Något av de första åren på 70-talet så blev jag med mobil-telefon.

icke-mobil telefon..

Det var en dansktillverkad AP som satt monterad i bakluckan. Luren och en liten styrenhet satt vid ratten.

När man skulle ringa med den telefonen så fick man först ropa upp telefonisten och där begära vilket telefonnummer man skulle kopplas till. När samtalet var uppkopplat så flyttades det till en annan kanal.

Jag minns inte nu men det var åtskilliga tusenlappar det kostade. Efter det har jag alltid haft mobiltelefon och det är numer viss skillnad i format.

Idag har jag den minsta Sony-Ericsson och den är så liten att man måste känna efter om man har den med sig eller ej.

Men idag är formatet så litet att tillverkarna tävlar med varandra om att plocka in så många funktioner som möjligt. Kamera, Radio, MP3-spelare och nu det senaste jag läste TV.

TV?

– Jo det är sant. Får tillverkarna som de vill så kommer vi att sitta och kolla på morgon-TV på pendeltåget och i tunnelbanan.

– Nej tack, säger jag. Jag vill ha en telefon som jag kan ringa med, och som går att ringa till. Inget annat.

Eller har jag bara blivit gammal och trög? :-)