Det förekommer en del ambitiöst arbete inom den svenska kriminal-vården, men det är som jag skrev, bara en del..

Kriminalvårdsverkets nya general-direktör, Lars Nylén, f.d. chef på rikskriminalen, har redan lyckats säga minst en sanning för mycket till landets kriminalvårdsanställda.

I sin första “ledare” i personalens tidning “Runt i Krim” skriver han nämligen:
“- Ibland har det viskats i mitt öra att ambitionerna är lite kulissartade.” Detta angående kriminalvårdens rykte.

Det är ett i många avseenden intressant yttrande. För det rimmar väldigt väl med vad de som slutat inom kriminalvården anser.

Och bland de som arbetar inom andra verksamheter som kommer i kontakt med den myndigheten.

Det kan gälla domstolar, åklagare, polis, socialtjänst, psykiatri mm..

Innan jag själv halkade in i kriminalvården efter att ha arbetat inom socialtjänsten i många år så hade jag lagt märke till att den professionalism som kännetecknar socialtjänsten saknades inom den delen av kriminalvården som jag oftast hade kontakt med, den s.k. frivården.

Det var inte bara min uppfattning, det var koncensus bland kollegorna inom socialtjänsten.

Man såg över axeln på frivården då liksom man gör idag.

Man saknar metoder och tydliga mål för verksamheten inom frivården.

Chefsrekryteringen går i första hand ut på antalet tjänsteår och personligen har jag inte träffat på annat än enstaka chef som är lämpad för sin uppgift. Vilket naturligtvis bidrar till det stora antalet långtidssjukskrivningar inom verket.

Trist men en allmängiltig sanning om man lyssnar med personalen.

Det mesta av den styrning som kommer uppifrån är av ekonomisk karaktär. Kurser, personal- och metodutveckling förekommer ytterst sparsamt, om än någonsin.

Det första jag fick lära mig när jag kom till frivården var faktiskt att inte göra något när ”klienten” inte kom på avtalade besök, eller var påtänd som en majbrasa när hon/han väl dök upp.

Enligt min rättsuppfattning så ska skyddstillsynsdömda, eller villkorligt frigivna, sköta de åtaganden de har. Dvs. komma på avtalade tider och avhålla sig från droger. Men det fick jag snabbt slå ur hågen.

Attityder som “de är ju ändå narkomaner” leder till acceptans av att klienterna ofta väljer att knarka och att strunta i kontakten med sin handläggare inom kriminalvården.

De dömda lär sig nämligen väldigt snabbt att man kan utebli från 1-3 avtalade besök innan de blir uppkallade till övervakningsnämnd eller för samtal med en chef.

Kommer man varannan gång på avtalade besök, och ibland dessutom hyfsat drogfri, betyder det att det räcker med att avhålla sig från droger 2-3 dagar varannan månad.

Det är en av orsakerna till Nyléns tal om kulisser.

En annan, och lika viktig, orsak är att de s.k. brottsförebyggande program som klienterna i en del fall genomgår inte är värda namnet. De är illa gjorda, dåligt genomtänkta, och endast undantagsvis vetenskapligt testade.

Ofta nog är det hemgjorda produkter och i ett av de värsta jag sett så ska man fråga klienten hur han/hon kände sig när de begick den brottsliga gärningen. Detta i en verksamhet där klienterna endast undantagsvis medger att de gjort det de är dömda för..

Men det värsta av allt är nog att personalen inom frivården inte får den minsta utbildning i att genomföra dessa program. Undantag finns, men som sagt. Det är undantag.

Så när Lars Nylén börjar prata om att ambitionerna är lite kulissartade så har han rätt till 100 procent.

Men jag undrar vad de som jobbar kvar i kulissverkstaden anser om saken..