Nu har jag slagit ihop en roman som jag började läsa igår kväll. Det är en debutroman författad av en person som sägs vara litteraturkritiker.
Debutromaner brukar sällan imponera på mig, naturligtvis eftersom dess författare sällan är vare sig färdigslipade vare sig som berättare eller stilister. Men boken Fiskarens Garn gör just det, imponerar. Den handlar om en knappt tänkbar figur på ön Stengöplaren uppe i Roslagen, fiskaren Gösta Blombeck. Gösta är precis så osannolik som en ensligt bosatt fiskargubbe ska vara, en eremit vars dagliga umgänge inskränker sig till en katt som heter Kungen. Fiskarens närmaste grannar är bosatta på grannöar, en av dessa är en änka som sägs stå på händer nattetid utan en tråd på kroppen. En annan granne är Alvar, en man som har något slags släktskap med Gösta, Alvar är också den person som tar hand om den fisk som Gösta lyckas fånga. Huruvida änkan verkligen står på händer nattetid som gud skapat henne får vi veta i slutet av boken, likaså en plausibel förklaring till detta något udda beteende. Författaren lämnar ett antal lösa trådändar i boken, och jag tycker att det är bra. Skulle dessa förklaras, eller om |
konsekvenserna av dessa trådar ska dras fullt ut så skulle boken ha mist mycket av sin särprägel. Bitvis tycker jag mig känna igen Stig Claesson, Slas, i berättarstilen. Steget från Slas till Stefan Spjut är inte långt och samma sak gäller läsvärdet. Historien som berättas är bitvis både dyster och deprimerande, men fördomarna om litteraturkritiker kommer på skam, denna bok är skriven av en utomordentlig berättare som kommer att skörda framgångar som författare, det är mitt tips. SvD1 Andra om Stefan Spjut, Fiskarens Garn, Boktips, Skärgårdsroman, Debutroman, Boktipset, Böcker, Litteratur [tags]Stefan Spjut, Fiskarens Garn, Boktips, Skärgårdsroman, Debutroman, Boktipset, Böcker, Litteratur[/tags] |