Ulf Karlström som har skrivit detta gästblogginlägg är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar) och skriver facklitteratur. Han var tidigare med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”. och en tid ordförande i de förenade FNL-grupperna (DFFG), Sveriges kanske främsta antiimperialistiska organisation efter Andra Världskriget. Han har publicerat inlägg här i flera ämnen.

Jag såg filmen igår kväll. Den är verkligen bra. På ett roligt sätt, via kul men ändå ganska trovärdiga typer spelas ett rafflande tämligen realistiskt drama upp, och krångliga ekonomiska begrepp som ”subprimelån”, CDO, credit swaps förklaras ganska bra och lustigt. Skickligt.

Spelfilmen ”The Big Short” visas nu på bl.a. Filmstaden runtom i Sverige. Filmen beskriver dagarna innan investmentbanken Bear Stearns sommaren 2007 medgav enorma kreditförluster, och framför allt innan den gigantiska investmentbanken Lehman Brothers i september 2008 gick i konka. Det utlöste en finansiell världskris 2008-2009, som ännu inte övervunnits. De stora dragen i krisen är välkända genom en flod av artiklar och böcker, liksom spelfilmer. Ändå förmår ”The Big Short” lägga till en dimension. SvD:s recensent (22/1) var så överväldigad att han gav filmen 6 stjärnor av 6 möjliga. Det var att ta i, men 5 av 6 stjärnor är inte fel. http://www.svd.se/fullandat-om-de-som-sag-krisen-fore-alla-andra

I filmen är främst två personer, en hedgefondägare och en hedgefondchef, huvudpersonerna. De börjar successivt genom att plöja enorma datamängder, utnyttja sina kontaktnät inom Wall Street och t o m kolla upp bostadsområden med överbelånade fastigheter. De kom en skrämmande verklighet på spåren.

Fastighetspriserna steg med i genomsnitt 100 % mellan 2002 och 2007. Banker och investmentbolag sålde ”finansiella paket” bestående av lån för bostäder & fastigheter, där räntorna var inkomsten. I dessa paket fanns skuldebrev med högsta kreditvärde, dvs AAA, men även lånebevis med låga kreditbetyg, ja, t o m de med skräpstatus, dvs B. Dessa paket kom också att lanseras som nya finansiella instrument, speciella obligationer, så kallade CDO:s (Collateralized Debt Obligations). Nu stannade det inte vid dessa CDO, utan de ompaketerades och såldes som så kallade syntetiska CDO, med en utväxling på 1:15-20. En insats av lån på 100 000 $ såldes för upp till 2 miljoner dollar. Även om bostadspriserna hade fortsatt att öka i blygsam eller måttlig takt är det tveksamt om finanskrisen hade kunnat undvikas.
Det fanns nämligen ett stort mått av bedrägerier i verksamheten:
– Lånebevis med skräpstatus förpackades med andra skuldebrev med högre kreditbetyg, så det var inte lätt att granska vad en köpare faktiskt köpte.
– De stora ratingföretagen som t ex Standard & Poors satte systematiskt högre betyg än vad de finansiella paketen faktiskt var värda.
– Och med utväxlingar upp till 1:20 skulle alltid några i slutändan sitta med Svarte Petter.
Så började folk som överbelånat sina hus, att lämna dem, och bostadspriserna falla. Och resten är historia, som det heter.

Filmens styrka är dess moraliska spets och det spännande sätt den berättas på. En av huvudaktörerna – hedgefonchefen – och en f d bankdirektör är uppriktigt, moraliskt upprörda och förbannade. Den hållningen torde ha varit mycket sällsynt bland spelarna på Wall Street, och måhända är de rent fiktiva? Det spelar nu ingen roll, utan ger filmen den fond, där en sista fråga ställs: Och vad hände då efteråt? Flera bankdirektörer sattes bakom lås och bom, och bankerna styckades. Nej, tvärtom, basuner filmen ut i sen bildsekvens. Ingenting av detta hände. USA:s finansminister och chefen för Fed enas om att ställa 800 miljarder dollar till bankernas förfogande, så de gick i stort skadeslösa ur den kris de själva skapat.
Och filmens häpnadsväckande slutkommentar är att verksamheten idag fortsätter som tidigare!
Ligger det något i påståendet, eller är det bara filmretorik? Faktum är att en rad artiklar och böcker publicerats det senaste året som understryker allvaret i filmens slutbudskap.

– Förre chefen för den brittiska motsvarigheten till Finanspektionen, Adair Turner, har publicerat boken ”Between debt and the devil” (Princeton University Press). Han menar att problemet är bankernas centrala verksamhet: de skapar själva pengar genom sina lån, och därmed skapar de både köpkraft och nya skulder. Världen har sedan 1980-talet dränkts i skulder och därmed blir bubblor och kriser vanligare, och något självklart. Scenarior som dessa blir också troliga då storbankernas samhälleliga makt idag är formidabel.http://www.svd.se/en-nedstigning-i-finanshelvetet
– Journalisten Joris Luyendijk har anonymt intervjuat 200 personer som arbetar i Londons finanskvarter, the City, och redovisar dessa i boken ”Simma med hajar” (N&K). Det är ingen vacker bild som framkommer: kortsiktighet och högt risktagande uppmuntras, och dominerar därför den finansiella världen. Sekvenser från ”The Big Short” framstår som direkta illustrationer till arbetet i London City.

