OBS! Detta inlägg är från Jinge. Användarnamnet Anders är fel (tekniskt misstag av Anders).

Jag tycker inte om att göra bort mig, jag har alltid hatat det, och jag kommer att fortsätta rysa av frustration när det sker framöver.

Jag vet, för nu har jag gjort det, igen…

Det finns en del författare där det blir lite lätt löjligt att presentera dem. John Grisham tillhör verkligen den kategorin om han inte rent av leder den ligan. Bonniers påstår i alla fall det på baksidan av hans nya roman, Coachen. De skriver där att han är ”världens mest läste författare”. Det må ju vara hur det vill med den saken men ostridigt är nog att han i alla fall tillhör toppen.

Han har presterat en räcka av spännande advokatromaner där oftast rättvisan segrar tack vare ett idogt advokatarbete. Han glömmer aldrig att skildra de amerikanska advokaterna som gränslöst giriga, och han borde ju veta eftersom han själv arbetat som advokat.

För ett tag sedan passerade jag bokhandeln och såg att de skyltade med COACHEN, hans senaste bok. Det var ju inte mycket att surra om så jag slet upp plånboken och betalade.

Nu har jag läst den från pärm till pärm. Knappast speciellt betungande eftersom boken bara består av 225 sidor med stort typsnitt och glest mellan de korta raderna. Boken skulle egentligen ha fått plats på 80-90 sidor i en av hans vanliga romaner. Med andra ord så är kilopriset för denna bok tre-fyra gånger högre an vanligt.

Det är ingen advokathistoria denna gång. Det handlar om en fotbollsspelare (rugby) som återvänder till hemstaden för att begrava sin tränare. Där träffar han ett antal andra spelare och sin f.d. flickvän. Boken är lika dramatisk som en ordinär Volvo Amazon. Visst, ibland får han upp lite tryck i berättandet, men sammantaget kan jag konstatera att jag gjort bort mig igen. Boken kostade mig nämligen 228.- och det enda den duger till är att tända brasan med. Grisham-fans får ursäkta. Jag begriper inte varför denna bok blev släppt, och jag vet inte om jag vill veta det heller.

Köp inte den här boken!