Kungen – bra att ha? Till vad?


Med benäget tillstånd av skribenten Sven Hofman. Jag erinrar mig förmånen och nöjet att tidigare ha fått publicera ett blogginlägg om demokratisk nationalism av Sven Hofman, inlägget ”Fascister bär inte knätofs” i april och ”Tillståndet i vår närmaste omgivning” i maj. Senast 27/7 fick vi publicera gästblogginlägget ”Gränslöst okunnigt – om ledare, historia och krig”, som också inspirerades av en ledarartikel i Svenska Dagbladet av Ivar Arpi. Dagens blogginlägg har rimligen en särskild aktualitet just idag, då Hans Kungliga Höghet Karl XVI Gustaf har varit Sveriges monark och statschef i 40 år.
Kungen untitled

Dagens inlägg.
”Kungen förkroppsligar den svenska statens kontinuitet”, skriver Ivar Arpi (Svenska Dagbladet 14/9) med anledning av Carl XVI Gustafs fyrtio år på Sveriges tron. Det är inte på något vis sant. Inte heller är det sant att ”kungahuset [representerar] hela svenska folket”.

Fram till 1544 var Sverige ett valkungadöme. Olika fraktioner inom högaristokratin slogs om vem som skulle vara landets konung, och hela Kalmarunionens tid (1397–1523, då Sverige hade ett antal främmande överherrar) kan betraktas som ett utdraget inbördeskrig mellan stormannaätter vilket hotade att slita riket itu. Karl Knutsson Bonde valdes till kung inte mindre än tre gånger samt avsattes dessemellan. Detta kan man inte kalla kontinuitet. Det som värnade landets bestånd som riksenhet var istället bondedemokratin på socken- och häradsnivån, städernas borgerskap som rådplägade sinsemellan och – från Arboga möte 1435 – en ständerrepresentation som etablerade sig som en riksdag för alla fyra stånden.
Karl KInutsson Bonde untitled

Men även efter arvkungadömets etablering var diskontinuitet och inbördes fejder det normala inom den monarkiska svenska staten. Erik XIV avsattes, fängslades och mördades, sedan han gått bet på att sätta högadeln på plats. Den svenske kungen Sigismund Vasa avsattes också han, genom hertig Karls tämligen terroristiska statsvälvning med åtföljande inbördes- och successionskrig vilka höll på att ruinera landet ekonomiskt. Redan under Vasa-dynastins tid ser man sålunda att ett kungahus utgör icke en enande men väl en splittrande faktor i statslivet. En av Vasa-kungarna, Gustav II Adolf, göt en våldsam död och hans dotter slöt denna regentlängd genom abdikation, religionsbyte och vad som i praktiken måste betraktas som landsförräderi.
drottning Kristina untitled

Därmed tvangs man byta dynasti, och detta har sedan blivit en tradition i rikets styrelse. Den tredje och siste av de karolinska kungarna bragte landet till katastrof och mördades sannolikt av sina egna. Hans efterträdare, systern Ulrika Eleonora, avsattes som regent genom en statskupp (maken tilltvang sin tronen) men förblev barnlös. Hennes efterträdare som drottning, Lovisa Ulrika, syster till Fredrik den store av Preussen, skapade ett hovparti som 1756 försökte ta den absoluta makten i riket men misslyckades; en av intriganterna, landets främste greve, fördes i stället till stupstocken. Kuppmakerskans son, Gustav III, mördades av en hatisk adelsopposition och hennes sonson, Gustav IV Adolf, undanröjdes i en militärkupp på våren 1809.

Denna händelse var det som småningom förde den nuvarande kungaättens grundare, en fransk revolutionsgeneral som varit med om att avsätta ett annat kungahus, till makten i Sverige. Han hade dessförinnan varit den franska ockupationsmaktens militärdiktator i såväl Hannover som Hamburg, innan han värvades av de svenska konspiratörerna till det svenska rikets högsta ämbete.
Jean Baptiste Bernadotte untitled
Man ser att kungaväsendet städse varit blodbesudlat, åsamkat landet split och söndring och blivit någorlunda uthålligt (tvåhundra år) först sedan det med 1809 års regeringsform berövats sin monarkiska karaktär. Men ”beständigt” (Arpis uttryck) kan man svårligen påstå att arvskungadömet har varit.

Denna anmärkning är inte en plädering för den kungliga glansens avskaffande. Sverige är sedan länge en republik, med väl fungerande folkstyre och en maktlös fursteperson som statschef. Många svenskar gillar av någon anledning denna ordning; flertalet fördrar den utan större entusiasm. En minoritet retar ständigt upp sig, antingen på institutionen som sådan eller på innehavaren av den högsta värdigheten.

Vad man än må säga: den benhårda rojalismen är ett både kuriöst och splittrande element i den svenska statskroppen. Och för övrigt: närhelst ett folk har kunnat välja statsform (som i Östeuropa efter 1990), har det inte inrättat något kungadöme, vare sig ärftligt eller byggt på val. Även Finland, efter självständigheten 1917, avstod till sist från att hålla sig med kung.


intressant.se, , ,, , , , , , , ,

DN 14/9 DN 2 SvD 14/9 Ivar Arpis ledare ” target=”_blank”> SvD 25/7 Ivar Arpi