– SvD:s ekonomijournalist Andreas Cervenka refererar (24/1) artiklar/uttalanden av Andrew Haldane, vid Bank of England, dvs den brittiska centralbanken. Haldane hävdar att aktieägarna har ”kidnappat” bankerna, i samarbete med bankdirektörerna, genom höga aktieutdelningar. De kammar således hem nästan hela vinsten, men står bara för en bråkdel av riskerna. De stora bankerna ju kan räkna med skydd, då de är ”too big to fall”. Deras roll i det finansiella blodomloppet är så stor att de inte kan tillåtas falla.
– Vince Cable, tidigare minister 2010-2015 i den brittiska regeringen, deltog nyligen i ett ekonomiseminarium i Stockholm. Trots att han deltagit i arbetet med att försöka reglera storbankerna, via lagstiftning, uttryckte han farhågor över storbankernas enorma makt. Englands banksektor har tillgångar som motsvarar 4,5 gånger landets hela BNP. Lagstiftningen innebär bl.a. att man delar på investmentbanker och gamla, traditionella banker. Emellertid har brittiska regeringen nyligen skjutit fram genomförandet av reglerna. Cable krävde därför att politikerna måste vara tuffare.
I likhet med Adair Turner ser han bankens själva livsluft, dvs att kunna skapa pengar, i form av krediter (SvD N 26/1), som ett stort problem.

– Bill White är en av de ekonomer som förutsåg finanskrisen 2007 och de följande åren. White var då verksam vid BIS, i Basel. BIS brukar beskrivas som bankernas bank, dvs företrädare för bankerna. Han talade nyligen i Davos, och blev då intervjuad av The Telegraph. Andreas Cervenka citerar (SvD N 27/1) utdrag från intervjun. Budskapet är att nollräntor och ännu större skulder än 2007 idag skapat en svår situation. Skuldernas storlek riskerar att utlösa en kris, och det i ett läge där Centralbankernas möjlighet att intervenera är mycket mer begränsade än den var 2008.

Den amerikanska bilindustrin har rapporterat om relativt hög försäljning. Detta har vägts in, tillsammans med flera andra faktorer, i ett alltmer spritt budskap att USA:s ekonomi nu är sund, och på rätt väg. Frågan är då hur t ex köpen av nya bilar finansieras? Vågar läsaren en gissning? Alldeles rätt, med krediter. Man har efterhand kommit att tala om dopade ekonomier, när stora delar av konsumtionen finansieras med krediter. Konsumtionsdrivna ekonomier är ett empiriskt faktum och inget märkvärdigt, men det förutsätter då att konsumtionen inte bärs upp av krediter.

Många Centralbanker i Västvärlden har öst ut likviditet (krediter) till privatbankerna och reporäntan är i ett antal länder som t ex Sverige, och nu senast Japan, negativ. Det betyder att bankerna får betala för att deponera pengar i centralbanken. Så har Riksbanken dammsugit marknaden på statsobligationer. Om några månader bedöms den svenska riksbanken ha köpt upp en tredjedel av alla statsobligationer till mycket låga räntor, totalt till ett värde av 200 miljarder kronor. När räntorna en dag stiger medför det stora förluster för staten (SvD N 1/2). Generellt uttryckt vadar bankerna i pengar, men de investeras inte i den reala ekonomin, utan används till lån för spekulation, aktiehandel m m. Stora fonder, inklusive pensionsfonder, jagar formligen finansiella investeringar, medan investeringar i den reala ekonomin har lägre prioritet.

Flera länder i Västvärlden har både försökt och genomdrivit vissa regler för att begränsa bankväsendets makt. Jag har ovan redovisat den tidigare brittiska ministern Vince Cables besvikelse över att bankreglerande bestämmelser inte implementeras. En av svenska Riksgäldens direktörer, Hans Lindblad, redovisar i SvD N (1/2) hur myndigheten tänker genomföra ”Lagen om resolution”. Denna sägs innebära att Riksgälden, om en bank missköter sig särskilt mycket, kan ta över banken. Aktieägare och kreditorer får därmed svara för skulderna, medan skattekollektivet går fri. Den gällande insättningsgarantin för småsparare (max 100 000 €) berörs inte. Genom att banken tas över och rensas från skulder kan den fortsätta att verka, vilket är helt avgörande för den kapitalistiska ekonomin. Lindblad erkänner att implementeringen av lagstiftningen inte är helt lätt, men han är i grunden positiv. http://www.svd.se/staten-kommer-inte-att-radda-bankernas-agare

Flera av de kommentatorer jag refererat ovan pekar på det grundläggande problemet att banken själv kan skapa pengar. Lindblad berör inte detta, och det har han väl heller inte mandat att göra: svenska högre tjänstemän brukar sitta still i båten. Så, den fråga som i dagsläget bara går att ställa, men inte avgöra, blir: Har Riksgälden eller ”The Big Short” rätt?
Ingen av oss har tillgång till en kristallkula, som kan utsäga framtiden. Dock tycks det som att kritiken mot den senaste fasen i kapitalismens utveckling – finansialiseringen – växer oavsett om den kommer från vänster eller höger.

intressant.se, filmer, socialism, banker, politik, kapitalism,imperialism, fattigdom,fattiga, rikedom, jämlikhet,ojämlikhet, ekonomi, demokrati, USA, miljardär, skatteparadis, Sverige