Ulf Karlström har skrivit detta gästblogginlägg. Ulf har tidigare publicerat inlägg här om miljö och ekonomi, om så kallad ”humanitär intervention” om ”Är du teknikberoende min vän?”, om Borgs budget, om Södertäljerättegångarna om religion, om ”Kapitalet går till angrepp 29/11” och om planerna på ”bankunion i EU” senaste. Han är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), skriver facklitteratur och var ordförande i De Förenade FNL-Grupperna (DFFG) 1968-70, efter Sköld Peter Matthis. Han är också med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”.

Inlägget.
Den engelske premiärministern David Cameron höll den 23 januari ett sedan länge aviserat tal om Toryregeringens syn på EU. Det var ett långt –12 sidor utskrivet – och anmärkningsvärt tal. I detta kritiserade han EU på många punkter, och sade att han vill öppna en fördragsdiskusion om EU:s framtid. Han förutskickade att EU skall bantas vad gäller byråkrati och regelverk, där de går utöver den gemensamma marknaden (the Single Market). Efter en sådan omförhandling av de brittiska, men även alla andra medlemsstaters åtaganden, skall frågan underställas en engelsk folkomröstning 2017. Cameron förklarade också att han kunde tänka sig ett utträde ur EU, om Unionen inte besinnade sig.

Varför höll Cameron detta anmärkningsvärda tal? Hur är det möjligt att en företrädare för nyliberalism angriper det nyliberala EU-projektet? Det verkar inte alls gå ihop. Jag skall i den resterande delen av inlägget peka på en rad omständigheter som förklarar att talet knappast föll ned som en blixt från en klar himmel. Det har mullrat mycket tidigare, så nog finns det förklaringar till den brittiska urladdningen.

Inom Europas etablerade högergrupperingar har man inte varit komfortabel med EU-projektets utveckling. De svenska moderaterna har i flera år talet om ett ”mindre och vassare” EU, men det har bara varit munväder. Först de senaste åren har Cameron och Reinfeldt närmast sig varandra i denna fråga. Och inför Euroländernas kris har både England och Sverige markerat skepsis, senast i frågan om finanspakten och bankunionen. Det senaste EU-beslutet om en måttlig s k Tobin-skatt på finanstransaktioner har kritiserats skarpt av England, men även av Borg-Reinfeldt, om än med mindre bokstäver.

Den engelska finanssektorn genererar många välbetalda arbeten och utgör en relativt stor del av landets BNP. Även den svenska banksektorn, med de 4 storbankerna, är relativt sett stor.
Eurokrisen (som behandlas i Clarté nr 3 2012, www.clarte.nu) har paradoxalt nog drivit fram ramverk för, och ännu flera förslag ligger i pipan för, ökad överstatlighet inom EU. För de 10 länderna utanför Euro-17-gruppen har detta varit en het potatis. I förlängningen kan man se ett delat EU, med Eurogruppen som bestämmande och icke-euroländerna som får finna sig i redan fattade beslut. Lissabonfördraget har begränsat medlemsstaternas veto-rätt, så i många frågor kan minoriteten köras över. Detta perspektiv har fått Englands höger att reagera.

Det finns också ett stort problem för EU, med dess bristande legitimitet. Röstar folken fel, får de göra om läxan tills Bryssel fått sitt ja. Så skedde inför antagandet av Lissabonfördraget. Det är därför inte svårt att ställa sig upp och säga att landet suveränitet säljs ut. Så har UKIP, United Kingdom Independent Party i England gjort. Och det har gett resultat. Enligt en färsk opinionsmätning har UKIP gått om premiärminister David Camerons Tory-parti. UKIP och dess talesperson Nigel Farage stöds av nästan var fjärde väljare (23 %) inför EU-valet 2014.

UKIP är enligt sin hemsida ”ett libertarianskt, icke-rasistiskt parti” som vill att Storbritannien ska lämna EU. Man vill se en folkomröstning så snart som möjligt där britterna får ett tydligt val mellan att vara kvar i eller lämna den europeiska unionen. Mot kritiken från en del storföretag hävdar Nigel Farage att Storbritannien framför allt behöver är ett frihandelsavtal med europeiska unionen, inte ett medlemsskap. Och om britterna skulle lämna EU understryker Farage att Storbritannien kommer få ett sådant avtal. Rest-EU har inte råd med något annat.

Dessa samlade omständigheter föreställer jag mig förklarar Camerons utspel. Men det är ett mycket djärvt utspel, då Camerons första bud är att vara kvar i EU, inte lämna det. Skulle Cameron inte lyckas förhandla fram ett nedbantat EU, eller ett EU med stora möjligheter till avsteg, kommer folkomröstningen i England 2017 inte primärt att handla om ett något smalare EU, utan om utträdet ur EU. Som man bäddar torde man få ligga.

Den EU-kritiska opinionen i Europa jublar, som t ex Folkrörelsen Nej till EU i Sverige m fl. Denna ser framför sig hur frihandel, genom ett handelsavtal, ungefär som gamla EFTA, kommer att hamna på agendan. Det öppnar för att de nordiska länderna (troligen utan Finland) tillsammans med England och Irland skulle förhandla fram ett gemensamt handelsavtal.
Därmed förvandlas den psykologiskt svåra Nej-sitsen till en stark ja-position: Ja till ett handelsavtal mellan EU och grupp europeiska stater.

i Andra om: banker, bankunion, Borg, EU, Nej till EU,folkomröstning, imperialism, EFTA, Politik, demokrati, Maastricht Cameron, tories, folkomröstning banker, bankunion