Vi (jag och gästbloggare) har då och då diskuterat demokrati på denna blogg. Jag har pläderat för ökad demokrati, som jag ser som nödvändigt i kommande socialistiska icke-kapitalistiska stater. En kritisk diskussion om demokratin i Indien ”världens största demokrati” finns på hemsidan för Indiensolidaritet (www.indiensolidaritet.org), och inom kort publiceras här en artikel av Arundhati Roy om demokratin i Inden, som aktualiserats av tragiska händelser nyligen i Indien. Aftonbladet hade igår på nätet en artikel om motsättningarna i Indien med rubriken ”Hade 1,5 kilo sprängmedel i magen”. Erik Jonsson, medelålders chaufför och aktiv i Indiesolidaritet har skrivit nedanstående kommentar i Aftonbladet, som jag nu har förmånen att publicera här.
Erik Jonssons inlägg.
”Vi som följer utvecklingen i Indien oroas av den indiska regeringens omfattande militära kampanjer som riktas sig mot de områden som bebos av Indiens ursprungsbefolkning. Bakgrunden är väl känd. Enorma mineralfyndigheter finns i ursprungsbefolkningens områden och de har lovats bort till inhemska och utländska storbolag.
En statlig myndighet i Indien kallar denna process det ”största markrofferiet sedan Columbus”.
Men ursprungsbefolkningen vägrar flytta på sig och den indiska regeringen hoppas att militären skall lösa problemet. Med råd och vägledning från amerikanska experter har hundratusentals soldater har satts in i en mycket omfattande militär kampanj med massakrer, våldtäkter och brända byar i klassisk vietnamkrigsstil.
Samtidigt har myndigheterna upphävt alla grundläggande rättigheter på olika håll i Indien, folkrörelseledare avrättas i ”encounters”, journalister fängslas och dödas och 10 000-tals personer sitter inlåsta utan rättegång.
Aftonbladet förvånar
Mot denna bakgrund blir man lätt förvånad när man läser gårdagens nätupplaga av Aftonbladet. Journalisten Oskar Forsberg vet att berätta om ”barbariet” i Indien och hänvisar till en indisk tidning. En soldat sägs ha fått en bomb placerad i magen. Men den indiska militären presenterar dagligen den ena horribla historien efter den andra om dessa oförklarligt ”onda” krafter i Indien och historierna upprepas ofta som sanningar i indiska mainstreammedier.
Forsberg citerar en indisk politiker som kräver att människorättsgrupper försvarar soldaterna och han är själv inne på samma
spår. Alltså, när Indiens allra fattigaste befolkning är utsatt för en militär kampanj med hundratusentals soldater som har den allra senaste
militära utrustningen, drönare och svenska raketgevär, då sitter en journalist i huvudstaden, i ett världens rikaste länder och ondgör sig
över de fattigas ”brott mot mänskliga rättigheter”.
Tangentbordstryckningar i metropolernaI vidsträckta områden har ursprungsbefolkningen anslutit sig till naxalitrörelsen och rörelsen försvarar befolkningens rätt att bo kvar oavsett vilka avtal myndigheterna har tecknat. Med tanke på vilka enorma ekonomiska intressen som står på spel så lär kriget fortsätta. Svenska storbolag har omfattande intressen i Indien och de indiska myndigheterna
jobbar dygnet runt för en ”lämplig” rapportering. Om deras bild av läget får dominera så kommer de känna sig styrkta att än mer öka intensiteten i kriget. Tangentbordstryckningar i metropolerna får konsekvenser i Indiens skogar.
i fred, politik, naxaliter, USA, Indien, krig, kriser, information, ekonomi, kapitalism, socialism, övergrepp, adivasi, daliter, kastlösa, maoism, demokrati, terrorism, brutalitet,
Artiel i AB 12/1 Indiensolidaritets hemsidaReflexioner allteftersom Arundhati Roys föredrag Indiensolidaritet – inlägg om demokratin i Indien SKP-bloggen 5/1 2013 Björnbrum 3/1LO-bloggen The Eastern Post 111012 Jharkand Mirror 111012 Racchiexpress The Hindu RDF:s hemsida Bloomberg Multidimensional Poverty Index DN SvD Indiensolidaritet Jonathan Turleys blogg
Ett svar till “Aftonbladet och barbariet i Indien”
Svensk halvbildad medelklass – särskilt kvinnorna – brukar hänfört sucka när Indien kommer på tal. Har för sig att en ”andlighet” genomsyrar det indiska samhället. En djup religiositet. Och reser till Indien för att vistas i ett ashram eller på något hälsocenter som behandlar besökarna enligt ”indisk uråldrig medicin”. De inte fullt så andligt förvirrade talar om Indien som ”världens största demokrati” och beundrar Gandhi. Detta sätt att se och bedöma Indien är både löjeväckande och skrämmande. Och ett bevis för hur propaganda och total desinformation fungerar. Dessa medelklassturister som besöker landet är de totalt förblindade? Ser ”andlighet” där i verklighetens värld istället existerar ett fullkomligt fasanfullt samhälle. Smutsen, fattigdomen och eländet överväldigande. En upplevelse bland många liknande: bussresan från flygplatsen in mot Dehli och jag ser genom fönstret hur människor – en mängd människor – tvingas sköta sin morgons toalettbesök: sitter på huk på gräsmattorna och uträttar sina behov. De bor i skjul, de har inte tillgång till vatten, de utför de tyngsta och smutsigaste jobben – om de alls har ett arbete. De är hundratals miljoner. OCH DE HAR INTE FRIVILLIGT VALT ATT LEVA PÅ DETTA SÄTT – i väntan på Nirvana. Alla är dock inte hjälplösa offer. Det finns en fackföreningsrörelse, där sker protester och demonstrationer. – Folkmordet på ursprungsbefolkningen som bebor-har bebott de områden som nu blir gruvor borde vara stora rubriker i varenda media i väst. Men det är tyst. När ”marknaden” löper amok och dödar hänsynslöst. Den medelklass – i Sverige, i väst – jag inledningsvis nämnde blundar hårt i sitt ashram. En tystnad och ett förnekande som är skamligt. Oskar Forsberg i Aftonbladet tar öppet ställning FÖR folkutrotningen. Hur kan en sådan artikel släppas in i tidningen? – Arundhati Roy bör däremot läsas för att få verklig information kring det indiska samhället. Därtill är hennes språk och sätt att skriva mitt i all rapporteringen så underbart vackert!
Ulla Johansson