fackets ledning ska hålla man rågång mot partiintressen.
Min inställning har inte setts med så blida ögon vare sig av s och vp. Båda partierna har grundinställningen att folk behövs ledas eftersom de inte vet sitt bästa.
När det gäller umeverken så skulle jag inte ta för givet att de flesta är socialdemokrater, mest troligt är att den politiska spridningen bland verkstadsarbetarna ser ut som i Sverige, med en viss övervikt för s och vp. Det är till och med troligt att den övervikten har minskat till förmån för SD under senaste åren.
När det gäller vilda strejker så finns det ofta skäl till att dessa uppstår, mer eller mindre goda skäl. Men vad det alltid pekar på är att fack och företagsledning inte är lyhörda och saknar fingertoppskänsla.
Men som jag skrev tidigare, du har en klerikal och liturgisk hållning när det gäller arbetarrörelsen.
Christer W, varför sansa sig – varför skulle fackliga arbetarrepresentanter låta bli att utöva makt inom arbetarpartier och vice versa. Kapitalägarna utövar sin makt i varenda tänkbar kanal från vaggan till graven. Där pratas det inte om särintressen minsann. Att en rörelse behöver en ledning är en självklarhet såvida man inte är ultraliberal eller anarkist.
Vilda strejker är ett vapen som arbetare tvingas ta till pga arbetsmarknadslagar som ensidigt gynnar arbetsgivarna. Det bästa är om strejkerna har en ledning då vinner man lättare eftergifter annars hamnar man lätt i AD. Gruvarbetarna tvingade tillbaks LKAB-ledningen men de är också mycket klassmedvetna och vet hur man ska strida på ett effektivt sätt.
Du får gärna tycka att min hållning är liturgisk men erfarenheter från verkstadsgolvet har lärt mig att hålla hårt på organisering, enighet, solidaritet och annat som känns obehagligt för individualister.
SD till sist är har inget med arbetarrörelsen att göra, det är en nationalpopulistiskt strömning med borgerligt program, styrt av främst it-konsulter, företagare, civilekonomer civilingenjörer. Visst de stjäl röster inom arbetarklassen – so what – det har borgerliga partier alltid gjort, var skuller de annars få väljare ifrån?
Intressant blogg. En kort replik på en kommentar:
..nästan 20% låter bli att rösta.
I nästa alla val har andelen röstskolkare varit på den nivån. Partierna har förklarat det med att det är sjuka och gamla som inte kan och orkar rösta. Jag har svårt att tro att en femtedel av den vuxna befolkningen är så dålig.
Det finns de som gör det aktiva valet att inte rösta.
Att rösta vore att acceptera ett samhälle jag inte tror på. Att inte rösta är att aktivt ta avstånd från demokratin. Jag är inte reaktionär revolutionär, det är ingen risk att jag kommer försöka störta vår samhällsstruktur. Men jag vill ändå visa att jag aktivt tar avstånd från något jag inte tror på. På samma sätt jag inte är med i svenska kyrkan, varför ge dem bidrag när jag inte tror på den tro de förmedlar?
Det är ett aktivt val att inte rösta. Det har gått en inflation i att misskreditera dem som inte röstar, vilket givetvis är ett misslyckande för politiker/demokratins förespråkare.
Men som sagt, att inte rösta kan mycket väl vara ett aktivt val. Jag följer med intresse den politiska debatten, men väljer att inte ta del av den, vore inte det hyckleri? Att delta i någonting man inte tror på.
Niklas ”följer med intresse den politiska debatten, men väljer att inte ta del av den, vore inte det hyckleri?” Samtidigt framför du följande:
1) du tar avstånd från demokratin
2) att inte rösta är ett aktivt val
3) samt att du inte lämnar bidrag åt den svenska kyrkan
För mig obegriplig logik – du är med i debatten och bör ta ansvar för dina åsikter!
Vad i demokratin är det du tar avstånd från? Tryckfriheten, föreningsrätten, rösträtt eller? Vad vill du ha för samhällssystem istället och är valbojkott vägen dit?
Ett av få ickeröstaktioner som jag sympatiserar med är vägra att välja pensionsfonder – även inför risken att bli utan pensionspengar – struntar jag i att välja aktier. Aktier är kannibalism
Att strunta i att rösta i politiska val räknar jag mer till okunnighet om vad rösträtten kostat i kamp. Lyssna till vad människor i Iran, Burma eller Kina anser om lyxåtgärden röstskolk.
St Just, jag konstaterar när jag läser ditt svar till Niklas att jag inte blir ett dugg förvånad.
Han kan mycket väl tillhöra den minoritet som har en herre och allt utgår från den herren. Alltså, han kan vara religiös. Detta betyder inte att han och de andra i det samfundet är ointresserade av vad som händer i samhället, men att påverkad det kan vara att gå emot guds vilja.
Andra samfund tar klar politisk ställning t.ex. lär Plymouthbröderna stöttat något borgerligt parti ekonomiskt i valet. Enligt min mening är de betydligt mer tvivelaktiga, de talar om för sina medlemmar vilket aktivt val de ska göra.
Men det mest intressanta i Niklas kommentar är; Det finns de som gör det aktiva valet att inte rösta.
Bland politiskt initierade har det varit känt mycket länge att borgerligheten röstar av plikt. Den enda förändring de gör är att de byter objekt för sina sympatier, till ett annat borgerligt parti. Det andra som är känt är att vänstersidan står för huvuddelen av röstskolkarna och att vpk/vp har i förhållande till sina röstetal största andelen. Det har kunnat vara mer än en tredjedel av vpk/vp,s valmanskår som har stannat hemma i en del val.
