Kajsa Ekis Ekman har skrivit många intressanta artiklar om viktiga politiska frågor. Här kommer en till, som först publicerats i Proletären. KAJSA EKIS EKMAN: VAD VILL DU BLI NÄR DU BLIR STOR?.
”Paradoxalt nog betraktas det som fint att ha varit arbetarklass, men inte att bli det”, skriver gästkrönikören Kajsa Ekis Ekman.
Säg att en barnskötare beslutar sig för att bli IT-konsult. Detta kallas att göra en klassresa ”uppåt”. Vad menas egentligen med detta ”uppåt”? Och varför kallas motsatsen – en IT-konsult som beslutar sig för att bli barnskötare – att gå ”nedåt” och bemöts med misstänksamma blickar? Barnskötare är ju ett drömjobb, en nyckelfunktion i samhället – alla andra yrken beror av att någon tar hand om barnen – samt verkligen inte något alla klarar av.
Men så fast är vi i klassamhället att vi inte kan se yrken för vad de verkligen är – enbart deras plats i lönehierarkin. Många tvingar sig själva att bli statsvetare eller advokater fast de är urusla på pappersarbete men har en fantastisk hand med människor. I hemtjänsten skulle de bli lyckligare och göra ett bättre jobb, men det kommer inte på fråga, eftersom de är födda till överklass.
Och omvänt: unga från arbetarklasshem ges rutinmässigt förslag som VVS-montör av studievägledare, och invandrade kvinnor sätts på barnskötarkurs av arbetsförmedlingen fast de kanske inte alls är intresserade av barn och skulle passa bättre som poliser. Som resultat får vi ett sämre fungerande samhälle, där mängder av människor har yrken de inte passar för.
PARADOXALT NOG BETRAKTAS DET SOM FINT ATT HA VARIT ARBETARKLASS, MEN INTE ATT BLI DET. SÄG DET SOMMARPRAT SOM INTE GÅR UT PÅ ATT BESKRIVA EN KLASSRESA!
Ofta sägs att om inte VD-lönerna vore så höga, skulle ingen bli VD. Snarare är det tvärtom: strebers söker sig dit bara för pengarna med katastrofala resultat. Som Per Sundgren skriver i en insändare i DN: den dag vi kan välja yrke efter vad vi är intresserade av, den dagen har vi avskaffat klassamhället.
Paradoxalt nog betraktas det som fint att ha varit arbetarklass, men inte att bli det. Säg det sommarprat som inte går ut på att beskriva en klassresa! Har man ingen så lånar man föräldrarnas, och ju bättre personen har det idag, desto mer ska det saltas på med misär i det förflutna. Det har till och med blivit så slentrian att Gustav Fridolin och Jonas Gardell, som inte har lidit brist på något, automatiskt skriver sina biografier i klassresans form.
Många är de som efter ett halvår i Hammarkullen låtsas komma från ”orten” fast deras föräldrar är läkare, och tänker att majoritetssamhället nog inte märker något.
Det finns två problem med detta. Det ena är att det blir ohederligt. De här personerna talar med en röst som inte är deras. De döljer därmed att det finns ett vakuum i det offentliga samtalet där arbetarklassen hörs allt mindre.
Det andra är att de förmedlar budskapet att arbetarklassen är något som man ska bort ifrån. Men om alla gjorde klassresor skulle ju hela samhället falla sönder! Någon måste göra de viktiga arbetena – men då Arbetsförmedlingen medvetet skolat in invandrare, oavsett utbildning, i arbetaryrken har många svenskar kunnat klättra på deras bekostnad. Men vem gör arbetena de lämnat? De får sällan sommarprata.
Jag vill därför slå ett slag för Anamarija Todorov, förskollärare och poet. Hennes diktsamling ”Fröken forever” handlar om vardagen på en förskola och ger en dubbel bild av ett krävande yrke som i sig är fullt av glädje, men som omvärlden: myndigheter, chefer och föräldrar – ser ned på eftersom det inte är högavlönat.
