Detta gästblogginlägg kommer från Ulf Karlström, som tidigare publicerat ett inlägg här om miljö och ekonomi, ett om så kallad ”humanitär intervention” och ”Är du teknikberoende min vän”?. Ulf är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), skriver facklitteratur och var ordförande i De Förenade FNL-Grupperna (DFFG) 1968-70, efter Sköld Peter Matthis.
Han är med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”.

De senaste två veckorna har vi fått bevittna några utspel för att bemästra krisen i Euroland (de 17) och även i EU som helhet. Det började den 6/9 med att ECB-chefen Mario Draghis meddelande att han tänker fortsätta att överskrida sina befogenheter. Ja, riktigt så sa han inte, men innehållet i det han presenterade innebär de facto att ECB:s huvudmål att hålla inflationen på låg nivå får lägre prioritet.

I stället gäller det att stötta euroländerna i söder genom stora (”obegränsat”) köp av statsobligationer, även om gränsen sätts vid obligationer med 3 års löptid. ECB har tidigare stödköpt obligationer, utan långsiktig effekt. Endast tillfälligt har en lättnader i räntenivån för de sydliga euroländerna noterats, för att sedan återgå till höga nivåer.

Problemet är formidabelt. Stater tar kontinuerligt upp lån, för att omsätta gamla lån och finansiera verksamhet. Under lågkonjunktur, när börserna inte ger den avkastning de stora aktörerna på finansmarknaden kräver, eller ännu inte värre, inte klarar att leverera, söker man trygghet i statspapper. Men det förutsätts naturligtvis att skulderna betalas och inte bara avskrivs.
Och det är här skon klämmer idag. De stora aktörerna ser en risk att låna ut pengar till euroländerna i syd och kräver därför räntor i intervallet 6-7 %, medan tyska statspapper försäljs för ingen eller mycket låg ränta. Ja, t o m, negativ ränta har förekommit.

De höga räntorna genererar skräckscenarior inför framtiden, som att stater 2040 måste anslå 25 % av BNP för att betala räntorna. Konsultföretaget Roland Berger konstaterade nyligen (SvD 11/9) att euroländerna och USA är starkt skuldtyngda. USA:s offentlig statsskuld ligger på 103 % av BNP, och majoriteten av världens industriländer klarar inte de formella Maastrichtvillkoret på 60 %. De skulle således inte ha beviljats medlemskap i euroklubben, och det gäller länder som Japan, Storbritannien, Tyskland och Frankrike.

Detta är grunden till ECB:s nya verksamhet. Det anmärkningsvärda var att Tysklands riksbankschef röstade nej den 6 september. Han var visserligen den enda som röstade nej, men Tyskland är ju inte vilket land som helst inom euroland.

Pressen på Tyskland är därför stor. Det var också bakgrunden till tyska författningsdomstolen den 12/9 godkände Tysklands deltagande i krismekanismen (räddningsfonden) ESM, med 700 miljarder euro i potten, som billiga lån. Domstolen begränsade dock Tysklands deltagande, men det kan ökas efter beslut i förbundsdagen och delstatskammaren. ESM skall kunna ge stöd direkt till krisande banker utan att gå via staterna och ytterligare öka deras skulder.

Omedelbart efter författningsdomstolens beslut släppte EU-kommissionen ett förslag om en bankunion, där ECB, och inte de nationella finansmyndigheterna, skall övervaka 6000 banker. För de 10 länderna utanför euron anges att ECB skall samarbeta med de nationella finansmyndigheterna för att de så småningom skall komma med i bankunionen.
Denna innebär en stor maktförskjutning till Bryssel och kan sägas utgöra det första steget till en finanspolitisk union, med beskattningsrätt.

EU-kommissionens ordförande José Manuel Baroso skrädde inte orden i sitt årliga tal den 12/9. All tidigare försiktighet, med diplomatiska eller vaga formuleringar, skippades. I stället förespråkade han direkt en europeisk federation. Med krisen som förevändning försöker nu federalisterna att lyfta upp frågan på dagordningen.

Den kritik som EMU-kritikerna uttalade vid folkomröstningen 2003 om asymmetrin inom euroblocket och riskerna för allvarliga spänningar har fullständigt besannats. I stället för att stanna upp och reparera motorn, t ex genom att minska motorstyrkan, beställer man en ny växellåda med overdrive. Det får ju sägas representera en form av galenskap.

Svenska presskommentarer var relativt kritiska till Barosos utspel. Men det är på redaktionerna. När Lissabonfördraget klubbades protesterade inte ledarskribenterna och den breda riksdagsmajoriteten. Och inte lär de göra det när det nya fördraget börjar presenteras. Frånvaron av seriös EU-debatt är skrämmande.

i EU, euro, bankunion, Tyskland, Sverige, politik, federalism, demokrati, Barroso, statsskuld, kapitalism, massmedia,

DN ledare 16/9 DN ledare DN kolumn 15/9 DN 14/9 SvD
Expressen Aftonbladet
Sveriges Radio
SvT
SvD Borgs uttalande