Nåväl, av de som röstskolkar är det inte ens en procentenhet som gör det av religiösa skäl, merparten av dem väljer faktiskt bort s och vp.
I ett tidigare inlägg nämnde du dina fackliga erfarenheter, ja det kan ju vara en erfarenhet
Jag har ju bara varit fackklubbsordförande och suttit med i förbundsförhandlingar. Senare blev utköpt av företaget för att jag var en besvärlig jävel. Långt efter, uppåt 10-tal år så sa mina gamla arbetskamrater att de saknade mig och att företag hade blivit fördjävligt.
Från den tiden kommer också min erfarenhet av att det är av ondo att ha folk som sitter på mer än en stol. På förbundet fanns det flera personer som var partimedlemmar(s), men det var bara en som satt på två stolar. Den personen gjorde saker (texter som skulle vara bra för den politiska kärriären) som i förhandlingarna förödande för de anställda, vi hade ett helt litet helsike med att neutralisera dem.
På förbundet var de andra reellt störda över hur deras kollega skötte sitt jobb.
Den personen var också den direkta orsaken till att jag blev utköpt, genom att göra gemensam sak med arbetsgivaren. Sedermera klättrade personen vidare i den politiska och fackliga hierarkin och numera nått sin absoluta inkompetensnivå.
Den nivå hade jag sett tidigt. Till saken hör att de andra på förbundet kom och beklagade vad som har hänt och att det inte fick göra något. (jag blev bjuden på rätt många middagar med dem, som tack för den tid som hade varit)
Som du ser en del av, jag har haft ett långt och händelserikt liv som jag till och med har överlevt.
Christer W, du missar poängen – att det finns fackliga eller politiska företrädare inom arbetarrörelsen som har dubbla lojaliteter eller sitter i dirrens knä är ingen nyhet. De kan då vara (s), (v), partilösa eller syndikalister – det spelar mindre roll.
Att för den skull och på grund av att du gått på någon mina i det fackliga arbetet – säga att facket ska jobba fackligt och inte med politik är att skänka inflytanderätten till arbetsgivarna och borgerligheten – de har inga problem med att utnyttja sina positioner.
Det politiska eller det fackliga innehållet avgör – inte någon formalism. En bra arbetarföreträdare är intresserad av och driver både fackliga frågor och politiska. Skillnaden mellan dessa är dessutom hårfin – rasism, jämställdhetsfrågor, kriget i Irak, solidaritet med kinesiska arbetare, oljepriset, abortfrågan … allt på golvet handlar inte om lön, arbetstid, skydds- och försäkringsfrågor
St Just, jag skriver inte att den facklige företrädaren inte ska driva politiska frågor. Jag skriver att ingen ska sitta på två stolar.
Det du skriver är inget annat än idealistiskt dravel. Kritiken mot LO har ju genom åren varit att organisationen underordnar sig s-regeringar i stället för att bevaka sina medlemmars intresse. För hur än det är uppstår lojalitetskonflikter och då går partipolitiken före.
Det är en markant skillnad mot SAC, TCO och SACO som definitivt är organisationer som bevakar sina medlemmars intresse och regeringsfrågor kommer i andra hand, oavsett regering.
För att driva politiska frågor fackligt behöver ingen sitta på två stolar. Det börjar nästan kännas som du tillhör dem som gör det och försvarar det.
Jag hoppas att du inte är en sån som sitter på halva möten och skyndar vidare för att hinna kvittar ut arvode, förlorad arbetsförtjänst och resekostnader på nästa möte.
Det dräller av sådana i den politiska och fackliga världen i dag.
Hur är det med dig, hur många uppdrag har du?
Jag tror att du har rätt Jinge.
Christer W, idealism är att försöka dela på den fackliga och den politiska kampen. Under min tid i Metall vek sig naturligtvis facktoppar för olika (s)-regeringars politiska vilja – so what! Det var bara att försöka ersätta dem med mer stridsvilliga fackrepresentanter. Arbetade jag i metall idag, vore det självklart att resa krav på nyval och en massa andra krav som inte är ”fackliga” – skulle du det? Om (s) kom till makten skulle jag naturligtvis i facket ta upp tex krav på folkomröstning om alla överstatliga EU-beslut. Skulle du? För övrigt, ju högre upp i SACO och TCO desto lättare är det att hålla upp åtminstone en skenbar vägg mellan fackligt och politiskt – akademiker har ju så många fler vägar till inflytande och makt än arbetare. SAC:s inflytande inom svensk arbetarklass har alltid varit begränsat och syndikalismen har alltid haft problem med politiken.
Sedan måste jag göra dig besviken – några stålar har jag aldrig gjort under min tid som klubbordförande – mest skit från galna företagare.
Min grundinställning har varit att politiker och fackföreningsrepresentanter inte ska ha högre löner än en kvalificerad industriarbete. Och helst inga fackliga heltidare, gärna ena benet kvar i produktionen.
Och nej, jag närmar mig pensionering så inga fackliga uppdrag numera – fram för unga militanter.
Ett nytt arbetarparti behövs som inte jagar sina väljare bland medelklassen utom bland dom mest utsatta i Sverige; invandrare, arbetslösa, handikappade, långtidssjuka, missbrukare dvs alla som står utanför samhället och sällan röstar eftersom det inte finns något parti som tar deras kamp.