Ulf Karlström har skrivit detta gästblogginlägg. Ulf har tidigare publicerat inlägg här i flera olika ämnen. De har behandlat miljö och ekonomi, och så kallad ”humanitär intervention”, ”Är du teknikberoende min vän?”, om Borgs budget, om Södertäljerättegångarna, om religion. Han har skrivit om Willy Silberstein och AS i Sverige, om ”Det själviska samhället” och om ”Den irrationella kapitalismen”. Han har skrivit om EU, tex. ”Varför angriper David Cameron EU”? om bankunionen, senast 13/7. Han har skrivit om kanon, unga vuxna och tidigare om privatisering av vården.Han är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), skriver facklitteratur och var ordförande i De Förenade FNL-Grupperna (DFFG) 1968-70, efter Sköld Peter Matthis. Han är också med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”. Föregående inlägg handlar om Srebenica och Jugoslavien-frågan. Dagens inlägg behandlar den så omtalade och omskrivna Almedalsveckan.

Inlägget.

Inom marxistisk tradition talar vi om en härskande klass i ett samhälle. Det är naturligtvis en abstraktion, och handlar i själva verket om ett antal styrande kretsar eller cirklar. Några av de självklara cirklarna är Storfinansens toppar och ägare, branschorgan eller i vissa fall intresseföreningar, statliga organ och regering, andra ledande politiska kretsar, och de stora mediabolagen. Hur får man dessa att tala med ungefärligen samma politiska tungomål? Inte ens inom Storfinansens toppkretsar är man överens, då man representerar delvis olikartade intressen. Det kan gälla exportboeroende företag visavi ej exportberoende, finanskapital visavi produktionskapital, råvarubaserad industri visavi specialiserad teknikproduktion. Ja, listan kan lätt göras längre.

Varje föreställning om ordergivning från en krets till alla de andra, eller ännu värre konspirationer i mörklagda styrelserum, blir absurd. Nej, det handlar snarare att etablera vad jag skulle vilja kalla hegemoniska tankeramar. Eller, lite förenklat uttryckt, ”vad som är realistiskt”. Vi kan ju inte ha drömtuttar som tror att en annan värld är möjlig? Är avkastningsnivån på investerat kapital som norm 15-20 %, kan man ju inte komma och snacka om lågenergisamhälle och nolltillväxt. Någon jävla ordning måste det ju vara, och den ordningen stavas ”realism”, definierad av de styrande kretsarna.

Kapitalismens guldålder 1945-70 följdes av en period med ryckig och totalt sett svag tillväxt, beskrivet bl a som stagflation, dvs både stagnation och inflation. Det var två tillstånd som inte ansågs kunna uppträda samtidigt. Nu sparkade emellertid verkligheten. Då tog en av de styrande kretsarna – Storkapitalet – kommandot och började peka med hela handen. Och man var framgångsrik i sitt pekande. Hela 1980- och 1990-talen blev monetarismens och framför allt nyliberalismens decennier. En makalös avreglering släpptes loss, och det är den vi lider av dig.

Så när spelregler är satta, som i det beskrivna fallet, genom ren och skär klasskamp, vidtar andra procedurer. Det gäller att finna ut vad som är ”realistisk och möjligt” inom de givna ramarna. Jag har i en tidigare artikel pekat på Almedalsveckan som ett exempel på en arena eller institution, där former av konsensus arbetas fram. Och visst kan man strida om detaljer, vilka kan vara väl så viktiga för olika grupper/klasser i samhället.

Någon kritisk läsare invänder kanske att detta konsensus låter sig väl inte så lätt snytas ur näsan. Ja, så är det säkert, och i synnerhet blir det synligt i en brytningstid som vår. Jag skall ta och illustrera det med två exempel från Wallenbergsfären.

Under Näringslivets Båstadvecka, med tennis som förströelse, mellan utspel och arbete, framträdde SEB:s VD Annika Falkengren (SvD N 13/7). Utan namns nämnade angrep hon moderaterna och tories i England. Falkengren förklarade sig intresserad av historia och därigenom fått ”större respekt” för vad som görs inom europasamarbetet (läs: EU). Därför var hon för en bankunion, ett utvidgat harmoniserat regelverk och att Tyskland tar ordförandeklubban och leder EU. Det var ord och inga visor. EU-kommissionens ordförande Barosso hade inte kunnat säga det annorlunda. Så, Wallenbergssfären skiter i moderaternas och Camerons EU-skepsis? Ja, det verkar så. En ny tid med ökad centralisering och EU-federalism kanske står för dörren?

Wallenbergarnas maktbolag Investor lämnade förra veckan en kvartalsrapport. I samband med detta skriver Investors VD Börje Ekholm märkliga ord: ”Likt en missbrukare kräver marknaden ständigt mer likviditet och minsta antyden om att Fed skall ta bort foten från gaspedalen fick de långsiktiga räntorna att stiga och aktiemarknaden att sjunka” (SvD N 19/7). Svenskans rubrik var ”Ursinnig attack på börsen” och där fångade onekligen redigeraren något.

Vad pågår egentligen? Jag har dessvärre inte svaret, mer än att jag kan konstatera att Storspelarna inom den härskande klassen inte är överens. Och visst, dagens situation är svårbedömd. Pessimisterna skriver fram en bild där Euroland (de 17 av 28) fortsätter att hanka sig fram under en lång period, 5-10 år. Och med sådana krutmoln över slagfältet är det inte lätt att få en överblick. Kanske är det därför Wallenbergsfären ropar centralisering och stark tysk ledning: ”För oss ut ur eländet”.
SvD:s förre, mångårige Brysselkorrespondent är – knappast förvånande – en stor EU-kramare. Nu som pensionär, utan alla lobbymiddagar, börjar han misströsta. Han skriver (SvD 21/7) om EU: ”Som jag ser det pekar de starkaste tendenserna entydigt i samma riktning: politiskt sönderfall. Finns det inga starka motkrafter? Tja, var då i så fall?”. Se där, är det råttorna som överger det sjunkande skeppet?

intressant.se, Almedalen, Wallenberg, EU, Sverige, politik, lobby, kapitalism, klasskamp, klassamarbete, korporativism, massmedia, klass, Alliansregeringendemokrati, marknadBåstad,

SvD 8/7 SvD 21/7 R Poirer Martinsson 15/7 SvD 14/7 DN P Wolodarski 7/7 DN 7/7 DN 11/7″När politiken blir till skådespel”DN 22/7 ungdomsarbetslöshet, åberopar Almedalen Annarkia 29/7 Annarkia 8/7 Marios blogg Globalresearch DN antal miljardärer i Sverige Equality Trust DN 20/9 recension av Nina Björks bok