På Svenska Dagbladets Näringsliv återfinner man 10/9 rubriken ”Vapenföretag betalade Kerry”. Ett unikum? Inte alls. Mer än 50 år gått efter avgående president Eisenhower, general och f.d. militär överbefälhavare i sitt avskedstal 17 januari 1961 varnade för inflytande från det allt starkare militärindustriella komplexet i en ofta citerad passus ”Existensen av en väldig samhällsapparat och en stor vapenindustri är en ny företeelse i den amerikanska erfarenheten. Det totala inflytandet – ekonomiskt, politiskt och även ideologiskt – kan kännas i varje stad, varje stat hus, och i varje kontor hos den federala regeringen. I regeringskontoren måste vi skydda oss mot omotiverat inflytande, oavsett om det söks eller inte, av det militärindustriella komplexet.” Detta utvecklas nedan.

SvD Skriver ”Krigsmuller betyder goda tider för den amerikanska försvarsindustrin. Uppgifter visar att utrikesminister John Kerry har tagit emot stora summor pengar från Raytheon – företaget som står bakom de robotar som kan användas vid en eventuell attack mot Syrien.” Man skriver vidare ”Det rör sig om snabba fjärrstyrda robotar som kan hovra över mål som prickas in med fem meters precision. Leveransen av de Tomahawkrobotar som är aktuella vid en attack mot Syrien kommer från bland annat koncernen Raytheon, vars aktie stigit kraftigt, liksom aktien för de stora Boeing och Northrop Grumman. I maj tackade utrikesminister Kerry personligen beslutsfattare i Oman för att de hade valt Raytheon som leverantör av ett landbaserat luftvärn, med en prislapp på 1,2 miljarder dollar.”

När Kerry fortfarande var senator redovisade han donationer från inte bara Raytheon utan även Boeing och Northrop Grumman.
Uppgifter visar att den lilla gruppen amerikanska försvarskonglomerat skänker rejäla summor till kongresspolitiker.
Deras närvaro är synlig i Washington och kvarteren runt Pentagon, och bland annat har republikanen John McCain, som länge krävt amerikanska insatser i Syrien, totalt tagit emot 1,2 miljoner dollar från försvarsföretag enligt uppgifter från ”Center for responsible politics.”

Efter terrorattentaten i september 2001 ökade försvarsanslagen kraftigt till krig i Afghanistan, Irak, till upprustning av kärnvapenprogram och till byggande av än fler militärbaser runtom i världen. Rejäla andelar av det amerikanska biståndet till Israel och Egypten, liksom till Pakistan, går till köp av amerikanskt försvarsmaterial. Affärerna är oerhört viktiga ur jobbsynpunkt för de enskilda kongressledamöter som har sådana företag i sina distrikt.

TV-bolaget CBS belyste tidigare det amerikanska småstadsberoendet av denna mycket speciella typ av affärer. Ett exempel som togs upp var General Dynamics som tillverkar komponenter till stridsvagnen M1A1 Abrams i Archbald, Pennsylvania. Under årens lopp har hundratals stridsvagnar levererats från fabriker i Pennsylvania, Ohio och Michigan.

Någon ”fredsåterbäring” är knappast aktuell, noterar Pentagon torrt i sitt äskande i april i år med hänvisning till geopolitiska hot från Nordkorea och Iran (!!!). Bland prioriteringarna framöver syns mer till elittrupperna och ökad forskning kring cyberkrigföring.

Vi kan med en lätt uttråkad gäspning konstatera att det handlar om en slags mutor, eller hur? Vi har tidigare i blogginlägg (till exempel 13/8) ingående beskrivning hur demokratin i USA gradvis urholkats genom presidentdekret (Obama inte minst) och genom att bidrag från f.a. storbolag tillåtits spela en enorm roll vid valen i USA. ”Tveksamt om det finns demokrati längre i USA” har president Carter sagt, se blogginlägg 21/7.

Dollarocracy – några notiser Valet 2012 kostade 10 000 000 000 dollar efter en kraftig ökning sedan 2008. Enligt en opinionsundersökning av Rasmussens Reports group av ett slumpvis urval i USA 2012 tror 59 % av de svarande att valen i USA är riggade för att ge resultat som är bortom väljarnas kontroll. Enligt en annan opinionsundersökning året innan menade 45 % att det var bättre att välja medlemmar till USA:s kongress genom lottning bland telefonnummer i telefonkatalogen än i valen. Utvecklingen innebär en kraftigt ökad kommersialisering av politiken där presidentkandidaterna blivit en handelsvara som ska säljas in, och som då också blivit mycket beroende av rika och av storbolag. Den ökade smutskastningen, de fula tricken och den minskade tiden för seriös debatt har inneburit att demokratin kraftigt urholkats, hur än den definieras.

Under sommaren 2004 ledde dåvarande demokratiska presidentkandidaten John Kerry över GW Bush, och hans insatser i Vietnam som dekorerad soldat i framträdanden med hans ”Band of Vietnam Brothers” kontrasterade mot Bush som undvikit att ta värvning. Då framträdde en oberoende grupp ”Swift Boart Veterans for Truth” som i en serie TV-annonser med framgång förde fram budskapet att Kerry egentligen varit en fegis och förått sin soldatkompisar i Vietnam. Bedömare menar att bidrog till Kerrys nederlag i presidentvalet.

