Denna dikt är ett nytt gästblogginlägg av Leif Öhman, Randijaur, Lappland. Han har tidigare arbetat på SSAB i Luleå och är tillsammans med sin fru Elizabeth aktiva i den radikala föreningen Myggholken i Jokkmokk. Leif skrev flera blogginlägg här förra hösten, inte minst dikter. Han debuterade med ”Staten rycker in i Ojnareskogen” för dryget ett år 29/8. Sedan kom flera fina dikter som ”Låt oss resa oss! Poesi från krigsövningarna i Norrbotten”, ”På verkstadsgolvet i NJA/SSAB – en tillbakablick”, ”Dricks till servitören”. Senare har vi kunnat publicera ”Boom över Kallak”, ”Tallivaara””Godmorgon eller gonatt” och ”Sorken stjäl potatis på senaste Luciadagen.

Den 19/9 fick jag publicera en ny dikt med anknytning till kampen för bra miljö och reell demokrati i Lappland ”En dikt för en bättre miljö, för demokrati och miljön. För egen del föredrar jag, som gillar poesi, Leif Öhmans dikt framför t.ex. Tomas Tranströmers diktning därför att dikterna är mer konkreta, mer lättförståeiliga och anspelar ofta på en viktig samhällsfråga. Så också denna gång. Mitt första sommarjobb hade jag i de aktuella trakterna, i Vaimat, Jokkmokk vid 16 års ålder efter realexamen.

Här en ny rapport från kampen i Norr!
Bakgrunden finns i inlägget 19/9 och i tidigare blogginlägg.
Staloluokta 14 Augusti 2013
Detta första stycket skrevs då:
”Blåsten är kall och ogästvänlig, sex grader och Virijaure vilar i sina djupa sänkor.Ikväll har jag per satelit meddelats om vad som hänt i Gallok. Polisvåldet och misshandeln fortsätter. Denna gång än värre och det känns inget vidare att inte vara vid hustruns sida i kampen. Vadan tjänar statens våld till?

Man kan tänka sig att politiken i Jokkmokk står handfallen inför det som händer. Jag kan inte föreställa mig att styret ingen åsikt har. Så, pappren på bordet herrar och damer i fullmäktige. Om inte så får ni ikläda er feghetens solkiga mantel.

Inga gruvor i Sapmi – Rädda älven!
Padjelanta där detta skrivs är en nationalpark under hot, liksom även Sarek är det.
Lilla Lule älv härstammar via Tarradalen från Padjelanta. Länets pulsådror har sedan tidigare stympats och folken här har plundrats med hjälp av arbetstillfällen. Ju högre VD Boman skriker, ju intensivare blir högerpolitiken. Vi behöver inte gruvan, det är Beowolf som behöver den. De valda förvaltarna hänvisar till lagar och samhällsintressen, käppar måste in i deras hjul.

”Tar vi de politiska sångerna så blir jag inspirerad av människor som sätter sig till motvärn. Alla som gör motstånd gör mig glad.” (M Wien)

VD Boman och kommunalrådet S Andersson hand i hand. De har en gemensam nämnare i Minerallagen. Boman för skövling till vinst, Andersson för arbetstillfällen i skövlingen. I dessa herrars värld är motstånd lika med att jävlas, ty de har ju ”rätt”.
Det stiftas både bra och dåliga lagar. Vi anser att de dåliga ska bort, därför denna kamp på Gallok. Vi ser fler metoder än valsedeln, den utomparlamentariska kampen. Ojnare-kampen är en sådan och har visat väg.

Jokkmokks situation i dag är ett resultat av både starka och svaga politiker; i samma parti. De nuvarande gläfser emellanåt mot Vattenfalls svek, men pratar helst inte om det. Inte en tanke(?) på att historien kan vara på väg att upprepas. Det långlivade regeringsinnehavet gav de ”starka” utrymme centralt, de svaga hukade inför centralmakten och kolonialism.

Inga gruvor i Sapmi – Rädda älvarna!
Vilka är det som inte kan förlika sig med de kraven?”

***
Hemkommen 11 september fortsatte texten:

Ordet revolutionär kan skrämma vettet ur de som försvarar det bestående. Det som hänt och händer på Kallak, kallas stora steg i en utveckling som är nödvändig för överlevnad. Därför denna statens närvaro(polisen) till försvar för det bestående. Den borgerliga demokratins existens försvaras ytterst av statsapparaten, precis så som vi sett på Kallak. Medborgarnas skattepengar och valsedlar bekostar och utser parlamenten som försvarar och förvaltar det bestående. Därför är parlamentarikerna så tysta inför statens våld. Bakom dem finns de som räknar pengar och vinster, de som har intresse av att det bestående förblir. Att parlamentarikerna tar sin grannlaga uppgift på allvar visar tydligt den nuvarande Minerallagen. Den är skriven och formulerad för kapitalets vinstkrav, något annat vore iögonfallande. På Brasklappen står skrivet ”Arbetstillfällen”.

Det bestående: lagar, paragrafer och domstolar(staten och kapitalet) har på Kallak/Gallok visat hur det hänger ihop. Talet om riksintresse är i praktiken ett fastslagande av maktens möjligheter. Det finns de som tycker att protesterna på Kallak/Gallok gått för långt. De må så tycka, men vad har de själva att erbjuda?

Den pågående rörelsen har vuxit fram under en följd av år, den har blivit ett hot mot riskkapitalet i Beowolf. Länge kämpade fotografen Tor Lundberg rätt ensam och i motvind mot det han upptäckt. Nu har hans vedermödor burit frukt, motståndet växer, organiseras och utvecklas. Det är då staten kontrarevolutionärt ingriper med våldsamt övervåld. Aktivister är fritt villebråd för hormonstinna poliser. De blygs inte att agera framför alla kameror. Parlamentarikerna kan själva skåda detta på nätet och i annan media. Ingen reagerar, ty de har svurit sin trohet. Talet om arbetstillfällen fortsätter.

Vi som aktivt deltar i kampen för ”Inga gruvor i Jokkmokk”, ser det växande deltagandet från samerna som en förutsättning för framgång. Rasisterna tappar mark tillsammans med parlamentarikerna. Det är rätt att göra uppror, att göra motstånd.

intressant.se, samer, natur, naturtillgångar, renar, LKAB, politik, Norrbotten, Alliansregeringen, kapitalism, imperialism, gruvindustrin, Wallenberg, infrastruktur, ekonomi, privatisering staten malm dikter

DN 16/9 DN Debatt 14/11 Bilderblogg 19/9 Svenssonbloggen 19/9 Annarkia DN 23/8 FIB-Kulturfront 24/8 DN Debatt 23/8 DN 22/8 FIB-Kulturfront Youtube Local People DNSveriges Radio 5/9 LKAB Aftonbladet Expressen