Ulf Karlström har skrivit detta gästblogginlägg. Ulf har tidigare publicerat inlägg här om miljö och ekonomi, om så kallad ”humanitär intervention”, ”Är du teknikberoende min vän?”, om EU, om Borgs budget, om Södertäljerättegångarna om religion och om EU. Han är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), skriver facklitteratur och var ordförande i De Förenade FNL-Grupperna (DFFG) 1968-70, efter Sköld Peter Matthis. Han är också med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”.

”Frihandelsorganisationen EFTA bildades 1960 av 7 länder, Danmark, Norge och Sverige i Skandinavien, kontinentländerna Österrike, Schweiz och Portugal samt England. Bildandet skedde mot bakgrund av skapandet av tullunionen EEC 1957. Mot slutet av 1960-talet fördes resultatlösa förhandlingar om ett samgående, men först 1972 ansökte England, Danmark och Norge om medlemskap i EEC. De första två länderna anslöt sig, men en folkomröstning i Norge 25/9 1972 avvisade medlemskapet. Den politiska debatten och kampen i Norge har beskrivits mästerligt av Dag Solstad 1974 i romanen ”25:e septemberplatsen”. Boken är i högsta grad läsvärd än idag.

1994 – efter 22 år – var det dags för en ny ansökningsrunda, från Sverige, Norge, Finland och Österrike. Det hade varit självklart att de 4 länderna röstade samma dag eller helg. I stället manipulerades följande uppställning fram; först röster Österrike, sedan Finland, Sverige och sist Norge. De två svagaste dominobrickorna föll direkt och drog, till en inte helt ringa del, med sig den tredje brickan, men Norge stod kvar. Och under 1995 anslöts Norge till EU genom ett s k EES-avtal, på norska EÖS-avtal. I Norge fick avtalet något av en nationell kompromiss över sig, då Nejpartierna KrFp och Sp i valrörelsen pekat på avtalet som ett alternativ till medlemskap i EU.

Norge har således till skillnad från Sverige haft två stora valstrider, där majoriteten bägge gångerna sagt nej till EU-medlemskap. Därutöver finns en väsentlig strukturell skillnad mellan länderna. Norge har en väsentligt högre andel som bör ute på landet eller längs kusterna, utanför storstäderna. Längs kusterna har också religionen en relativt stark ställning, Norges bibelbälte. Avsaknaden av storjordbruk i Norge, som vi ser i Södermanland, Östergötland, delar av Västergötland, Halland och Skåne, är också en särskiljande markör. Det är också befogat att tala om en starkare nationalism i Norge jämfört med Sverige. Sammantaget bidrar dessa faktorer till att Norge har en mycket starkare och radikalare EU-kritik än vad vi finner i Sverige. Här presenteras EU närmast som en icke-fråga.

Nei til EU i Norge (NtEU) höll i helgen 9-11 november Landsmöte, där cirka 170 röstberättigande från fylkena (= landskap eller län), styrelsen och ett råd deltog. Huvuddelen av de röstberättigade kom från de 19 fylkena, vilka hade 5-7 röster var.

Medlemsantalet i NtEU har gått ned från cirka 29 100 år 2009 till idag 25 800 medlemmar. Här kan Folkrörelsen Nej till EU i Sverige känna sig mycket liten, med cirka 2000 medlemmar. En orsak till medlemsminskning i Norge är troligen att många uppfattar att EU-medlemskapet är avgjort, då det sedan 2004 stadigt varit en majoritet (i stort 60-40 %) mot medlemskapet.

Landsmötets viktigaste fråga var att förhålla sig till EÖS-avtal. I Norge är det två stora områden där motsättningarna blev påtagliga; arbetsrätten med tjänstedirektivet och Laval-domen samt jordbruksområdet. Därför går de fackliga och bondefackliga organisationerna gått i bräschen för motståndet. Skall man kräva folkomröstning nu om avtalet? Finns det inte risk att Ja-partierna svarar med att ställa medlemskap mot avtalet, och därmed låsa fast situationen för många år framåt? Den typen av trixande, eller manipulation, såg vi i Sverige 1980 där det vid ställningstagandet för/emot kärnkraften fixades fram 3 alternativ. Kan man med en namninsamling säkra att omröstningen gäller nuvarande avtal mot ett rent handelsavtal?

I Norge stundar både LO-kongress och stortingsval under 2013. Prognoser pekar på att de två Nej-partierna Senterpartiet och Socialistiskt vänsterparti kan åka ur stortinget. Det skulle i så fall betyda en fullständig dominans i Stortinget för Ja-partierna, och därmed riskerar EÖS-avtalet att skjutas i bakgrunden .

Näringslivstidningen Nationen (motsvarar Dagens Industri) slog påpassligt upp på första sidan den 9/11 en opinionsundersökning av Sentio, beställt av NtEU. Den visade att EÖS-motståndet gått tillbaka något, jämfört med situationen 2011. Nu var 33 % mot avtalet, medan 38 % var det i november 2011. Motsvarande tal för dem som var för avtalet var 53 resp 44 %. En ljusning i mörkret var att när de 1000 tillfrågade personerna fick välja mellan handelsavtal och EÖS-avtal, så valde 45 % handelsavtalet, medan 29 % valde dagens avtal; antalet osäkra var dock högt, 26 %.

Landsmötet omröstningar var ganska jämnaiI de stora frågorna. Man vill fortsätta att tala om ”samarbets- og handelsavtal” och inte bara ”handelsavtal”. Kravet på folkomröstning och namninsamling avvisades, med motiveringen att det ännu inte var förankrat inom NtEU, framför allt inte inom Venstre och KrFp. Dock böra man tala om ”Ut ur EÖS” i stället för nuvarande ”Nej till EÖS”.

Trots påtagliga meningsmotsättningar i taktiska frågor fördes debatten i en positiv och vänlig anda. En förklaring är NtEU:s breda, politiska sammansättning. Den är man mycket angelägen att behålla. I såväl den gamla, som den nya styrelsen finns företrädare för hela skalan från det vänsterkommunistiska Rödt till Kristligt Folkparti.

i Andra om: Norge, EU, Nej till EU,folkomröstning, imperialism, EFTA, Politik, demokrati, Maastricht
Folkrörelsen Nej till EU I Folkrörelsen Nej till EU Chossudovsky i Globalresearch 15/10 DN Wolodarski ledare 12/10 DN 14/10 DN 12/10DN:s ledare 12/10 Folkrörelsen nej till EUMotvallsbloggen 12/10
SvD 12/10 Aftonbladet 12/10Expressen.se