Vi minns att Obama fick motsvarande 100 miljoner kronor i kampanjstöd från Wall Street 2008, varav 7 miljoner från Guldman Sachs.

Det militärindustriella komplextet – uppdatering. Det finns en omfattande litteratur om kopplingen mellan statsapparaten och krigsindustrin, eller om krigsindustrins storlek och lobbyverksamhet (Bellamy Foster et al. 2008, Hossein-Zadeh 2007, Johnson 2005, Paulsson 2013). Huvuddelen av litteraturen är kritisk till eller ifrågasättande av den beskrivna kopplingen. Även litteratur där den militärt baserade industrin försvaras förekommer, ofta med hänvisning till teknisk spin-off till övrig industri. En av kritikerna är Eugene Jarecki med en bok från 2008, där han utförligt beskriver hur detta MIC* – Military Industrial Complex – har fungerat fram till i dag.

För varje soldat vid fronten finns där bakom en logistikapparat med vapen, ammunition, livsmedel, förläggning, fordon och bränsle. Till detta fordras en industriell verksamhet som inom Förenta Staterna har kopplingar till de flesta av delstaterna. Detta beroende bidrar till att kritiken mot krigsindustrin är svag och att delstaternas politiska representanter blir bundna av löften att se till att försvarsindustrin i deras delstat fortlever. Ett exempel är produktionen av flygplanet F-22 som berör hela 44 delstater. Med storföretaget Halliburton involverad i krigsapparaten i 2000-talets och dess f d VD Dick Cheney (vicepresident i USA 2001-2008) i regeringen blir kopplingen och involveringen i MIC mycket påtaglig.

Militären har också stor betydelse för forskningen. Hela 350 universitet och college får forskning finansierad av Pentagon. Toppuniversiteten Massachusetts Institute of Technology and Johns Hopkins universitetet fick tillsammans 843 miljoner dollar våren 2002, dvs. mer än motsvarande 5,5 miljarder kronor (Hossein-Zadeh 2007: 25).

De stora militärutgifterna innebar redan under Eisenhowers tid att Pentagon var den nordamerikanska försvars- eller krigsindustrins största kund. Sambandet fanns – och finns ännu starkare i dag – genom att pensionerade generaler tar med sig kunskaper och kontakter till en tjänst i den vapenlevererande industrin eller dess tillhörande konsultföretag. Flytten går också i den andra riktningen. Denna koppling mellan militär och politik fortsätter i våra dagar. Bush hade f.d. militäre överbefälhavaren Colin Powell som utrikesminister, Richard Armitage, officer i flottan under Vietnamkriget som statssekreterare och marinkårsgeneralen Jim Jones som chef för det nationella rådet av säkerhetspolitiska rådgivare. (Obama behöll Jones på denna post). Till Pentagon rekryterades Peter Teets, före detta styrelseordförande på Lockheed Martin, världens största vapentillverkare, förre brigadgeneralen och förre VD:n på Enron Thomas White, Gordon England vice VD på General Dynamics och James Roche, före detta brigadgeneral och direktör på Northrop Grumman, Lockheed Martin, General Dynamics and Northrop tillhör de fem största vapenindustrierna i USA (Hossein-Zadeh 2007:16). Hela 32 personer som arbetade med policyfrågor för Bush hade militär bakgrund (Hossein-Zadeh 2007:17).

Vi bör vara medvetna om att storkapitalet har ett enormt inflytande över USA:s politik och inte minst i utrikespolitiken och krigen!
Och kongressmännen samt även ministrar är mycket beroende av storbolagen för sin karriär och i sina beslut?
Är detta demokrati?

Citerad litteratur och något till
Bellamy Foster, J et al. 2008. The US imperial triangle and military spending. Monthly Review 60: 1-19
Hossein-Zadeh, I. 2007. The political economy of US militarism. Palgrave Macmillan.
Jarecki, Eugene. 2008. The American Way of War. Simon & Schuster/Free Press.
Johnson, C. 2004. Sorrows of Empire. Verso.
Johnson, C. 2005. Imperiedrömmar: USA:s utrikespolitik efter det kalla kriget. Leopard Förlag.
Paulsson, B.A. 2013. En obekväm sanning. Vulkan.
Vine, D. 2012, Näckrosblad – USA:s nya bas-strategi. Socialistisk Debatt 202:137-144
Wilkens, A. 2013. Grannarna avgör framtiden. Internationella Studier nr 1:30-32.
de Young, K. & Jafee, G. 2010. US ”secret wars” expands globally. Washington Post 4 June 2010. http://www.twf.org/News/Y2010/0604-Secret.html.

intressant.se, USA, politik, president, kapitalism, orättvisor, ekonomi,
val pengar, demokrati, reklam,TV, Obama,Romney

SvD 10/9 DN 13/8 Gunnar Jonsson DN 4/11 DN 4/11 DN 2/11 DN 4/10SvD 4/10 Expressen 4/10Aftonbladet 4/10SvT
Sveriges Radion
DN DN om vänstern i USA-val SvD Aftonbladet
Expressen SvT
Sveriges Radio
DN 15(7 SvD Aftonbladet Expressen SvT DN 2/9 SvD 2/9 DN1 DN2SvD 30/8DN 30/8DN huvudledare SvD ABExpressen SvT Newsmill Monthly ReviewDN SvD Aftonbladet Expressen SvT