Expressen: ”OS-guldmdaljören Mikael Ljungberg, 34, är död.
Hjälten från Sydney 2000 tog i går sitt liv på Mölndals sjukhus där han var inlagd för vård. Tidigare på dagen hade han fått beskedet att han utsetts till förbundets nye sportchef.”
Om Expressen har rätt i sitt påstående så är det extra tragiskt skriver någon. Ja, visst är det alltid extra mycket tragik när någon blir utan den hjälp som han borde ha kunnat få.
En stor del av Mikaels popularitet kom av att han var så anspråkslös och tillbakalutad. Visst är det en oändligt stor prestation att ta guldmedaljer i både OS och VM, men det verkade inte som att han själv var särskilt imponerad.
Idrottsmän och kvinnor är givetvis olika som personer, men det de alla har gemensamt är glädjen över sin sport och viljan att träna, träna och åter träna. Egentligen är det rent omänskliga krav som ställs på en människa som vill uppnå så stor framgång som möjligt inom sin sport, oavsett vilken sport det gäller.
Mikael Ljungberg föreföll mig vara en mycket känslig och eftertänksam person. Det kanske blev för mycket ståhej runt honom, han kanske tappade sitt perspektiv på sig själv och blev ett offer för omgivningens krav.
Idrotts-Sverige kan inte få honom tillbaka hur mycket vi än sörjer honom.
Det är inte bara hans familj och vänner som kommer att sakna honom. Vi är många som han aldrig har träffat som framöver kommer att minnas och tänka på honom med värme.