Igår kväll publicerade Dagens Nyheter en lång artikel om Asfaltdjungelns indianer. Jag har skrivit om verksamheten förut, och nu förstår jag att de finns också i Stockholm.


DN: ”Några hungriga festprissar står under gatlyktorna och väntar på att få beställa.

Inom några timmar kommer de att ha släppt ut luften ur däcken på ett hundratal bilar av ett speciellt slag: de så kallade stadsjeeparna. Det är de fyrhjulsdrivna och mest bensinslukande privatfordonen som är målet för Asfaltsdjungelns indianer.”

I DN låter det nästan som inledningen till en deckare, och det kanske det är också. Eller en modern Robin Hoodsaga där hjälten visserligen inte tar från de rika, vederbörande stjäl bara luft, eller möjligtvis anser de att de befriar den. Förra gången jag skrev om den sorts miljöengagemang som gruppen uppvisar så var jag vagt beundrande, nu tror jag att det svänger över och blir starkt beundrande. Om folk inte förstår att Jeepar med stora motorer, ibland V8:or, inte behövs i urban miljö så gäller det givetvis att övertyga dem. Och jag tror t.o.m. att neandertalare inser att något gått snett när vederbörande kommer ut till sin Hummer och finner att alla fyra hjulen är
– platta.

Har man rätt att göra åverkan på enskild egendom för att trumma igenom sina egna privata värderingar om hur man bäst ska skydda miljön? Nej, svaret är enkelt, man har inte den rätten och tar man sig den ändå så är det civil olydnad. En olydnad som sannolikt kan ge gärningsmannen böter om hon/han grips. Förmodligen vissa personskador om den som griper den skyldige inte är polis utan ägare av en drabbad SUV.

För ungefär ett år sedan var det ett gäng anarkister som kallade sig Global Intifada, under någon sorts virriga förutsättningar gav de sig på ambassadbilar och brände upp minst en sådan i Stockholm. Den sortens agerande är inte bara rent kriminellt, det är också farligt för omkringboende, människor i närheten och dessutom för personalen på räddningstjänst och polis som kallas till platsen. Risken för att en sådan brand skadar oskyldiga är överhängande, alldeles bortsett från att en uppbränd bil är en betydande kostnad för ägare/försäkringsbolag.

Det är inte svårt att känna avsmak för sådana tilltag. Det förhåller sig helt annorlunda med Asfaltdjungelns indianer. Visserligen förorsakas

extrautgifter i form av resor till närmsta mack för att se till att få tillbaka den saknade luften i däcken, men det finns inga risker förknippade med att befria luften från Jeeparnas däck. I alla fall om man bortser från det rent personliga risktagandet. Man vet oftast inte om ägaren är mellan tjugo och trettio år, är en och nittio lång och väger hundra kilo.

Men som miljöaktivism fungerar det sannolikt utomordentligt bra. Hur många gånger står stadsjeepars ägare ut med att komma ut till en luftad bil? Jag har inte svaret på den frågan, men jag kan inte tänka mig att det är speciellt många gånger innan en mer för ändamålet lämpad bil införskaffas.

Nu kan man förstås resa en del invändningar mot detta resonemang. Det finns faktiskt folk även i innerstan som faktiskt – behöver sin SUV. Det kan vara t.ex. hantverkare som inte vill måla bilen med firmareklam eftersom den också används privat, det kan finnas en mängd andra behov som jag inte ens kan föreställa mig. Men helt klart är att jag tycker att Asfaltsdjungelns indianer gör ett bra jobb. För om inte annat så kommer frågan om dessa stadsjeepars vara eller icke vara upp på dagordningen.

Dessutom finns det faktiskt ett icke obetydligt mått av humor över dessa aktivisters agerande.

Källor: DN Asfaltsdjungelns indianer Brevet till SUV-ägarna DN1 DN2

Andra bloggar om: Asfaltdjungelns indianer, Miljöaktivism, Anarkism, Civil olydnad, SUV, Koldioxid, Avgaser, Stad, Miljö, Politik

[tags]Asfaltdjungelns indianer, Miljöaktivism, Anarkism, Civil olydnad, SUV, Koldioxid, Avgaser, Stad, Miljö, Politik[/tags]