Man kan ju undra hur våra politiker resonerar när de beslutar om utbyggnad av infrastrukturen.

Åker man tåg från Umeå till Köpenhamn så kommer man att färdas på eller igenom fyra stora infrastrukturssatsningar efter vägen.

Givetvis ska vi se till att underhålla och förbättra vårt järnvägsnät, men ibland blir argumenten förbluffande.

Från politikerhåll hävdas ofta att det är tidsvinsten som motiverar den satsning man gör med skattemedel i de olika projekten.

Ok.

Om vi köper det resonemanget så kan vi börja med att försöka bilda oss en uppfattning om det slutgiltiga priset för tidsvinsten mellan Umeå-Köpenhamn

Tider och priser har jag fått från osäkra mediauppgifter när jag sökt via Google

Botniabanan 25,0 miljarder

Summa 57,5 miljarder

Och vi vet ju alla hur kostnads-utvecklingen för den sortens projekt ser ut.

Det finns två olika kostnader, en uppskattad och en verklig.

Det är troligt att den verkliga kommer att röra sig i nivå med 100 miljarder kronor.

Mja. I bästa fall blir det snabbare. Botniabanan sparar säkert 5 minuter. Hallandsåsen sparar 10-12 minuter. Stockholms Citybanan sparar ingenting alls. Malmötunneln 5 minuter. (siffrorna fritt ur minnet)

I bästa fall så går det 20-25 minuter snabbare att färdas mellan Umeå och Köpenhamn.

Strunt samma, folk som färdas den sträckan flyger i alla fall..

Den enda påtagliga effekten av detta arrangemang är att man förflyttar hundra miljarder av skattebetalarnas pengar till näringslivet som ska bygga detta. Eller snarare till dess aktieägares fickor.

Det är som en brottsmisstänkt stjärn-advokat sade för ett tag sedan till påståendet att han gör stora pengar på skumraskaffärer..

– Ja, det gäller att ha rymliga fickor..