”Nordiska fredssamtal i Degerfors” 3-5 augusti blev en mycket bra konferens , som gick ut på förstärka fredsrörelsen i en tid då kriget alltmer börjat bli ett medel för ökat inflytande, främst för supermakten USA. Tidigare rapporter har handlat om föredrag av förre FN-ambassadören Anders Ferm (s), kommunisten Jan Myrdal och av förre talmannen och försvarsministern Tage G Pettersson (s).

Detta gästblogginlägg kommer från Ulf Karlström, som tidigare publicerat ett inlägg här om miljö och ekonomi. Det är en förkortad version av hans presentation i Degerfors. Ulf är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar) och skriver facklitteratur.

Han var 1968-70 ordförande i De Förenade FNL-grupperna (DFFG), Europas kanske starkaste solidaritetsorganisation med kampen från folken i Vietnam, Laos och Kambodja mot USA:s aggressionskrig i Sydostasien 1960-75 och sitter i styrelsen för Folkrörelsen Nej till EU.

Den förkortade versionen av föredraget följer.

”En ny, farlig princip inom FN-samfundet.
Kanadas regering tillsatte år 2000 International Commission on Intervention and State Sovereignty (ICISS). Denna myntade uttrycket ”The Responsibility to Protect” (R2P) i en rapport från december 2001. Kärnpunkten var att principen om icke-inblandning i ett land, i vissa lägen, får stå tillbaka för det internationella ansvaret att försvara. Och vid FN:s världstoppmöte 2005 skrevs principen in i ett avsnitt i ett längre dokument.

Utländsk militär intervention har naturligtvis länge varit en kontroversiell fråga, såväl när det genomförts t ex i Somalia 1993, Bosnien 1995, samt Kosovo 1999, som när ingen intervention skedde som i Rwanda 1994.
Jean Bricmont, författare till boken Humanitär imperialism på svenska 2007 på Karneval förlag, har kommenterat R2P:

”Vårt humanitära svar är givet, vi vill skydda alla offer, Men hur, och med vilka styrkor är viktiga frågor. Hur skyddar man de svaga mot de starka? Det är inte främst en humanitär eller rättslig fråga, utan en politisk. Skyddet av de svaga är alltid beroende på begränsningar av den starkes makt.”

Rätten till – en s k –humanitär intervention har lanserats av Västvärlden, medan den förkastats av alliansfria länder i Syd, t ex vid toppkonferensen i Havanna i april 2000 och vid de Alliansfria staternas möte i Kuala Lumpur i februari 2003, alldeles före USA:s och Englands anfall på Irak.
Faktum är att R2P är ett försök anpassa denna avvisade rätt till intervention till FN-stadgan, så att det verkar acceptabelt att framhålla militära insatser. Bedömningen beror dock på om Västvärlden betraktar en stat som vänskaplig eller icke-vänskaplig/fientlig. I de förra förespråkas inga militära interventioner, bara i de senare.

FN:s generalförsamlingen debatterade R2P den 24 juli 2009. Debatten var mycket, för att inte säga extremt polariserad och speglade en förhärskande Syd-dominerad kritik, där många bl a hänvisade till Den Alliansfria Rörelsens deklarationer.

En viktig förutsättning för NATO:s anfall på Libyen 2011 var Säkerhetsrådets resolution nummer 1973 (17/03/2011), där R2P åberopas. Den var historiskt fullständigt unik, för den kunde inte åberopa att Libyen hade anfallit något annat land eller att situationen i landet hotade fred eller säkerhet i världen.
Edward C. Luck, professor i statskunskap och generalsekreteraren Ban Ki Moons rådgivare, uttryckte under en radiointervju (P1 2/4 2011) hur viktig resolutionen var: ”Det är ett stort steg”. Diplomaten Jan Eliasson (s) var mer nyanserad: FN gör det alldeles för lätt för sig. Vilken part skall man stödja i ett inbördeskrig, frågade han?

Libyen och Syrien uppvisar många paralleller, men naturligtvis också skillnader. I Syrien har regeringsfientliga grupper utrustats med pengar och vapen från några av Gulfstaterna. Utländska grupper har tagit sig in i Syrien för militära operationer.
USA har en flygbas i södra Turkiet, inte långt från den syriska gränsen och från denna har mycken aktivitet dirigerats, bl a har USA-Nato försett de s k rebellerna med information om syriska trupprörelser, på samma sätt som skedde i Libyen. Militärt utrustade enheter har sina baser inne på Turkiets territorium, och enheterna går över gränsen och gör räder. USA har genom CIA försett rebellerna med utrustning. Detta är några element i pågående krig, som tagit formen av ett utifrån stött inbördeskrig.

Det är därför skrämmande att läsa artikel 86 från FN:s ”2005 World Summit Outcome”:
“Vi upprepar vår framställan till Stater att avstå från att organisera, finansiera, uppmuntra, tillhandahålla träning för eller på annat sätt stödja terrorverksamhet, och att vidta erforderliga åtgärder för att säkra att deras territorier inte används för sådana aktiviteter”. Artikeln verkar vara skriven för situationen i Syrien, där USA, Turkiet, vissa Gulfstater och troligen Israel bryter mot varje stavelse i artikeltexten. Hyckleriet är naket.

Det kan finnas tillfällen där den nya R2P-principen kan försvaras, men det måste ske med stor försiktighet, och Libyen och Syrien är definitivt inte sådana fall. Tvärtom så framträder där stormaktsintressena alltför tydligt.

Vad kommer att hända med R2P? Jag tror att det är först när den starkes makt, dvs idag USA/Nato:s, begränsas eller försvagas som något händer. Vi ser idag hur en multipolär värld håller på att stiga fram; det är som jag ser det den enda garantin vi har. En sådan manifestation är omvandlingen av G7 till G20. Det är ingalunda en garanti för global fred och säkerhet, men den multipolära världsbilden rymmer möjligheter, genom att dagens mycket aktiva krigsherrar USA/Nato inte längre är ensamma på tronen.

i fred, politik, krig, USA, FN, Syrien, Libyen, krig, kriser, intervention, humanitär intervention, militärer, R2P, alliansfrihet,

FIB-Kulturfront NWT 6/8 NWT ETC 2/8 Lärare för fred Kommunistiska Partiet Disarmingconflict Global research