Jag sitter nu i arla morgonstund och läser att Tokyo drabbats av en jordbävning som gav ett utslag på 6,8 på Richterskalan. År 1994 studerade min grabb musik på Guitar Institute of Technologies i Hollywood. Plötsligt hörde vi på nyheterna att LA drabbats av en större jordbävning. Givetvis kastade sig hans mor och jag oss på telefonen för att höra hur det var med honom.

En automatisk telefonröst meddelade: ”- På grund av en jordbävning så kan inte telefonsamtal kopplas fram till Los Angeles.” Det tog 4-5 timmar innan vi kunde bli lugnade av en yrvaken son som hävdade i rask följd:

– Vet du vad klockan är här?
– Jordbävning?
– Va, här?
– Nämenvaffaan, jag har inget fönster! Och hyllan har rasat i vardagsrummet…

Vad han gjort kvällen innan vet jag fortfarande inte, och jag tror inte att jag vill veta det heller..

Jag kan inte riktigt förstå hur man aktivt kan bygga städer där det finns stor risk för katastrofala jordbävningar. Visste man inte det när man började bygga så borde man ju i vart fall låta bli att bygga ut dessa städer nu.

Och hur sjutton blir nattsömnen när man vet att ”The Big One” kan komma när som helst?

Ändå så vet man att en jordbävningskatastrof i San Fransisco, Los Angeles eller Tokyo skulle döda hundratusentals människor, ja i värsta fall miljoner. På längre sikt skulle det vara en mycket negativ faktor för hela världsekonomin och hela världen skulle ramla in i en extrem lågkonjunktur och depression.

Likafullt så betraktas ett antal skäggiga extremister i Afghanistans bergstrakter som det största hotet mot USA..