Susan Nathan heter en av mina israeliska favoritförfattare. Hon bor i den lilla palestinska staden Tamra i Galiléen, ett av många palestinska ghetton inne i Israel.

Susan skriver regelbundet i Aftonbladet och jag har följt hennes artiklar sedan jag första gången läste hennes bok – Ett annat Israel. Det är en gripande skildring av hur palestinierna lever idag i Israel, de som är israeliska medborgare. Susan Nathan har fått utstå mycket intern kritik i Israel från folk som anser att hon är en förrädare. En av mina judiska bloggande bekanta i Israel har vid åtskilliga tillfällen spytt galla över Susan, detta trots att hon själv påstår sig vara positivt inställd till en tvåstatslösning enligt 1967 års gräns, och inte ens har läst Nathans bok…

SN/AB: ”Föreställ dig att varje ord du yttrar offentligt nedtecknas och stämplas som en extremistisk, landsförrädisk överträdelse. Det är i en sådan atmosfär jag för närvarande arbetar här i mitt hemland, Israel. Ännu mer oroväckande, med tanke på mitt folks inte särskilt avlägsna traumatiska historia och tusentals år av förföljelser, pogromer och försök att isolera oss från den övriga världen, är att vi själva nu är i färd med att återskapa samma slags atmosfär av rädsla och förföljelse inom själva staten Israel. Och det i ett land som lovade att behandla alla sina medborgare med respekt och värdighet, och att tillerkänna dem samma rättigheter. Vart tog de upphöjda idealen vägen? Det är för mig ofattbart att ett folk som har lidit så mycket genom historien kan ägna sig åt en McCarthy-artad kampanj mot de ledande judiska motståndarna mot den fortsatta ockupationen av Västbanken och Gaza och den ökande diskrimineringen av de egna palestinska arabiska medborgarna.”

Sannolikt är det många av oss som delar Susan Nathans förundran över detta. Vi som från och till skriver om Israel och landets alla brott mot de Mänskliga Rättigheterna och FN:s alla resolutioner får ständigt motta mängder av hatmail och kommentarer som inte går att publicera. Själv har jag tvingats polisanmäla några av dessa, utöver det så har jag stängt av ett par IP-nummerserier så att de inte ens ska kunna läsa min blogg.

Orsaken till en så drastisk åtgärd är givetvis att dessa producerar så mycket hotelser av olika slag så jag faktiskt inte står ut med att läsa det. En av dessa unga svenska judar skrev i ett mail till mig förra veckan ”– Jag hoppas att du dör snart!”.

Som varande uppkäftig bloggare och dessutom hjärtsjuk så blir jag illa berörd av den sortens uttryckliga önskemål. Jag råkar dessutom känna till att några av Susan Nathans läsare brukar höra av sig med liknande förhoppningar till henne då hon tar upp och berättar om apartheidsystemet som råder inne i Israel, där de palestinska medborgarna inte alls har samma rättigheter som landets judiska medborgare.

SN/AB: ”Fred och social rättvisa är delar av ett större värdesystem som är i fara att kollapsa fullständigt här. Ja, det gör mig arg. Det ständiga förnekandet, den ständiga oförmågan att se oss själva i andras ställe och det ständiga användandet

av antisemitismstämpeln. Men vet ni vad? Om det pris jag måste betala för min konstruktiva kritik är en lång rad stämplar, och en påstått unikt ­judisk sjukdom, då är det ett pris jag är beredd att betala.”

Just antisemitismstämpeln är annars en företeelse under avveckling. Man har använt den i en omfattning så att ordet antisemit numera saknar värde. Alla som kritiserar Israel blir per definition stämplade som antisemiter och därmed judehatare, vilket kanske hade effekt på kort sikt. Numera så har betydelsen glidit just därför så att ordet nu snarare betecknar – israelkritiker. Då dröjer det inte länge innan vissa bloggare skyltar med en liten banner om att de är antisemiter.

Men frågan om Israels brott mot FN:s samtliga resolutioner kvarstår olöst. Landets agerande mot fångarna i Gaza och deras ekonomiska och militära hjälp till Mahmoud Abbas och Fatah är givetvis genomskådat av palestinierna själva. Det är därför Mahmoud Abbas nu försöker ändra vallagarna så att Fatah vinner oavsett hur palestinierna lägger sina röster i kommande val. För det är inga andra än Israel som tjänar på ett inbördeskrig bland palestinierna, för då kan de fortsätta att driva den lögnaktiga tesen om att de inte har någon att förhandla med.

Susan Nathan är därför en viktig författare och skribent. Läs hennes artikel i Aftonbladet från igår, läs även det jag skrev om hennes bok där hon beskriver staten Israels bildande som ”Ett folk utan land till ett land utan folk”.

Det är inte undra på att israeliska bloggare hatar Susan Nathan och att desperata palestinier skjuter raketer…

Källor: Susan Nathan i AB Min recension av hennes bok SvD SvD2 DN SvD3

Andra bloggar om: Susan Nathan, Judar, Israel, Palestina, Palestinier, Apartheid, Mänskliga Rättigheter, Antisemitism, Bloggar, Bloggosfären, Hatmail, Politik

[tags]Susan Nathan, Judar, Israel, Palestina, Palestinier, Apartheid, Mänskliga Rättigheter, Antisemitism, Bloggar, Bloggosfären, Hatmail, Politik[/tags]